Regi: Vaughn Stein
Manus: Vaughn Stein
Foto: Christopher Ross
Musik: Tony Clarke & Rupert Gregson-Williams
Scenografi: Richard Bullock & Zoltán Frank
Kostym: Julian Day
Producent: Tom Ackerley, David Barron, Arianne Fraser, Molly Hassell,
Teun Hilte, Josey McNamara & Margot Robbie
Under en natt i och runtomkring en tågterminal så korsas flera olika människors öden med varandra. Den av sjukdom döende engelskaläraren Bill (Simon Pegg) samt lönnmördarna Alf (Max Irons) och Vince (Dexter Fletcher) samlas allihopa på det nattöppna fiket där en ung vacker blondin (Margot Robbie) med iskall giftig tunga serverar gästerna samtidigt som den haltande lokalvårdaren eller Nattförmannen som han kallar sig själv, Clinton (Mike Myers) rör sig in och ut ur skuggorna i Terminalen med sin städvagn.
Det läggs ut en samling neonfärgade pusselbitar i början av den här historien som inte verkar passa in i varandra över huvudtaget men som sakta men säkert fäster i varandra på det nattöppna fiket som är en central punkt i denna film och där alla inblandade verkar ha en relation till den man som kallar sig Clinton och som bara hör av sig per telefon.
Det här dramat med hämnd som en grund och som nästan känns som en pjäs lutar sig nästan enbart på skådespeleriet eftersom själva historien inte riktigt håller men skådespelarna är så pass bra att det ändå blir intressant. När och var denna historia utspelar sig får vi aldrig veta men det känns som om man befinner sig i en febrig noirliknande 80-tals dröm där tidlösa människor rör sig i sterila miljöer där neon står för den enda värmen.
Intressant och spännande film men som förlorar en hel del på den detaljrika förklaringen som presenteras på slutet där vi som tittare då aldrig får chansen att fundera lite själva vilket nog skulle ha varit bra här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar