Detta var den första romanen som Stephen King fick publicerad och det är ju verkligen inte någon dussindebut direkt.
Det är en ytterst obehaglig och tragisk historia om den mobbade Carrie White som lever med en fanatiskt religiös mor som inte tillåter sin dotter att ens komma i närheten av ett liv som vanliga ungdomar lever.
Hon får i alla fall chansen att gå på skolans vårbal och trotsar därmed sin mor men balen som till en början är det mest fantastiska Carrie upplevt förvandlas på ett ögonblick till något som ingen överlevande i staden någonsin kommer att glömma.
Spännande, sorgligt tragisk, läskig och förbannat bra.
Att förklara handlingen i den här skräckfilmen är ju nästan som att förklara meningen med livet, inte helt enkelt alltså.
Ett tåg som kallas Mord & Mysterietåget ska lämna stationen under Halloween och på tåget så finns det både vanliga passagerare och så skådespelare som under resan ska spela upp en pjäs innehållande mysterier och en eller flera mord och ingen ska veta vilka som är aktörer och vanliga resenärer och detta vet inte vi som tittare heller.
Ett mord sker givetvis ganska snart men om detta tillhör showen eller är på riktigt, ja det vet man inte riktigt men medans man sitter och funderar på det så spårar tåget ur i en kurva. Ja i alla fall så spårar just den vagnen där dom personer vi lärt känna finns, resten av tåget verkar ju på något konstigt sätt ha fortsatt.
Vagnen glider i alla fall ner i en sjö där den ligger och flyter och när passagerarna kommer till sans så märker dom att land bara är några simtag bort men saker och ting försvåras ju av att det verkar finnas något monster i sjön som drar ner alla den kan komma åt. Vid det här laget så har man ju som tittare redan glömt bort det där med pjäsen på tåget för att istället undra va fasiken denna historia är på väg någonstans.
Om allt detta verkade diffust så klarnade ingenting upp senare heller, det blev bara konstigare och när slutet kom så satt man där och frågade sig själv vad man egentligen hade sett för något.
Det har gått några månader sen Perry Wright's (Alexander Skarsgård) död och sanningen om vad som egentligen hände ligger fortfarande väl förankrad hos Madeline (Reese Witherspoon), Celeste (Nicole Kidman), Jane (Shailene Woodley), Bonnie (Zöe Kravitz) och Renata (Laura Dern) men den börjar också tära på deras vänskap och det bir ju inte bättre av att Perrys mor Mary Louise (Meryl Streep) dyker upp på scenen och börjar rota i allt hon kommer åt.
Den andra säsongen fortsätter i samma anda som den första, det är intriger så det räcker och blir över för dom fem kvinnorna som kallar sig själva för The Monterey Five. Skådespelarna är helt fantastiska och i den här säsongen så lyfter Laura Dern på ett magiskt sätt som Renata på ruinens brant och Meryl Streep som Perrys misstänksamma och intrigspelande mor är ju helt enastående.
Det är roligt, spännande dramatiskt, sorgligt och riktigt bra även om det i denna säsong är skådespelarna som lyser över själva berättelsen.
En Italiensk, Tysk produktion från 1980 skriven och regisserad av Luigi Cozzi och som helt klart är inspirerad av filmen Alien som ju kommit året innan.
Ett till synes övergivet lastfartyg glider in i New Yorks hamn och när det undersöks så hittas alla i besättningen döda där det verkar som om dom sprängts inifrån. Lastutrymmet är fyllt av kartonger märkta kaffe men visar sig innehålla mystiska ägg.
Ja, det man kan säga om denna film är väl att splattereffekterna faktiskt är hyfsade och det enda som håller upp den här rätt sunkiga produktionen som dessutom är dubbad från Italienska till Engelska.
Film musiken är otroligt irriterande och mer obehaglig än det utomjordiga slime-monster som försöker sluka filmens hjältar på slutet.
Den här serien utspelar sig tre år efter Deutschland 86, Martin Rauch (Jonas Nay) slits fortfarande mellan Östtyska och Västtyska säkerhetstjänsten plus att CIA gärna vill ha honom också och det blir inte bättre av att muren i Berlin faller och Östtyskland rasar ihop.
Man behöver ha sett Deutschland 86 för att få ut allt det gotta i den här serien och förstå vad som ligger bakom vissa händelser. Det är riktigt roligt, våldsamt och en titt tillbaka på året 1989 som är en enastående nostalgitripp.
Skådespelarna är mycket bra, speciellt Sylvester Groth som Martins far Walter Schweppenstette som verkligen äger varenda scen han är med i oavsett om han öppnar munnen eller ej.
Gladiatorspelen roar inte längre den kräsna befolkningen i Rom och för att ge dom något nytt så tränas slavkvinnor upp till gladiatorer för att sen slåss för sina liv på arenan men den nubiska Mamawi (Pam Grier) och druidkvinnan Bodicia (Margaret Markov) beslutar sig för att göra uppror och får med sig både dom kvinnliga och manliga kämparna.
Regissören Steve Carver har pusslat ihop en actionhistoria där kvinnorna tröttnar på att hunsas som djur och gör uppror mot Roms elit.
Detta låter väl bra och som ett inlägg i en mansdominerad värld men givetvis så har det ju lagts till en hel del nakna tuttar och rumpor och då blir det istället en film som bara drunknar bland alla andra.
Ett visuellt riktigt snyggt kostymdrama väl förankrat i verkliga händelser under senare delen av 1500-talet i Skottland och England där den skotska drottningen Mary precis återvänt efter ett antal år i Frankrike och där hon nu kräver sin plats på båda tronerna. Mary som är katolik kommer nu tillbaka till ett land som är protestantiskt och får både prästerskapet, adeln och sin kusin, Drottning Elisabeth av England emot sig.
Välspelat och riktigt snyggt, dramatiskt och lite spännande.
