Här har manusförfattarna tagit ett par legender och blandat friskt. Colin Firth spelar den Romerska överbefälhavaren Aurelius som ger sig iväg till ön Capri för att befria den 12 årige Kejsaren Romulus Augustus som där sitter fängslad.
Förutom sina modiga män så har han även hjälp av den vackre Indiska krigarprinsessan Mira och trollkarlen Ambrosinus som spelas av den eminente Ben Kingsley.
Ett riktigt kostymdrama är det, påkostat och mäktigt och det är dessutom väldigt familjevänligt. Det är inte mycket blodspillan trots allt skrammel med svärd och dylikt och språket hålls på en väldigt barnvänlig nivå. En perfekt matinéhistoria alltså.
Den lite kluriga historien som blandar in svärdet Excalibur i den här räddningsexpeditionen är väl det bästa i filmen. Jag tycker trots alla storslagna scener att det blev lite långtråkigt och jag hade dessutom svårt att tro på Colin Firth som den där tuffe Romerska befälhavaren och Thomas Brody-Sangster som spelar den unge Kejsaren går ju omkring i hela filmen med ett och samma uttryck i ansiktet, vad som än händer runtomkring honom. Ben Kingsley är bra ändå och som sagt så funkar historien rätt hyfsat.
Inledningen i filmen skulle kunna vara direkt hämtad från en av Sergio Leones westernfilmer från 60-talet och Tarantino visar redan här vad man har att vänta framöver. Det är en kokande gryta innehållande mängder med cineastiska referenser och man hinner knappt med att notera hälften av dom. Som vanligt så passar fotot och musiken exemplariskt ihop och skådespelarna är enastående med Christoph Waltz i spetsen som den grymme Judejägaren Hans Landa.
Dialogen är som det brukar när det gäller Tarantino riktigt bra och det finns inte många av dagens regissörer som kan filma så långa och pratiga scener men som ändå håller spänningen uppe.
Han har tagit sig friheten att leka med historien också och följer definitivt inte verkligheten men det gör det hela bara än mer roligt och intressant.
Det är oerhört våldsamt emellanåt, ytterst dramatiskt men också riktigt coolt och roligt.
Jack Nicholson och Morgan Freeman är absolut strålande i det här dramat om dom två omaka personerna Cole och Carter som slumpmässigt råkar hamna i samma rum på det sjukhuset där dom ligger för behandling för sina dödliga sjukdomar.
Det här är ju en dramakomedi men det är det allvarliga i dramat som är filmens behållning, samspelet mellan Nicholson och Freeman när dom sitter och diskuterar och går igenom sina liv, sina val, misstag, glädjeämnenoch dom drömmar som dom nu då får en chans att förverkliga.
Dom sekvenser när man får följa med dom på sina äventyr känns lite banala och även om det händer lite så är det dom scenerna som drar ner på tempot i historien.
Det här är ju Nicholson och Freemans film från början till slut och dom andra skådespelarna kommer man faktiskt inte ihåg, det känns ju lite som om den är ihopsatt just för att dom ska få spela mot varandra men det gör inget när dom är så pass bra.
Det är riktigt roligt emellanåt men framförallt gripande.
Den första scenen i den här filmen är över en minut lång och kolsvart, det enda man hör är hyperventilerande andetag och redan här så börjar panikångesten sakta lägga sig som en filt över oss åskådare.
Paul Conroy vaknar upp i ett totalt mörker och kan knappt röra sig. När han får tag i tändaren som han har i fickan så inser han att han befinner sig i en trälåda och antagigen under marken och han har ingen aning om hur han hamnat där.
En varning vill jag utfärda till alla er som har minsta tendenser till klaustrofobi, denna film är inte bra för ert välbefinnande.
Det här är en av dom mest kompakta och trånga filmupplevelserna jag haft och man sitter i 90 minuter med handsvett, andnöd och tittar bort mot fönstret för att försäkra sig om att man själv åtminstone kan röra sig fritt och gå ut när man vill.
I detta begränsade utrymme så visar regissören Rodrigo Cortes en enastående cineastisk kreativitet och han bjuder på allt som han lärt sig av sin förebild Alfred Hitchcock och det gör att intensiteten i historien hålls på en konstant hög nivå.
Filmen växlar mellan skräck, snyftande drama, politisk thriller och även lite action.
Ryan Reynolds bär upp filmen på ett fantastiskt sätt och tar historien en bra bit utanför dom tajta träväggarna till familjerelationer och politik.
Man kan inte låta bli att bli upprörd över det iskallt kyliga mottagandet Paul får när han med hjälp av sin mobiltelefon lyckas få tag i FBI och hela filmen genomsyras av den här bittra kängan på den Amerikanska byråkratin.
En applåd till slutet också som ligger lite utanför dom vanliga Amerikanska filmramarna men så är det ju en Europé som står för regin också.
Yuda bor med sin familj i den lilla byn Minangkabau på västra Sumatra. Han har nått den ålder då han ska ut på den traditionella Merantau vandringen som ska göra honom till en man. Han beger sig från sin stillsamma by till den pulserande storstaden Djakarta. Han träffar den unga kvinnan Astri som råkat i klorna på den grymme människosmugglaren Ratger och beslutar sig för att rädda henne.
Ett Indonesiskt actiondrama där själva dramat inte betyder så mycket egentligen utan mera fungerar som en transportsträcka när våran hjälte från landsbygden tar sig mellan den ena fajten till den andra. Skådespelarna är rätt torra och det är fightingscenerna som underhåller mest och trots att dom i efterhand pålagda ljudeffekterna är rätt töntiga så är det skickligt koreograferat. Någon större cineastisk upplevelse är det inte men det är alltid intressant att se filmer från länder som inte så ofta visas här i Sverige.
Det är i början av 1980-talet, den unga studenten Samantha är i desperat behov av pengar och tar ett barnvaktsjobb trots att mannen hon pratat med i telefonen verkar allt annat än normal. Hon åker ut till huset som ligger avskilt, en bra bit från stan och när hon får träffa Mr & Mrs Ulman så visar det sig att dom inte har något barn som ska passas.
Det märks direkt att regissören Ti West och fotografen Eliot Rockett lagt ner ett gediget arbete för att vi som åskådare ska få känslan av vi är i det tidiga 80-talet, visste man inte att filmen är från 2009 så skulle man tro att den är 30 år gammal. Man kan säga att filmen är uppdelad i två avdelningar, den första halvan tar sig väldigt långsamt framåt med krypande kameraåkningar och suggestiv musik och när Samantha lämnas ensam i det stora huset så sänks farten ytterligare men dock inte spänningen som hela tiden finns där.
Om den första delen av filmen då var långsam så är den andra halvan dess raka motsats för här exploderar allt. Skräcken och våldet avlöser varandra i ett otroligt tempo och man hinner knappt med att fatta vad som händer innan allting tar slut. Denna skillnad i filmen är egentligen dess enda svaghet, den första delen lovar lite mer än den andra kan hålla tyvärr. Men det är en bra film och den unge regissören Ti West kommer med all säkerhet låta höra talas om sig, det ska bli spännande att följa honom..
Filmaren och hajexperten Rob Stewart försöker här få oss att se hajar på ett lite annorlunda sätt än hur dom i vanliga fall framställs i media, som simmande mördare vars enda mening i livet är att äta upp oss fredliga människor som försöker njuta av livet i vattnet.
Man får följa med honom världen över där han avslöjar en fruktansvärd tjuvjakt, masslakt och korrumperade regeringar som förblindade av pengar tittar åt andra hållet när den olagliga massakern av hajarna fortsätter.
Det är intressant att få veta att elefanter, flodhästar, tigrar och våra vanliga hundar dödar mångt fler människor per år än hajen och då åtnjuter dessa andra djur ett skydd som hajarna aldrig haft. Det är många skrämmande fakta han kommer upp med men det som griper tag i en mest är ändå bilderna på den fruktansvärda slakten som försiggår i jakten på hajfenor, jag blev förbannad, deprimerad och ledsen när jag såg den här dokumentären men det var väl antagligen meningen också.
