Fjorton år har gått sedan händelserna i San Francisco. Catherine Tramell (Sharon Stone) bor nu i London där hon fortfarande skriver om sex, våld och mord. En känd fotbollsspelare dör i sin bil och eftersom Catherine befinner sig på platsen så blir hon återigen föremål för polisens utredning.
Psykoanalytikern Michael Glass (David Morrissey) kallas in för att om möjligt ge utredningen en klarare bild av kvinnan med det iskalla yttre.
Jag är glad att regissören Michael Caton-Jones inte försökt att återskapa den klassiska kontorsstols scenen från den förra filmen, han har dock ändå ansträngt sig för att få med så mycket heta kärleksscener som möjligt men tyvärr misslyckats med att göra dom med känsla för dom känns bara stela och tillgjorda.
Jag kanske inte ska sitta och jämföra denna film med den första som faktiskt är en av 90-talets bästa thrillers men det är svårt att inte göra detta eftersom det ändå är en uppföljare.
Sharon Stone som i den första filmen var riktigt bra är här bara själlöst stel och hettan mellan henne och David Morrissey finns inte.
Fotot av Gyula Pados är bra och filmens behållning för skådespelarna är enbart tråkiga och manuset som till en början känns rörigt är inte mindre rörigt i slutet.
