Fascinerande och tragisk dokumentär om världens genom tiderna bäste cyklist Lance Armstrong. I alla fall så räknades han som det innan han 2013 gick ut och erkände att han så gott som under hela sin professionella karriär dopat sig.
Han blev idol för miljoner människor världen över när han mitt i karriären drabbades av cancer som han besegrade och kom tillbaka för att vinna ännu fler segrar för att sen över en natt bli en av USA:s mest hatade män.
Man får här även en inblick i en sport som på 90-talet var så genomrutten att det inte gick att vinna dom stora loppen om man helt enkelt inte stoppade i sig förbjudna preparat.
På 70-talet så älskade jag den tecknade serien Swamp Thing eller Träskmannen som den hette på Svenska, mest för den fantastiska serietecknaren och illustratören Bernie Wrightson och därför så såg jag med spänning fram emot den här serien.
Dr Abby Arcane (Crystal Reed) skickas till den lilla staden Marais i Louisianas träskmarker där det verkar ha utbrutit ett mystiskt virus. Det här är Abbys barndomstrakter och hon konfronteras genast med både bra och dåliga minnen i form av både döda och levande personer och så stöter hon ihop med forskaren Alec Holland (Andy Bean) som befinner sig på platsen av samma anledning som Abby men som upptäckt att någon dumpar giftigt avfall i träskmarkerna.
Det visar sig att Alec lägger näsan i för mycket blöta, han skjuts och hans båt exploderar en natt och i samma veva så dyker en hemsk varelse upp i träsket som verkar vara ett mellanting mellan människa och växt.
Jag såg ju som sagt fram emot det här men blev mäkta besviken för det här är allting förutom bra. Skådespelarna är dåliga, specialeffekterna billigt gjorda, manuset är fånigt och rörigt. Hela produktionen är lika sunkig som träsket där historien utspelar sig och jag tror Bernie Wrightson skulle vrida sig i sin grav om han fick veta vad dom gjort med hans träskmonster.
Den två jag gav denna serie i betyg fick den enbart för att den i alla fall framkallade några sjyssta nostalgiska serietidningsminnen i mig.
Om den första säsongen av Dark kändes komplicerad så blev det ju än rörigare i den andra och här i den tredje så är man helt borta. Man sitter med ett kilo lösa trådar som aldrig får fäste någonstans även om man till och från tror det.
Men det är ju så förbannat bra och spännande så det går ju inte att värja sig, man måste bara se vad som händer oavsett om man fattar någonting.
Fascinerande serie med enastående skådespelare, jädrans snyggt och coolt foto och mörk suggestiv musik.
En amerikansk seriemördare som FBI jagat i 30 år visar sig ha kommit till Sverige och det dröjer inte länge förrän hans första offer hittas.
A-gruppen i Stockholm och FBI samarbetar för att hitta mördaren och spåren leder högt upp bland Sveriges politiker.
Den här filmen är ganska stel och kantig, skådespelarna känns ganska ointresserade och historien rätt rörig. Det är först dom sista 30 minuterna som kvalitén höjs och det blir ordentligt spännande men tyvärr så räcker ju inte detta för att rädda helheten.
I den här andra säsongen av den verklighetsbaserade
serien så befinner vi oss i den senare delen av 70-talet. FBI-profilerarna
Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr Wendy Carr
(Anna Torv) har nu blivit en accepterad avdelning inom FBI och även ute bland
poliskåren i landet, vilket innebär att dom tillbringar mer tid på hotell, flyg,
på mordplatser och i fängelser intervjuandes allehanda mördare än på hemmaplan.
Här koncentreras det mesta till ett antal mord på yngre färgade
pojkar i Atlanta men även på privatlivet hos våra hjältar från FBI som rullar
på långt ifrån smärtfritt, mycket beroende på det krävande arbete dom har.
Nagelbitande spänning, fascinerande läskigt och
intressant med enastående skådespelare.
Lee Gates (George Clooney) är en självupptagen
programledare på TV för showen Money Monster där han tillsammans med snygga
tjejer, flashiga bilder och tung dunkande musik pratar ekonomi och tipsar folk
om vad som ska köpas eller säljas i aktievärlden.
Mitt under sändning så dyker en beväpnad man upp och
tar Lee som gisslan. Han har precis förlorat hela sitt sparkapital på ett tips
om företaget IBIS som Lee hade gett veckan innan och vill nu ha klarhet i vad
som hänt.
Med ett bombbälte runt kroppen och en pistol mot
huvudet så försöker nu Lee med hjälp av producenten Patty Fenn (Julia Roberts) få
tag i Walt Camby som är VD för IBIS.
Det här thrillerdramat handlar om saker som mycket väl
skulle kunna hända i verkligheten och det är mycket skickligt och snyggt
regisserat av Jodie Foster och George Clooney är mycket bra som Lee Gates. Julia Roberts gör också sin karaktär bra men det känns som om hon inte behövde
anstränga sig särskilt mycket utan bara kunde köra lite på ren rutin sen så är
boven i dramat Kyle Budwell som spelas av Jack O’Connell lite för snäll för att
det ska infinna sig någon intensiv och nagelbitande spänning.
Snyggt och stilrent, dramatiskt och lite spännande med
bra skådespeleri är det i alla fall och en hård känga till samvetslösa storföretagare och börsspekulanter.
130 minuter av westernklichéer staplade på varandra med
en imponerande samling skådespelare i större och mindre karaktärer. Detta är
ingen film som står för några som helst nyskapande idéer, man har sett precis
allting förut men det är ändå rasande skickligt och snyggt gjort av regissören
Lawrence Kasdan som redan när den här filmen gjordes 1985 hade varit med bakom
ett antal tunga produktioner.
Emmett (Scott Glenn) och Paden (Kevin Kline) springer
oplanerat ihop för att sen i sin tur stöta ihop med Mal (Danny Glover) och
Emmetts bror Jake (Kevin Costner). Några skottlossningar och snytingar senare
så hamnar sällskapet i staden Silverado där det visar sig att allihopa har både
vänner och ovänner sen förr.
En rolig detalj är att John Cleese som spelar Sheriff Langstons
första replik är: What’s all this then? Som är en replik som oftast
användes i Monty Python när en polis kom till en brottsplats.
Snyggt och stilrent är det men förutsägbart där det är intressantare
att se alla coola skådespelare än att följa själva storyn men stämningsfull
musik av Bruce Broughton som faktiskt fick en Oscarsnominering för just detta.
