Till skillnad från många musikdokumentärer så handlar inte detta om några sammanfogade arkivbilder i efterhand utan här har regissören Johan Donner och fotografen Per Källberg varit med gruppen hela tiden, både på scenen och bakom, i deras små ettor i Rågsved och på sunkiga hotellrum.
Man får veta att anledningen till att dom startade gruppen Ebba Grön inte hade något annat syfte än just detta att dom inte hade något annat att göra helt enkelt.
Dagens idoltörstande ungdomar som mer pratar om att bli stjärnor än att få syssla med musik, mer bryr sig om image än textinnehåll borde se denna film. Thåström, Fjodor och Gurra var ju totalt i avsaknad av någon som skötte deras image, dom satte på sig vad som fanns i garderoben, pluggade in instrumenten i den förstärkaren som fungerade och sen var det bara att köra i 180 oavsett om det var 5 eller 200 personer som lyssnade.
När det begav sig så räknades ju Ebba Grön som riktiga rebeller som spelade farlig musik men idag känns det rätt harmlöst men det finns en sekvens i filmen där Thåström sitter bakom en orgel i en kyrka och sjunger låten "Häng gud" och den känns ju faktiskt riktigt kontroversiell och farligt fräsch än idag.
En grupp väktare på ett säkerhetsföretag som transporterar stora summor pengar mellan olika banker med Mike Cochrane (Matt Dillon) som gruppledare planerar ett rån mot sig själva. Ty (Columbus Short) som är relativt ny i gänget vägrar först att delta men hans ekonomiska problem gör att han ändå till slut ställer upp om han får en garanti på att ingen kommer att skadas. Det går dock inte riktigt som planerat och när misslyckandet är ett faktum så reagerar killarna inte riktigt som dom nära vänner dom var innan.
För den som är ute efter lite nyskapande action så är denna film inget att engagera sig i för varje scen och replik är så förutsägbar det bara kan bli. Själva historien är ganska enkelt uppbyggt på dom här killarna från arbetarklassområdet som varje dag kör enorma summor pengar och givetvis en dag inte kan hålla sig längre utan vill ha en bit av kakan, i detta fallet 42 miljoner dollar. Det är rätt underhållande trots alla klichéer och Matt Dillon är riktigt bra som kompisen som alltid ställer upp för alla men som i ett pressat läge förvandlas till en riktig psykopat. Hyfsad underhållning för stunden var det.
Maxwell Smart (Steve Carell) jobbar som administratör och planerare i den hemliga spionorganisationen "Control". Efter en attack mot deras huvudkontor så skickas Maxwell ut på fältet tillsammans med den vackra agenten 99 (Anne Hathaway) där målet är terroristen Siegfried (Terence Stamp).
Den här filmen bygger ju på en Amerikansk TV serie med samma namn som gick mellan åren 1965-1970. Jag har själv aldrig sett serien så där kan jag inte göra några jämförelser men det spelar inte så stor roll för det här var en jävligt rolig film. Jag hade inga större förhoppningar utan väntade mig bara en i raden av alla dessa agentparodier men jag hade väldigt roligt under denna film trots alla fysiska skämt man sett hundratals gånger förut med att dratta på ändan, gå in i väggar och andra allmänna klantigheter. Steve Carell är perfekt i huvudrollen och han levererar sina syrligt arroganta kommentarer lika kyligt som Groucho Marx gjorde på sin tid. Kan man sin James Bond så har man dessutom extra kul för det finns en hel del scener och karaktärer som refererar till dessa filmer.
Scenen på flygplanstoaletten när Maxwell Smart med hjälp av ett miniarmborst ska skjuta sönder ett plastband som binder ihop hans händer är helt fantastiskt rolig och där bröt jag nästan ihop. Det är enastående roligt så gott som hela vägen och en del riktigt sjysta actionscener hinns med på vägen också..
Platsen är Santiago i Chile och det är strax före militärrevolutionen i september 1973. Gonzalo Infante (Matías Quer) är 11 år och går på St:Patrick's School For Boys, han kommer från en välbärgad familj med en resande affärsman till far och en shoppande otrogen hemmafru till mor. Father McEnroe (Ernesto Malbran) som driver skolan bestämmer en dag att han vill ge pojkar som inte har rika föräldrar chansen till skolgång så några från kåkstaden får nu möjlighet att lära sig Engelska. Gonzalo som är lite utanför och mobbad i skolan blir snabbt god vän med Pedro Machuca (Ariel Mateluna) en av dom nya pojkarna och trots den enorma klasskillnaden så blir deras vänskap otroligt stark.
Klasskillnaderna och dom politiska motsättningarna är själva grunden i den här historien och regissören Andrés Wood visar på ett enastående sätt hur dom skillnaderna för pojkarna tillsammans och hur det sen är detta som bokstavligt talat sliter dom isär. Det är en fantastisk film och jag kan inte förstå att den inte gått upp på biograferna här hemma i Sverige, den har mest visats världen över på olika filmfestivaler där den också tagit hem en hel del priser. Känslan av ett tidigt 70-tal i Santiago är oerhört realistisk och regin, fotot och musiken fungerar otroligt bra ihop och gör detta till ett fantastiskt gripande drama om vänskap över klass och politiska skillnader.
Skådespelarna som till största delen består av amatörer är mycket bra och jag läste att eftersom regissören Andrés Wood inte hade någon större budget att leka med så spelade dom bara in filmen på söndagar. Ett strålande resultat blev det.
För 12.000 år sedan så målade en urinvånare en väggmålning som varnade för en fara vid ingången till en stor grotta. Antropologistudenten Dace (Will Traval) och hans fem vänner ger sig ut i den Australiska vildmarken för att leta efter det mångtusenåriga mästerverket. Vad dom inte vet är att konstnären själv blev offer för det han varnade för och till skillnad mot honom själv så lever det hotet än idag.
Regissören och manusförfattaren Josh Reed försöker inte att förklara någonting av det som händer i den här filmen utan är egentligen bara ute efter att på ett sånt blodigt och läskigt sätt som möjligt ta död på alla inblandade.
Blodigt är det minsann och det är så urbota fånigt att det faktiskt blir lite roligt också. Rollfigurerna i historien beter sig så bisarrt att dom nästan blir läskigare än själva vidundret i filmen. Fotografen John Biggins förbryllade mig i den här filmen eftersom han sköter kameran rätt tråkigt och stelt genom hela historien och så helt plötsligt i några scener så briljerar han verkligen med riktigt coola kameravinklar, det känns nästan som om han fått tillåtelse att i några sekvenser helt bestämma själv utan inblandning av regissören. Han kanske skulle ha regisserat filmen själv? Det är våldsamt, blodigt, äckligt och fånigt men speciellt bra är det definitivt inte.
FBI agenten Jack Crawford's (Jason Statham) liv blir helt upp och nedvänt när hans partner och bäste vän Tom (Terry Chen) och dennes familj brutalt blir mördade av den ökände gangstern Rogue (Jet Li). Jack gör nu till sin livsuppgift att få tag i mördaren och hämnas. Tre år senare när ett gangsterkrig blåser upp mellan stans två största Asiatiska gäng så får Jack flera indikationer på att Rogue är inblandad.
I orginal så hette den här filmen "War" men sen så har namnet ändrats till "Rogue Assassin" av någon outgrundlig anledning.
Här bjuds man på en timma och fyrtio minuter av stenhård och blodig action och det är inte många lugna sekunder att hämta andan på i den här historien. Fotot är verkligen stilrent och snyggt och Jason Statham och Jet Li är ju perfekta i den här sortens filmer, tyvärr så har manusförfattarna krånglat till historien lite mer än nödvändigt, det är ju ändå raka rör som detta handlar om.
Det blir dock lite tråkigt efter en stund trots att det smäller, skjuts, mördas och exploderar var och varannan sekund för hela produktionen känns lite själlös. Hyfsat underhållningsvåld är väl det bästa jag kan säga men jag hade nog väntat mig lite mer.
Tonåringen Emma (Sophie Vavasseur) har spelat anden i glaset med några vänner och har börjat upptäcka att underliga saker börjar att hända i och runtomkring henne. Hennes föräldrar är övertygade om att hon bara lider av en tonårsdepression men Emma vänder sig till sin morbror, Fader Ennis (Douglas Bradley) som märker att det är helt andra krafter som försöker att ta över flickan.
En Spansk skräckfilm inspelad i England och till största delen med Engelska skådespelare. Man har ju varit bortskämd dom senaste åren med en hel massa bra skräck från Spanska regissörer men den här lägger jag tyvärr inte till den samlingen. Det står att den här filmen är en klassisk exorcismhistoria men från lite nya vinklar men det stämmer föga. Det finns ingenting nytt i den här historien förutom att den är några snäpp sämre än det mesta i samma genre. Skådespelarna är dåliga, fotot tråkigt och regin styltigt stel.
Sen så undrar man ju också varför det alltid ska vara unga tjejer som blir besatta av den onde i alla dessa filmer? Ska man nu göra en annorlunda historia så låt en lokalvårdare på 54 år drabbas istället. Det skulle ju vara en ny vinkling i temat.
