Den pensionerade agenten Bryan Mills (Liam Neeson) har i många år försakat familjen för fosterlandet och det har kostat honom ett äktenskap.
Nu försöker han att återskapa kontakten med sin dotter, den 17-åriga Kim (Maggie Grace).
När hon vill åka till Paris med en kompis över sommaren så vägrar han först eftersom han anser att det är alldeles för osäkert för två ovana tonårstjejer där men ger sig till slut efter dotterns tjat.
Väl i Paris så träffar dom en ung kille som lockar med en fest på kvällen men tjejerna kommer snart att bli varse att det är något helt annat än en fest som han har i tankarna.
Det här är en sån där film som många pratat sig varma om och jag förstår detta för här trycker dom skickliga filmmakarna på dom exakt rätta knapparna för att lura med sig åskådarna.
Det är en allt igenom helylle farsa som ägnar sitt liv åt att bygga upp en relation till sin dotter som han genom arbetet försummat i så många år, han varnar och förmanar om livets alla farligheter något som dottern då givetvis tar med en klackspark och sen när hon då väl kommer iväg på sin första resa utomlands så hinner hon knappt sätta ner foten på Fransk mark förrän grymma svartmuskiga Albaner kidnappar henne för att sälja vidare till rika Araber utan skrupler.
Klyschorna staplas på varandra så det nästan blir pinsamt..
Liam Neeson som nu är heligt förbannad reser givetvis direkt till Paris för att ta tillbaka sin dotter med alla medel..
Och nu går han bärsärkagång genom staden och det som fascinerade mig mest var han otroliga slutledningsförmåga och kunskaper att leta upp Paris alla gangsters och skummisar på nolltid.
Om polisen i verkligheten ägde denna skicklighet så skulle brottsligheten vara utrotad på några dagar.
Näe, det här var en ganska taffligt ihopsatt historia där kvinnorna är sockersöta offer som utnyttjas av miljonärer utan samveten.
Männen är antingen skurkar eller hårda hämnare, det finns inget däremellan och när filmen väl är slut så kommer man faktiskt inte ihåg en enda skådespelare förutom herr Neeson själv.
Det är ett högt tempo och actionscenerna är väl sjysst gjorda men den här filmen kunde lika gärna hetat "Rambo i Paris" som något annat och att Luc Besson skrivit både manus och har producerat denna känns lite besvärande.
Han borde nog ta sig en funderare på sin cineastiska framtid nu.
Det är en allt igenom helylle farsa som ägnar sitt liv åt att bygga upp en relation till sin dotter som han genom arbetet försummat i så många år, han varnar och förmanar om livets alla farligheter något som dottern då givetvis tar med en klackspark och sen när hon då väl kommer iväg på sin första resa utomlands så hinner hon knappt sätta ner foten på Fransk mark förrän grymma svartmuskiga Albaner kidnappar henne för att sälja vidare till rika Araber utan skrupler.
Klyschorna staplas på varandra så det nästan blir pinsamt..
Liam Neeson som nu är heligt förbannad reser givetvis direkt till Paris för att ta tillbaka sin dotter med alla medel..
Och nu går han bärsärkagång genom staden och det som fascinerade mig mest var han otroliga slutledningsförmåga och kunskaper att leta upp Paris alla gangsters och skummisar på nolltid.
Om polisen i verkligheten ägde denna skicklighet så skulle brottsligheten vara utrotad på några dagar.
Näe, det här var en ganska taffligt ihopsatt historia där kvinnorna är sockersöta offer som utnyttjas av miljonärer utan samveten.
Männen är antingen skurkar eller hårda hämnare, det finns inget däremellan och när filmen väl är slut så kommer man faktiskt inte ihåg en enda skådespelare förutom herr Neeson själv.
Det är ett högt tempo och actionscenerna är väl sjysst gjorda men den här filmen kunde lika gärna hetat "Rambo i Paris" som något annat och att Luc Besson skrivit både manus och har producerat denna känns lite besvärande.
Han borde nog ta sig en funderare på sin cineastiska framtid nu.
Hej Lelle!
SvaraRaderaJag har läst din recension om Taken. Tråkigt att den inte faller dig helt i smaken. Låt mig därför slänga en kommentar om varför jag anser att Taken är en av 2000-talets absoluta höjdpunkter.
Jag föll nämligen pladask när jag såg den första gången, och du är ju faktiskt på rätt spår. Inte sedan Rambos första blod har vi sett en actionrulle som träffat känslan av frigörelse med samma precision. Varenda tillstymmelse till begraven aggression bubblar upp till ett sammanbitet flin när man följer denna tidlösa bärsärk genom slum och fina våningar i Paris. Den känslan, samma befriande överlägsenhet, har åtminstone inte jag upplevt sedan Rambo slaktade ett polisdistrikt i Columbias skogar. Att det skulle dröja nästan 30 år innan jag äntligen fick bli lika upprymd av action igen. Det är bara så rätt allting. Så osannolikt, men så självklart.
Nu ser jag inte enbart action, en genre som även den rymmer ett spann av känslor. Men Taken är precis vad film handlar om för mig, att uttrycka avsedda känslan, oavsett om vi ska skratta, eller gråta, eller bara tillönska varenda kriminell kosovoalban en riktig jävla strike i nackleden.
Kanske är vi överens om något. Jag håller i alla fall med dig om att birollerna bara är utfyllnad. Mills hade nästan klarat sig utan sin markerat uppspelta dotter. Men lagspelet är ändå tredjefiol den här gången. Taken är en urladdning som ger mig utlopp. Också en form av lycka. 10/10
Keep it up med filmbloggen för övrigt! :)
Hälsningar
Patrik