År 1989 så lämnar fyra män hamnstaden Picton på Nya Zeeland för att i en katamaran segla till öriket Tonga.
Under en natt så blir dom överraskade av en storm som slutar med att båten hamnar upp och ner och dom finner sig nu helt utelämnade och utan möjlighet att kontakta någon.
Filmen bygger på den verkliga händelsen om dom fyra männen som i 119 dagar flöt omkring ute på Stilla Havet i en upp och nedvänd segelbåt. Deras kamp för att få tag i mat och vatten och samtidigt klara av den psykiska pressen är oerhört tajt filmat och man får faktiskt känslan av att man själv befinner sig just där i deras utsatta situation. Skådespelarna är bra i sina karaktärer, det är spännande och dramatiskt och blir aldrig tråkigt trots att hela historien egentligen utspelar sig i ett litet begränsat utrymme ute på havet.
Alex, känd musiker boende i Stockholm som lider av traumatiska minnen från sin uppväxt med föräldrarna på en liten ort försöker nu hitta tillbaka till sin barndoms kärlek Anna som flyttat tillbaka ut på landsbygden samtidigt som någonting mörkt och hotfullt sänker sig över Sverige.
Det här var nog bland det bästa jag sett när det kommer till svensk thriller och actionfilm. Visuellt är den strålande, effekterna riktigt imponerande och kameraarbetet enastående.
Skådespelarna är mycket bra, speciellt Jesper Barkselius som spelar Alex pappa Björn. Han är så intensiv i sitt skådespeleri att man nästan får panikångest som tittare och man kommer på sig själv med att en och annan gång snegla ut genom fönstret för att se om det är någonting otäckt på gång därute.
Hela filmen genomsyras av en mörk skrämmande undergångskänsla även under dom få stunder där det faktiskt finns lite lycka och kärlek för samtidigt så pyrar ju ondskan strax där bredvid och bara väntar på att få blossa upp.
Det här var riktigt bra, intensivt spännande och även om det kanske inte sägs rätt ut eller visas upp några bevis så är det ju en liten pik och varning för den stora björnen i öst.
Guvernörskandidaten David Norris (Matt Damon) har tack vare sin folkliga framtoning blivit mäkta populär bland invånarna i New York.
Han är den hygglige arbetarkillen och den slipade politikern i en och samma person i denna framtidsvärld där staten bestämmer allt och där det inte finns utrymme för den vanliga människan att tänka själv och att göra saker som sticker utanför dom snäva ramar som är uppspikade för var och en.
Det här blir ett stort problem för Norris när han möter Elise (Emily Blunt)och får känslor som han ju inte ska kunna få för henne enligt dom regler som gäller för honom.
Som tittare så faller man lika handlöst för karaktären David Norris som strålande spelas av Matt Damon som invånarna i staden och bedrövelsen är nästan lika stor hemma framför TV:n som för honom själv när Elise försvinner ur hans liv lika snabbt som hon dök upp i det. Man inser ju dock snabbt att det finns en mening att dom separeras ifrån varandra och att dom givetvis som magneter kommer att fästas ihop igen. Det här är en helt enastående film som har lite av religiös mystik över sig i början när dessa svartklädda män går runt i samhället som någon form av änglar och rättar till fel och hjälper människor som glidit utanför den bestämda vägen på rätt spår igen. Sen så förvandlas ju allting till en riktigt actionfylld historia där det jagas runt i staden så pass att det nästan blir buskis av det hela men lyckligtvis så hålls allting ihop på ett så skickligt sätt av regissören George Nolfi att filmen aldrig hamnar där. Det slår verkligen gnistor om kärleksparet Norris och Elise. Det är spännande dramatiskt, romantiskt och förbannat bra och Alfred Hitchcock skulle nog ha gillat det här big time.
Affärsmannen och fd knarklangaren JWhar precis kommit ut efter att ha tillbringat några år bakom galler, Jorge har börjat att tröttna på sitt laglydiga Svenssonliv och planerar en sista stöt och Radovan Kranjic styr Stockholms undre värld med järnhand medans kriminalaren Martin Hägerströmjobbar undercover för att om möjligt sätta dit så många av ovanstående personer som möjligt.
Våld, död, sex, makt och pengar är ingredienserna i den här mustiga berättelsen av Jens Lapidus.
Det är tajt, spännande och ytterst välskrivet och som läsare är man fast från första till sista sidan.
Restaurangen Djurgårdskällaren drivs fortfarande av Familjen Löwander med modern Helga (Suzanne Reuter)som chef men som börjar få problem med hälsan. Gustav (Mattias Nordkvist) har problem med både alkohol och familjen och börjar se sig om efter nytt arbete medans den danska affärskvinnan Henriette (Sofie Gråbøl)är ute efter hans del i restaurangen. Calle (Charlie Gustafsson)och Nina (Hedda Stiernstedt)får erbjudande om att leda ett matlagningsprogram på TV, Maggan (Josefin Neldén)blir mer och mer involverad i det politiska arbetet och Stickan (Peter Dalle)börjar bittert se slutet på sin köksmästarroll samtidigt som Ester (Ida Engvoll)manipulerar Peter (Adam Lundgren)för att få så mycket inflytande som möjligt i DK:s affärer.
Intrigerna i denna andra säsong tajtas till ordentligt och har bara blivit fler, det går inte en minut utan att man sitter där framför TV:n av att avsnittet avslutas utan att man får veta vad, vem, hur eller varför.
Skådespelarna är enastående bra och miljöerna fantastiska men betyget från första säsongen har sjunkit något eftersom det känns lite som om dom pusslat in så mycket intriger bara för sakens skull,
det känns lite krystat och skulle kanske vara mer realistiskt om det någon enda gång kunde gå bra för nån.
Det är dock fortfarande väldigt hög klass på denna serie och slutet bäddar ju för en säsong till.
Året är 1910 och platsen den lilla idylliska platsen Slack Bay där lokala fiskare, ostronfarmare och turister samlas.
Poliserna Machin och Malfoy håller på med att undersöka ett antal mystiska försvinnanden av turister och kommer i kontakt med den rika excentriska familjen Van Peteghem som tillbringar sommaren på platsen i ett ståtligt hus högt upp på en kulle med utsikt över havet. Ostronfarmaren L'Eternel Brufort och hans son Ma Loute är också två karaktärer som drar till sig polisernas intresse i sökandet efter dom försvunna som enbart verkar röra sig om semesterbesökare.
Det här var en av det mest underligaste, roligaste och häftigaste filmupllevelserna jag haft på mycket länge. Innan så hade jag hade ingen aning om vad jag skulle få se och så här efteråt så är jag lite frågande till vad det är jag egentligen har sett. Historien är helt skruvad och karaktärerna enastående bisarra i alla små detaljer. Det är roligt, det är blodigt och dramatiskt och helt sanslöst.
Monica Gunnarsson(Johan Rheborg) och hennes son Tobias (Robert Gustafsson) bor och lever tillsammans i ett hus som efter ett misslyckat trimningsförsök av en bil fattar eld och brinner ner till grunden.
Av kommunen så får dom nu ett tillfälligt boende en bit bort men det är någonting som inte stämmer med det nya huset,
det verkar som om dom två på något sätt har ett gemensamt förflutet innanför dom nya väggarna.
Jag tillhör ju dom som inte sett TV-avsnitten med dessa två karaktärer innan jag såg filmen men det var ju inte svårt att ganska fort inse att detta nog inte passar i långfilmsformat.
Johan Rheborg är helt enastående i sin karaktär och den som håller hela produktionen på benen, vad det gäller Robert Gustafsson så känns hans figur som en sån där man sett honom göra massor med gånger förut så det blir bara en form av upprepning.
Ett par scener är hysteriskt roliga, fler scener är inte det och sen så blir det några gånger så att man nästan får skrattet i halsen för det blir så tragiskt och sorgligt alltihopa så man vet inte riktigt vad filmteamet hade tänkt.
