Joker (2019)

 

https://youtu.be/zAGVQLHvwOY?si=bhKMKRfyerG3k8Zo

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Foto: Lawrence Sher

Musik: Hildur Gudnadóttir

Scenografi: Mark Friedberg & Kris Moran

Kostym: Mark Bridges

Producent: Todd Phillips, Bradley Cooper & Emma Tillinger Koskoff

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Zazie Beetz, Frances Conroy, Brett Cullen,

Shea Whigham, Bill Camp, Glenn Fleshler, Leigh Gill & Sharon Washington

Det är inte ofta jag blir helt tagen av en film, en film som liksom kryper under skinnet på en från första till sista scen. Den här filmen som är något av en fristående historia i DC Comics-världen men som känns långt borta från deras färgglada serietidnings snickrade historier.

Känslorna som man blir knockad av är så många och så olika att det är svårt att beskriva dom och nästan allt grundar sig i skådespelaren Joaquin Phoenix som är så inihelvete bra som Jokern eller Arthur Fleck som är hans egentliga namn.

Arthur (Joaquin Phoenix) lever med och tar hand om sin gamla mamma (Frances Conroy) som tillbringar dagarna med att se på TV och skriva brev till Thomas Wayne, en av Gothams mäktigaste män och en man som hon jobbat hos för 30 år sedan. I breven ber hon om hjälp ur den misär hon och hennes son lever i.

Arthur jobbar som clown på dagtid men bär på en dröm om att bli stand-up komiker men också att få uppträda i TV showen Live with Murray Franklin som är han och hans mammas favorit program.

I ett Gotham City som är präglat av arbetslöshet, strejker och kriminalitet så försöker Arthur att passa in så gott det går men hans fantasier och skapande av sin egna verklighet gör att det oftast inte fungerar och så lider han dessutom av en nervskada som gör att han skrattar hysteriskt i tid och otid, allt som oftast i otid.

Den här karaktären bryr man sig om, man tar honom till sig för man känner att han ändå bär på ett stort hjärta men helt plötsligt en kväll så vänder allting under en incident i tunnelbanan då denne lilla utsatta personen förvandlas till ett monster där hämnd flyter i ådrorna och som pressar ut våld och död i porerna.

Regissören Todd Phillips har sagt att han fått mycket inspiration av filmerna Taxi Driver och King of Comedy, båda med Robert De Niro i huvudrollerna och då är det ju ganska kul att han då tagit med just De Niro här i rollen som programledaren Murray Franklin. 

Arthur gör ett uppträdande på en stand-up bar som i sin tur för med sig att Murray Franklin visar ett inspelat klipp därifrån där han hånar Arthurs framträdande men ironiskt nog så blir klippet så populärt att Franklin till slut känner sig tvingad att bjuda in Arthur till sitt program vilket kommer att få en avgörande roll för alla inblandade.

Den här filmen är ju som sagt en del i berättelserna om Batman även om den maskerade hjälten aldrig är med här förutom då att man i en kortare scen får träffa Bruce Wayne som barn. Däremot så får vi känna hans far Thomas Wayne (Brett Cullen) på ett lite annat sätt än vad vi har gjort förut och om det kommer att ge eko i framtida Batman-filmer får vi väl se.

Filmen är dramatiskt mörk och tragisk och Joaquin Phoenix prestation är så enastående brutal att det gör ont i kropp och själ att titta på samtidigt som håret reser sig på armarna i ren eufori.

Phoenix vann en Oscar för den här rollen och det kan nog ingen tycka vara fel.

Där Inga Ögon Ser av Dag Öhrlund (2016)

 

Kommissarie Ewert Truut har återvänt till Stockholm efter sin lilla utflykt till Skåne men han är fortfarande satt vid sidan av och hans chefer ser honom som en ganska obekväm typ som dom direkt skulle ge pension om han bara själv bestämde sig för detta.

Nu får han i alla fall uppdraget att leda en kalla-fall grupp tillsammans med den unga Carolina Herrera och dataexperten Måns Smith.

Trots att Truut är en ganska butter man och erkänt svår att samarbeta med så kommer dom tre överens väldigt snabbt och när dom nu börjar gå igenom alla olösta fall så är det ett mord på en ung pojke i Mariefred ett tiotal år tidigare som Truut får en speciell känsla för.

En undermålig utredning plus att dom flesta poliser som skötte den antingen dött, pensionerat sig eller flyttat utomlands gör att det går trögt i början för trion från Stockholm men efter att ha börjat prata med pojkens föräldrar och andra i hans närhet så nystar dom sakta men säkert upp en fruktansvärd historia som kommer att etsa sig fast hos dom för alltid.

Det här är en berättelse som inte enbart handlar om ett brutalt mordfall utan det blir också en personlig resa för kommissarie Ewert Truut som får lära känna sig själv på nytt, titta lite noggrannare på sina fördomar och även uppleva hur det är att ha en familj igen.

Det är ett riktigt bra driv i historien och karaktärerna är lätta att ta till sig, dom är bra och skarpt utskurna i sina former och det är som sagt ett grymt och obehagligt fall dom tre får uppleva.

Personligen så tycker jag dock att dom rätt utdragna och detaljrika sexuella delarna inte riktigt för berättelsen framåt utan mera bara blir ett utstuderat sätt att skapa en effekt hos läsaren på något sätt.

Detta är ändå ingenting som drar ner på själva helheten utan det är en mycket bra och tät kriminalroman och Ewert Truut är också en fantastiskt rolig karaktär i all sin bufflighet.  

Batman Forever (1995)

 

https://youtu.be/ROLvjRB4E_Q?si=cSmFuri3TeRcpLJd

Regi: Joel Schumacher

Manus: Lee Batchler, Janet Scott Batchler & Akiva Goldsman

Foto: Stephen Goldblatt

Musik: Elliot Goldenthal

Scenografi: Barbara Ling, Cricket Rowland & Elaine O'Donnell

Kostym: Ingrid Ferrin & Bob Ringwood

Producent: Tim Burton & Peter Macgregor-Scott

Bruce Wayne alias Batman (Val Kilmer) kommer i kontakt med Dr. Chase Meridian (Nicole Kidman) och hon börjar få känslor både för Bruce och Batman utan att veta att han är en och samma person.

Den vanställda gangstern Harvey Two-Face (Tommy Lee Jones) härjar i Gotham City och han vill inget hellre än att se Batman död samtidigt som vetenskapsmannen Edward Nygma (Jim Carrey) som vill hämnas på Bruce Wayne för att han fått sparken från Wayne Enterprises börjar skicka gåtfulla hot till honom.

Under en cirkusföreställning så genomför Two-Face ett attentat som för med sig att trapetskonstnärerna Familjen Grayson dör förutom den yngsta sonen Dick (Chris O'Donnell) som Bruce Wayne och hans allt-i-allo Alfred (Michael Gough) tar under sina vingar.

Det dröjer inte länge förrän både Two-Face och Nygma som nu kallar sig The Riddler får veta att Bruce Wayne och Batman är en och samma person och beslutar sig då för att samarbeta och nu vet också Dick att Bruce är den maskerade hämnaren och vill hjälpa till, allt för att få tag i Two-Face för att hämnas sin familj samtidigt som Chase slits mellan två män.

Det är många trådar i denna film där Tim Burton som regisserade dom två första Batman-filmerna här lämnat över taktpinnen till Joel Schumacher och istället nöjt sig med att producera.

Schumacher har verkligen försökt att behålla Tim Burtons visuella stil och lyckas till och från med detta men det är ganska ojämnt där briljanta scener blandas med rätt töntiga sådana.

Val Kilmer har tagit över som Bruce Wayne/Batman och han gör väl det rätt bra förutom att han ibland ser lite valpig ut men det som verkligen drar ner betyget för den här filmen är Tommy Lee Jones porträtt av Harvey Two-Face. Jag älskar Jones som skådespelare men i den här filmen så är han tyvärr rent pinsam. Han far omkring, skriker och skrattar och så känns det som om han anstränger sig enormt för att hänga med i Jim Carreys fysiska galenskaper och detta klarar han inte av eftersom Carrey har detta i sig naturligt och det gör att Two-Face blir en irriterande och helt onödig karaktär som egentligen inte tillför filmen någonting.

Filmskaparna har försökt allt dom orkat för att få ihop en tredje film som ska kunna matcha dom två första vilket tyvärr inte lyckats och till slut så blir det bara sisådär. 

Batman - Återkomsten (1992)

 

https://youtu.be/TlbtLfWvFbo?si=RWR9hLJ7UUZGE792

Regi: Tim Burton

Manus: Daniel Waters & Sam Hamm

Foto: Stefan Czapsky

Musik: Danny Elfman

Scenografi: Bo Welch & Cheryl Carasik

Kostym: Bob Ringwood & Mary E. Vogt

Producent: Tim Burton & Denise Di Novi

Under en längre tid så har det gått rykten om en fågelliknande men ändå mänsklig varelse som lever under Gothams gator. Nu i samma veva som den allt annat än gode industrimagnaten Max Shreck (Christopher Walken) får mer och mer makt i staden så försvinner borgmästarens spädbarn under en fejkad kidnappning och då dyker plötsligt den mytiska och hemska Pingvinen (Danny DeVito) upp ur kloakerna och blir Gothams hjälte när han lämnar tillbaka barnet. Shrek som vill bli av med den sittande borgmästaren är inte sen att utnyttja situationen till sin egen fördel och får nu idén att se till att Pingvinen ska bli ny borgmästare och att han då själv ska kunna styra staden i bakgrunden.

Shrecks sekreterare Selina (Michelle Pfeiffer) blir varse om planerna och Shreck försöker då i desperation mörda henne men hon överlever mirakulöst och när hon kommer till sans igen så har någonting underligt hänt med henne.

Shreck och Pingvinens samarbete grusas dock när det visar sig för folket att båda två bär på onda planer och nu får Bruce Wayne alias Batman (Michael Keaton) och hans alltiallo Alfred (Michael Gough) en hel del att stå i samtidigt som en ny kattliknande kvinnlig varelse börjar dyka upp på nätterna, en varelse som verkar balansera på gränsen mellan godhet och ondska.

Tim Burtons andra film om Batman är faktiskt snäppet bättre än den första. Här har han och fotografen Stefan Czapsky verkligen tagit det visuella ett par steg till, det är fantastiskt mörkt, mystiskt och vackert gotiskt. Vi får se två skarpa karaktärer i form av Pingvinen eller Oswald Cobblepot som han egentligen heter och Danny DeVito är ju helt enastående under den anskrämliga masken och lika bra trots ett galet överspelande är Michelle Pfeiffer som Catwoman.

Michael Keaton är lika bra här som Batman som i den första filmen även om han klumpigt ser ut att släpa på en dräkt och mantel som verkar väga ton.

Fantastiskt visuellt, dramatiskt, spännande och riktigt bra.

Populära Problem (2025)

 

https://youtu.be/I1GBtEtRTWk?si=wef9RGqWa7nw6voB

Regi: Sissela Benn & Ernst De Geer

Manus: Sissela Benn, Andreas Nygård, Isabella Rodriguez & Jonatan Unge

Foto: Jonathan Bjerstedt

Musik: Edvin Nahlin

Scenografi: Hilda Lorentzon

Producent: Sigrid Hemer Nordenhake & Amelie Svenstedt

Liv (Sissela Benn) och Ingmar (Jonatan Unge) har levt ihop i många år och har också dottern Linn (Olivia Andersson Jomaa) tillsammans. Nu har dock Liv tröttnat på att vara den som håller i ordning på allt som har med deras liv att göra och har bestämt sig för att göra slut. Hon vet att Ingmar skulle bli förkrossad om hon lämnade honom och bokar tid hos en parterapeut. Ingmar tror att anledningen är att förbättra deras förhållande medan Liv hoppas att terapeuten Erland (Erik Holmström) ska säga att dom borde separera eftersom dom är så olika.

Ett familjedrama som är bland det roligaste jag sett på länge, det är en blandning av äkta familjeproblematik och svart komik i absurdum där fantastiska repliker och dialoger avlöser varandra.

Jonatan Unge och Sissela Benn som spelar huvudrollerna och även skrivit detta är enastående i sina karaktärer Ingmar och Liv som lever i någon form av parallellt universum vilket gör att dom glider igenom det vardagliga livet med alla dess problem med lösningar som för en vanlig människa skulle te sig helt galet. 

Allt från barn och förskola, samliv, jobb och dejting gås igenom på samma filterlösa sätt och dom karaktärer såsom Ingmars dejt tillika EU Parlamentarikern Ingrid (Maja Rung), Livs agent Åsa (Jessica Liedberg), Ingmars mor Karin (Kajsa Ernst) och hennes pojkvän Mauritz (Emil Almén) är alla strålande.

Dom enda scenerna som jag ställer mig lite frågande till och som också inte tillför denna serie någonting är väl Ingmars kontakt med komikern Charlie som spelas av Petrina Solange, där vet jag inte riktigt hur manusförfattarna tänkt men för övrigt så är detta nog det roligaste man kan se just nu.

Denna serie i sex delar sågs på SVT Play

Hundra Dagar i Juli av Emelie Schepp (2024)

 

En sommarkväll i juli så försvinner Amanda Sundin från sitt hem i Motala medan hennes man Johan är och jagar några mil utanför staden.

Både polisen och Johan själv inleder en intensiv sökning och efter ett tag så hittas hennes bil och så kläderna prydligt ihopvikta vid Vätterns strand men några andra spår hittas aldrig.

Kommissarie Maia Bohm har precis flyttat till Motala från Ljungdalen i Härjedalen med sina barn Tim och Ella för att trettonårige Tim som har ett obotligt hjärtfel har fått plats på barnavdelningen i väntan på ett nytt hjärta.

Det har gått exakt ett år sedan Amanda Sundin försvann när hennes man Johan hittas i garaget skjuten i huvudet. Han överlever men ligger i koma och polisen ser detta som självmord men Maia och hennes nya kollega Greg Wallin misstänker ganska snabbt att någonting annat hänt.

För att lösa mordförsöket av Johan Sundin så måste dom åter börja rota i fallet med den försvunna Amanda och ju längre dom kommer och ju fler misstänkta dom får så inser Maia att det krävs att hon löser fallet snabbt för att hennes son ska kunna få ett nytt hjärta. En kamp mot klockan.

En tät och spännande thrillerhistoria. Det är mycket välskrivet och karaktärer som är lätta att ta till sig trots att det är första gången man lär känna dom. Historien har också ett antal överraskande svängar upp och ner, hit och dit med en dramatiskt känslosam avslutning.

Subservience (2024)

 

https://youtu.be/z6DLdqf0Bs0?si=giTDd7VRUK1itkZ2

Regi: S.K. Dale

Manus: Will Honley & April Maguire

Foto: Daniel Lindholm

Musik: Jed Palmer

Scenografi: Alexei Karaghiaur

Producent: Jon Berg, Jeffrey Greenstein, Yariv Lerner, Les Weldon

Tanner Mobley, Greg Silverman, Robert Van Norden & Jonathan Yunger

Vi befinner oss någon gång i framtiden då vetenskapen har utvecklat verklighetstrogna androider som mer och mer ersätter människan som arbetare. Nick (Michele Morrone) jobbar som arbetsledare på ett byggföretag, är gift med Maggie (Madeline Zima) som ligger på sjukhus i väntan på en hjärttransplantation och tillsammans har dom barnen Isla (Matilda Firth) och Max (Jude Greenstein).

När Maggie blir inlagd på sjukhuset så skaffar Nick en gynoid för att få hjälp med hushållssysslor och barnen och Isla döper henne till Alice (Megan Fox).

Nick får information om att alla anställda på byggarbetsplatsen kommer att få gå men att han själv kommer att få behålla jobbet som arbetsledare men nu över en grupp robotar. 

När Nick en kväll sitter och tittar på sin favoritfilm Casablanca och Alice har svårt att förstå det känslosamma delarna i filmen så hjälper Nick till att radera hennes minne så att hon kan göra en omstart och själv lägga till dom detaljer som gör att hon ska kunna känna någonting som påminner om känslor.

När Nick kommer ur duschen en kväll så förför Alice honom för att lindra hans stress och det slutar med att dom ligger med varandra.

En variant av Terminator kan man väl kalla denna sci-fi thriller där vi ännu en gång får uppleva en blåögd lättmanipulerad man som faller för en vacker kvinna men som i denna historia givetvis är en livsfarlig maskin som gör vad som helst för att skydda sin ägare om det så handlar om att döda hans vänner eller till och med resten av familjen.

En förutsägbar och tråkig film med skådespelare så själlösa att man knappt vet vilka som ska föreställa androider och vilka som är riktiga människor.