Den fjärde sommaren ute på ön, Jens och Åsa har fortfarande inte fått huset av hennes föräldrar som lovat men här dyker det ändå kanske upp en öppning till slut.
Det är fortfarande riktigt roligt och pinsamt så att det nästan gör ont i magen men den här säsongen är lite ojämnare än dom tidigare, det känns som om idéerna börjar ta slut och som att ett och annat avsnitt mera är med som utfyllnad.
Topparna är ändå så höga och skådespelarna så bra att det ändå är underhållning på hög nivå.
Gerald Butler spelar här ännu en gång Mike Banning som ansvarar för den amerikanska presidentens säkerhet och här ska dom närvara vid en statsbegravning i London tillsammans med resten av världens makthavare för att den engelska premiärministern avlidit. Dom hinner dock knappt landa förrän halva staden flyger i luften, ett antal av världens ledare dödats och mängder med civila likaså och Banning befinner sig på flykt med presidenten med en hel samling busar efter sig fullt beväpnade med allsköns mördarattiraljer.
Ja man hinner knappt sätta sig tillrätta i TV-soffan förrän det smäller ordentligt och sen så viner kulorna och explosionerna mullrar ända tills sluttexterna börjar rulla och man sitter där med en halvt uppdrucken kaffemugg och undrar vad som egentligen hände. Spänningen byggs upp rätt bra i början men sen när terroristerna sätter sin plan i verket så blir allting bara en enda onyanserad röra där det är svårt att hänga med i vad som händer eftersom terroristerna även släckt ner London så att det mesta utspelas i mörker.
Manuset är riktigt simpelt, musiken är maffig och fotot kan man väl inte klaga på men regin är som sagt själlös och skådespelarna gör detta på ren rutin utan hjärta.
En serie med ett obehagligt tema som inte känns så långt ifrån verkligheten. Vi befinner oss i valtider när Justitieministerns Stabschef Elin Hammar upptäcker att det pågår skumma saker i Rosenbad samtidigt som den nationalistiska gruppen Veritas tar till vapen för att säkra Sverige åt svenskarna.
Det är intensivt spännande där politiker säljer sina partier och värderingar för makt och pengar. Det är våldsamt rått, psykiskt obehagligt och med en hel samling bra skådespelare i mindre och större roller.
Jädrans sjysst animerad film med en hel del tanke bakom all humor som det finns en hel massa av. Historien handlar om snömannen Migo som bor i en liten by högt upp i Himalayas bergsmassiv. Hans far har ett av samhällets viktigaste uppgift, att varje morgon fysiskt se till att solen stiger upp. Migo har alltid fått lära sig att människor som kallas Smallfoot bara är en myt och inte existerar, ända tills den dag då han stöter ihop med en.
Animeringen är som sagt enastående, det är riktigt roligt och med en hel del tänkvärda detaljer om fördomar och intolerans.
I ett
myllrigt kaosartat Kairo arbetar polisinspektör Noredin som här enastående bra
spelas av Fares Fares. Han och hans partner ägnar mer tid åt att plocka pengar
av lokala gangsters än att lösa brott i en totalt korrumperad poliskår där det
handlar om att roffa åt sig så mycket pengar det bara går men när Noredin
börjar undersöka fallet med en känd sångerska som fått halsen avskuren på ett
lyxhotell och börjar bli hotad eftersom spåren leder ända upp till kretsen
kring presidenten så börjar han ifrågasätta sin egen och poliskårens moral och
måste nu välja vilken väg han tänker gå.
Det är en
fascinerande bild av storstaden Kairo som regissören Tarik Saleh visar upp, det
är rörigt och svettigt och fotografen Pierre Aïm's arbete med kameran gör att
det känns som om man är där på plats bland myllret av människor och eftersom
historien utspelar sig i början av Den Arabiska Våren så är gatorna dessutom
fyllda av kaotiska demonstrationer med sammandrabbningar mellan polis och
ungdomar.
Fantastiska
skådespelare i ett dramatiskt hett spännande kriminaldrama.
Filmen inleds med att
en man vid namn Peter sitter bekvämt bakåtlutad i en fåtölj och berättar om den
ovanliga sjukdomen Merrye Syndrome som enbart drabbade familjen Merrye på grund
av inavel och som förvandlade dom drabbade till kannibaler. Han låter oss
tittare sen veta att han själv tillhör familjen men klarat sig ifrån den
bisarra sjukdomen och går sen tillbaka 10 år i tiden för att vi ska få vara med
under ett fruktansvärt dygn i och runtomkring den bisarra familjens hus som är
kusligt lik det hus som Norman Bates bebor i filmen Psycho som gjordes 7 år
tidigare än denna.
Man kan se den här
filmen som regisserats av Jack Hill som en föregångare till både Motorsågsmassakern
och The Hills Have Eyes, det finns en hel del likheter och det är ju också
historiens höjdpunkter för som egen film så håller den inte även om det är kul
att se en legend som Lon Chaney i rollen som familjens allt i allo Bruno.
Skräck-komedi kallas
den men den är ju vare sig rolig eller speciellt läskig utan egentligen bara
intressant med tanke på att en del senare regissörer antagligen fått en del
idéer från den.
Sebastian
Bergman, tidigare polisens mest anlitade kriminalpsykolog och profilerare
men nu en bruten man efter att hans fru och dotter några år tidigare omkommit i
tzunamikatastrofen i Thailand. Han är i Västerås för att ta hand om dödsboet
efter sin mor när han stöter ihop med sin gamla kollega Torkel Höglund från
Rikskriminalen i Stockholm som också är i stan för att utreda ett brutalt mord
på en tonårspojke. Sebastian övertalar Torkel att få hjälpa till med
fallet för att om möjligt komma tillbaka till ett fungerande liv igen.
När dom två
första filmerna om Sebastian Bergman kom 2010 så gick dom mig helt förbi så det
var riktigt roligt att få bekanta sig med dom nu. Rolf Lassgård är suverän som
den depressive fd kriminalpsykologen Sebastian Bergman som tröstar sig med
kvinnor och ett svinigt beteende för att kompensera förlusten av sin fru och
dotter och så får han här jobba med ett gäng poliser som inte alls är förtjusta
i honom men som ju mer tiden går upptäcker hans forna storhet.
En bra och
tragisk historia med suveräna skådespelare och säkert regisserat av Daniél
Espinosa.
