Regi: Joel Schumacher
Manus: Lee Batchler, Janet Scott Batchler & Akiva Goldsman
Foto: Stephen Goldblatt
Musik: Elliot Goldenthal
Scenografi: Barbara Ling, Cricket Rowland & Elaine O'Donnell
Kostym: Ingrid Ferrin & Bob Ringwood
Producent: Tim Burton & Peter Macgregor-Scott
Bruce Wayne alias Batman (Val Kilmer) kommer i kontakt med Dr. Chase Meridian (Nicole Kidman) och hon börjar få känslor både för Bruce och Batman utan att veta att han är en och samma person.
Den vanställda gangstern Harvey Two-Face (Tommy Lee Jones) härjar i Gotham City och han vill inget hellre än att se Batman död samtidigt som vetenskapsmannen Edward Nygma (Jim Carrey) som vill hämnas på Bruce Wayne för att han fått sparken från Wayne Enterprises börjar skicka gåtfulla hot till honom.
Under en cirkusföreställning så genomför Two-Face ett attentat som för med sig att trapetskonstnärerna Familjen Grayson dör förutom den yngsta sonen Dick (Chris O'Donnell) som Bruce Wayne och hans allt-i-allo Alfred (Michael Gough) tar under sina vingar.
Det dröjer inte länge förrän både Two-Face och Nygma som nu kallar sig The Riddler får veta att Bruce Wayne och Batman är en och samma person och beslutar sig då för att samarbeta och nu vet också Dick att Bruce är den maskerade hämnaren och vill hjälpa till, allt för att få tag i Two-Face för att hämnas sin familj samtidigt som Chase slits mellan två män.
Det är många trådar i denna film där Tim Burton som regisserade dom två första Batman-filmerna här lämnat över taktpinnen till Joel Schumacher och istället nöjt sig med att producera.
Schumacher har verkligen försökt att behålla Tim Burtons visuella stil och lyckas till och från med detta men det är ganska ojämnt där briljanta scener blandas med rätt töntiga sådana.
Val Kilmer har tagit över som Bruce Wayne/Batman och han gör väl det rätt bra förutom att han ibland ser lite valpig ut men det som verkligen drar ner betyget för den här filmen är Tommy Lee Jones porträtt av Harvey Two-Face. Jag älskar Jones som skådespelare men i den här filmen så är han tyvärr rent pinsam. Han far omkring, skriker och skrattar och så känns det som om han anstränger sig enormt för att hänga med i Jim Carreys fysiska galenskaper och detta klarar han inte av eftersom Carrey har detta i sig naturligt och det gör att Two-Face blir en irriterande och helt onödig karaktär som egentligen inte tillför filmen någonting.
Filmskaparna har försökt allt dom orkat för att få ihop en tredje film som ska kunna matcha dom två första vilket tyvärr inte lyckats och till slut så blir det bara sisådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar