Ett par ute på landsbygden hittas brutalt mördade av områdets brevbärare. Paret har haft en 17-årig kille som haft en del problem inneboende hos sig under en tid och han sågs beväpnad springa från platsen tillsammans med en tjej.
Varg blir kontaktad eftersom det här handlar om en kille som han känner sen då han jobbade inom det sociala.
En dramatisk historia om vuxna utan skrupler och där ungdomar som redan befinner sig på gränsen utnyttjas i spelet som handlar om droger och pengar. Är det rätt att döda om man dödar onda människor är en fråga som är en röd tråd här.
Den unga tjejen Olivia som bor på ett hem för ungdomar med diverse problem försvinner spårlöst efter en utflykt. Strax efteråt så dör en kille från samma hem av en överdos och det visar sig att dom två ungdomarna har samma advokat och att Olivia dessutom skulle ha ärvt en förmögenhet om bara några dagar.
Hyfsad lättsam och lagom spännande där åklagaren Nora numera spelar en roll som tagit några kliv bakåt och där den norska polisen Alexander har fått mer utrymme. Det här är den sista historien i denna omgång men med tanke på en del öppningar så kan man nog tänka sig en fortsättning.
Ännu en version av Jules Verne's klassiska roman från 1873 där den omåttligt rika Phileas Fogg en dag på herrklubben slår vad med sin vän Lyle Bellamy om att han kan resa jorden runt på 80 dagar. Med sig på detta äventyr så tar han sin nyanställda betjänt Passepartout och den unga journalisten Abigail Fortescue.
Visuellt så är denna serie riktigt läcker och det är en fröjd för ögat att få följa med runtom i världen och skådespelarna är också mycket bra men konceptet känns lite fegt och något otidsenligt på många sätt. Jag tror inte att Abigail skulle ha respekterats som en kvinnlig skribent på samma sätt som visas här och inte heller Passepartout som färgad. Dessutom så beskrivs Phileas Fogg som en ganska feg person som mer eller mindre tvingas runt på det här äventyret av sina medresenärer.
Serien vinner ändå på att den är så pass snygg visuellt och att skådespelarna är bra sen så finns det en del roliga referenser till andra romaner skrivna av Jules Verne, både före och innan den här berättelsen.
Martin Becks barnbarn Vilhelm som har sin första dag som polisaspirant ute på fältet kastas in i hetluften på en gång när han och hans handledare åker på ett inbrottslarm där en 17-årig pojke hittas död.
Den första filmen av fyra som spelades in 2022 och det är väl en historia med typisk Beck-känsla, det är inte bara spänning och action utan en berättelse om människorna runtomkring också, både dom som håller sig innanför lagens ramar och dom som omedvetet eller av egen fri vilja hamnat utanför dessa.
En klar känga till dom politiker som ska hållas ansvariga för hur det ser ut för en polis idag och också hur människor med makt i samhället mer eller mindre tror att dom kan bete sig precis hur dom vill när media stängt av kameror och mikrofoner.
Valter Skarsgård som spelar Vilhelm Beck är mycket bra och eftersom hans morfar Martin nu syns mindre och mindre så kanske det blir en yngre upplaga av Beck som snart tar över?
I början av den här filmen så får vi vara med när den unge prinsen Amleth (Oscar Novak) blir vittne till när hans farbror Fjölnir (Claes Bang) mördar hans far, vikingakungen Aurvandil (Ethan Hawke). Amleth lyckas fly men lovar att återvända för att hämnas sin far och befria sin mor Gudrún (Nicole Kidman).
I vuxen ålder så tillhör Amleth (Alexander Skarsgård) som nu har fått namnet Björnulv en grupp bärsärkar som utan samvete sprider förödelse omkring sig i Rusernas land i öst. Vid ett möte med trollkvinnan Seeress (Björk) så påminns han om sitt gamla löfte om hämnd och ger sig av mot Island för att leta upp Fjölnir.
Recensionerna av denna maffiga och våldsamma vikingasaga är antingen toppar eller dalar, personligen så lägger jag mig någonstans mitt emellan. Det är ett mustigt äventyr, det är skitigt och kallt, rått våldsamt och blodigt och mörkt, det finns inga ljuspunkter eller humor i den här hämndhistorien. Faktum är att dom enda leenden som kan skönjas är onda grin i ärrade ansikten.
Alexander Skarsgård är som en 900-tals Rambo där ingen eller ingenting kan stoppa honom från att utkräva hämnd på den som mördat hans far och visst passar han alldeles utmärkt i den karaktären. Han är en vrålande galen björn i varenda fysiska och psykiska skrymsle och har egentligen bara någon form av lugn när han träffar den älvliknande Olga.
Tyvärr så tycker jag att historien har ett ganska dåligt flyt, dom rituella och drömlika sekvenserna är behövliga men dom är för långa och blir lite tröttsamma och tar bort intresset för själva historien som ju bygger på en gammal Isländsk saga som även William Shakespeare tog tag i och förvandlade till Hamlet.
Skådespelarna gör vad dom ska men jag är lite besviken på Nicole Kidman som jag tycker spelar över en del, annars är det kul att se Björk som trollkvinnan Seeress även om hon bara är med en kort stund och som sagt, Skarsgård har väl aldrig varit så här grym.
Lars Martin Johansson (Rolf Lassgård) kallad Slaktaren från Ådalen av sina kollegor blir ny operativ chef på Säpo och öppnar upp ett gammalt sidospår som har med terrorattentatet på Västtyska ambassaden i Stockholm 1974 att göra. Redan på den tiden så misstänkte utredarna att dom tyska terroristerna haft hjälp av en eller ett par svenskar men utredningen om dessa arkiverades.
Som vanligt när Leif GW Persson ligger bakom historien så är det polisiära kontra det politiska spelet enastående detaljerat och fascinerande intressant och det blir spännande utan att det egentligen händer någonting.
En herrans massa bra skådespelare i mindre och större roller får vi följa från 70-talet och fram till nutid där bland annat Claes Malmberg sticker ut som den exceptionellt sviniga kriminalkommissarien Evert Bäckström.
