Med några dagars mellanrum så mördas två finansmän i sina vardagsrum på precis samma sätt och polisen misstänker att det inte kommer att sluta där. En ny enhet inom polisen kallad A-Gruppen bildas där sex poliser från olika delar av landet ingår och som får full frihet att ta upp jakten på den som tidningarna nu kallar för maktmördaren.
En intensivt spännande och riktigt bra historia med intressanta karaktärer. Helt klart en av dom bättre svenska kriminalromaner jag tuggat i mig på länge.
Den 8 november 1520 så äger den kanske mest berömda massavrättningen i Sverige rum. Över hundra män blir halshuggna på stortorget i Gamla Stan / Stockholm och blodet flyter nedför dom stenbelagda gränderna medan huvuden samlas på hög. Offren som trodde att dom blivit bjudna till en försoningsfest av kungen Kristian II visade sig istället vara hedersgäster på sina egna begravningar.
Dick Harrison går in i historien många år innan den här händelsen för att försöka ge en förklaring till varför det som hände, hände och vad han tror ligger bakom massakern. Än idag så är ju forskarna osäkra på svaret men här får vi läsare ändå en hel del detaljer att tugga i oss som ger en del ledtrådar.
Det är fascinerande, det är dramatiskt spännande och trots alla historiska fakta med namn och årtal lättläst och intressant skrivet om när medeltiden tog slut i vårt land och Sverige förvandlas till en enad nation.
Bröderna Lauritz, Sverre och Oscar växer upp i slutet av 1800-talet i en liten Norsk fiskeby utanför Bergen. Genom stipendium så utbildar dom sig till ingenjörer i Dresden under 1900-talets första år för att sen försvinna åt olika håll i världen. Lauritz återvänder till Norge för att ansluta sig till bygget av en järnvägslinje över Hardangervidda, Oscar beger sig till Tyska Östafrika där han blir inblandad i den tidens största bygge, järnvägen från Dar Es Salaam till Tangaynikasjön medan Sverre gömmer sig i London bland unga kulturprofiler.
En riktigt episk historia där Jan Guillou visar vilken enastående berättare han är där detaljerna är knivskarpt utskurna och karaktärerna fascinerande intressanta.
Det är spännande och dramatiskt, svulstigt och intressant och också tragiskt när man får uppleva den tidens syn på andra kulturer, sex och samlevnad.
18-åriga Rue (Zendaya) bor med sin mor och lillasyster och har precis återhämtat sig efter en överdos men har stora svårigheter att hålla sig borta från drogerna tills den dag hon träffar den nyinflyttade Jules (Hunter Schafer). Dom två utvecklar ett förhållande som är en blandning av vänskap och kärlek och nu får Rue den kick hon behöver för att hålla sig ren.
För det första så trodde jag inte att det här var en serie som jag skulle falla för men det var oundvikligt för den var så jävla bra så att det inte gick att värja sig. För det andra så tror jag inte att den ålder jag är i är målgruppen för serien men nu när jag sett dessa 8 avsnitt så bryr jag mig inte om det heller. Jag blev tagen av den realistiska och hårda, riktigt smärtsamma skildringen av dom här ungdomarnas liv med kärlek, sex och alkohol, droger och våld. Förhållandena med varandra och sina föräldrar. Alla karaktärer får ju ett avsnitt men Rue är ju den som håller ihop allting och genom hennes berättarröst så får vi följa dom här människorna som alla går och bär på mörka saker i fickorna, som innerst inne är goda men där det i vissa fall aldrig riktigt kommer ut. Enastående vackert och deprimerande, sorgligt och dramatiskt, spännande och psykiskt obehagligt men också med en hel del ljuspunkter och förbannat bra.
Ett team av motocrossförare är på väg med buss ut i Nevada öknen för en tävling men eftersom dom är sena så tar dom en genväg och lämnar huvudleden. Dom får slut på bensin vid en till synes övergiven gård och beslutar sig för att leta efter bränsle när helt plötsligt en av motorcyklarna försvinner.
Det här är en riktigt usel film på alla sätt och manusförfattaren tillika regissören Wes Craven ångrade också efteråt att han ens färdigställde den. När halva filmen var inspelad så gjorde han istället filmen Terror på Elm Street som ju blev en succé världen över och då tjatade filmbolaget på Craven att slutföra även denna vilket han motvilligt gjorde och lade då bla till scener från den första filmen så att han åtminstone skulle få ihop 1 timma och 26 minuter film.
Historien är dålig, skådespelarna likaså och den är vare sig spännande eller läskig. Det märks att Wes Craven hade tankarna på en annan historia när han gjorde denna och det enda som håller någon form av klass är musiken av Harry Manfredini som ju var en väl anlitad kompositör på 80-talet när det handlade om skräckfilm.
Storstadsfamiljen Carter är på väg med bil och husvagn genom Nevada öknen med Kalifornien som mål. Vid en nedgången bensinmack så blir familjen varnade av innehavaren Fred (John Steadman) för området och tillsagda att hålla sig till huvudvägen. Pappan i familjen Big Bob (Russ Grieve) råkar dock köra i diket med en trasig bakaxel som resultat och eftersom dom inte kan kontakta någon så går Big Bob tillbaka mot macken medan hans svärson Doug (Martin Speer) går åt andra hållet för att om möjligt hitta hjälp. Vid husvagnen så väntar nu mamman Ethel (Virginia Carter), den äldre dottern Lynne (Dee Wallace) med sin bebis, och dom två yngre syskonen Bobby (Robert Houston) och Brenda (Suze Lanier-Bramlett) men det visar sig snart att dom inte alls är ensamma.
Den här filmen skriven och regisserad av Wes Craven har ju fått statusen klassiker i skräck-genren och faktiskt betytt en del för senare filmskapare men idag så känns den faktiskt mer intressant än bra, den har inte åldrats bra. Wes Craven som några år tidigare blivit uppmärksammad för sin debutfilm The Last House on The Left fick inspiration till den här filmen efter den gamla legenden om Sawney Bean, en man som för ett antal hundra år sedan levde med sin familj i dom Skotska bergen där dom överföll förbipasserande, rånade, mördade och sen åt upp sina offer. Idén är ju inte dum men slutresultatet håller inte idag, det är skrikigt och gapigt och dom här människorna som lever uppe i bergen är mera som en samling klantiga pajaser än skrämmande kannibaler. Det blir aldrig läskigt förutom musiken som är metalliskt obehaglig.
En kropp hittas i vattnet utanför regeringens kursgård och fallet hamnar i händerna på kriminalinspektör Julia Gabrielsson. Någon har ansträngt sig ordentligt för att ingen ska kunna identifiera kroppen och Julia inser snart att det finns människor med stor makt som gör vad som helst för att inte sanningen ska komma fram och att dom som hon kan lita på minskar i antal hela tiden.
Ett mycket välskrivet kriminaldrama där korruptionen i Stockholm bland både politiker och polisen är grundingrediensen. Makt är det som dom inblandade jagar och dom gör vad som helst för att få den. Det är en spännande och klurig historia som vänder och vrider på sig ett antal gånger innan upplösningen presenteras på dom allra sista sidorna och med ett antal intressanta karaktärer inblandade.
