Vi befinner oss i en värld befolkad av två slags folk,
dom glada Trollen som aldrig tänker en negativ tanke utan ser allting i livet i regnbågens färger och sen så har vi dom mörka buttra Bergerna som inte vet hur man ler eller har roligt men som har fått för sig att om dom äter upp glada Troll så ska dom också kunna bli lyckliga.
Till en början så var jag väldigt kluven till den här filmen och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Själva designen på filmen känns gjord för lite mindre barn men sen så finns det en hel del roliga referenser till gamla sagor och en bra dos sjuk humor där man måste vara lite äldre för att kunna uppskatta allt sen så är det ju en musikal och det har jag alltid haft lite svårt för. Disney har ju så gott som alltid haft med en hel del sång och musik i sina filmer men då har det ju nästan alltid rört sig om ny specialskriven musik, här har man ju istället enbart använt sig av gamla låtar som då dom här psykedeliska Trollen springer runt och sjunger. Smörigt och gulligt så det räcker och blir över men jag gillade verkligen den där giftiga svarta humorn och den enastående skickliga animationen så i slutändan så hade jag ändå riktigt roligt.
Den förra filmen avslutades ju med att Jason upplöstes i ett kemikaliebad i New Yorks kloaker men nu 4 år senare så är han tillbaka i skogarna runt Crystal Lake.
I öppningsscenerna som faktiskt är dom bästa 5 minuterna av hela filmen så får vi se en ung kvinna iklädd endast badhandduk bli jagad av Jason genom skogen.
Det visar sig snart att detta är en fälla för att en gång för alla bli kvitt den där huliganen i hockeymask så helt plötsligt tänds hela skogen upp i ljus och lagens långa arm spränger bokstavligen Jason i luften.
Kroppen som nu är uppdelad i ett antal delar förs under bevakning till sjukhuset men när obducenten ska börja undersöka delarna så är det någon mystisk kraft som påverkar honom, han äter upp Jasons hjärta och får därmed i sig hans själ och Jason kan återuppta sitt arbete i en ny kropp.
Jag blev oerhört besviken när jag såg den förra filmen i den här serien och kände ett visst hopp om denna när jag såg att Sean S Cunningham som ju regisserade den allra första filmen 1980 hade plockat ihop teamet till denna och där även kompositören Harry Manfredini hade kommit tillbaka för att skriva musiken.
Inledningen kändes bra också med krypande kameraåkning, en stuga vid Crystal Lake i kolsvart mörker, en nakenscen och så Jason med traditionell hockeymask men sen så dödas han och hela filmen med honom.
Jag förstår inte hur man ens kan komma på idén att göra film på ett sånt här katastrofalt manus men eftersom regissören Adam Marcus varit med vid skrivandet så var väl det en anledning till att det blev någonting av det.
När den här filmen kom 1993 så hade det ju gått 4 år sen den förra och vi som tittare får ju ingen förklaring till hur Jason helt plötsligt kan vara vid liv och dessutom vara tillbaka vid Crystal Lake men tydligen så finns det en tecknad serie där vi får en förklaring till allt detta.
Har man inte läst den serien (som jag inte gjort) så känns ju detta lite skruvat.
Denna film var den första där namnet Fredagen Den 13:e inte var med i originaltiteln och det beror på att filmbolaget New Line Cinema här tagit över produktionen men namnet ägde dom inte och fick därmed inte använda.
Uselt skådespeleri, tafflig regi och som sagt en löjlig historia där vissa scener känns helt obegripliga.
Anna-Lisa Waldemar samlar sina tre vuxna barn, Lasse, Jonna och Oskar på det hotellet på Åland som hon drivit i många år.
Hon säger att hon har någonting viktigt att berätta som har med deras framtid att göra.
En ganska lugn och stillsam inledning av denna serie förvandlas ganska snabbt till en mycket kuslig historia där det visar sig att alla syskonen bär på mörka hemligheter som legat gömda ända sedan ungdomen.
Intriger innehållande sex, pengar, hämnd och ond bråd död i 10 enastående spännande avsnitt där skådespeleriet är fantastiskt bra och där man från avsnitt till avsnitt inte har en aning om vem som ska få leva, vem som ska få dö eller vilka nya ruskigheter som ska ramla ur garderoben.
Den helt igenom gode polisen Danny luras i en fälla och hamnar själv bakom lås och bom där merparten av dom han tidigare satt dit befinner sig.
Detta fängelse styrs dock inte av fängelsedirektören Burke utan av maffiabossen Tony Vargas som i en bur nere i källaren anordnar fightingmatcher mellan fångarna där det spelas om stora pengar.
Detta upplägg i en film har man ju varit med om många gånger förut och denna historia var nog bland dom sämre jag sett.
Regin av Daniel Zirilli är riktigt själlös och skådespelarna usla.
Att Vinnie Jones som spelar gangstern Tony Vargas är bäst säger väl det mesta om resten av aktörerna.
Den prostituerade Everly jobbar för den mäktiga gangstern Taiko.
Hon blir attackerad av hans män i sin lägenhet när han fått veta att hon jobbar undercover för polisen.
Taiko har gett sina män order om att tortera henne innan hon dödas och räknar med att detta är ett lätt jobb som kommer att vara över snabbt.
Salma Hayeks rollfigur Everly plockar i början av historien fram ett vapen hon gömt på toaletten i sin luxuösa våning för att försvara sig mot dom män gangstern Taiko skickat efter henne och efter den skjutglada inledningen så fortsätter dödandet i ett aldrig sinande tempo tills sluttexterna börjar rulla 1 timme och 32 minuter senare.
Det skjuts, huggs med knivar och svärd, dödas med syra, slåss med händer och fötter och torteras på alla möjliga bisarra sätt och till slut blir det bara för mycket av allting.
Hade Quentin Tarantino fått ta tag i den här historien så hade han säkert kunna pussla ihop någonting intressant men regissören till denna Joe Lynch äger inte dom kvaliteterna så istället för en film med nyans och smak så har allting bara blivit en färg och smaklös buffé.
Salma Hayek är alldeles för bra för den här filmen som utspelas i ett par rum på en våning och som till slut känns som en våldsbuskis där onda och goda springer ut och in genom dörrar dödandes varandra sen så har man givetvis blandat in ett barn också för att ge Everly en tragisk historia att berätta för oss tittare.
En dokumentär av och med cyklisten Bryan Vogel där han ska göra ett medicinskt kontrollerat experiment med doping för att se om det ger några annorlunda resultat när han tävlar.
Han kommer i kontakt med chefen för det Ryska Statliga Antidopningslabbet i Moskva
Grigory Rodchenko, en av världens ledande på området som lovar hjälpa honom med testet.
Här vänder dock allting i dokumentären.
Det visar sig att WADA och IOK har börjat att granska Rodchenko och hans labb och helt plötsligt så rullas världens genom tiderna största dopingskandal upp.
Rodchenko måste fly från Ryssland och dokumentären handlar nu om helt andra saker.
Det här var en av dom mest fascinerande dokumentärer jag sett.
Dramatiskt spännande, fängslande och tragiskt och just nu så här strax innan OS 2018 så är den ju aktuellare än någonsin.
En bestialisk mördare härjar och poliskommissarien John Kildare (Bill Nighy) från Scotland Yardär den som försöker pussla ihop dom spretiga ledtrådarna för att om möjligt få fast den som som i tidningarna går under namnet The Limehouse Golem.
En strålande ihopsatt mordgåta designad regissören Juan Carlos Medina och fotografen Simon Dennis som verkligen har fått fram den där känslan av ett trångt, smutsigt London i slutet av 1800-talet. Filmmanuset är skrivet av Jane Goldman efter en roman av Peter Ackroyd och det är verkligen en klurig historia där känslan är att inspirationen kommer från Jack The Ripper som ju härjade på samma plats och under samma tid som denna historia utspelar sig. Skådespelarna är mycket bra med en enastående Bill Nighy som kommissarie John Kildare och Olivia Cooke som skådespelerskan Lizzie Cree och den stämningsfulla musiken i filmen är skriven av den svenska kompositören Johan Söderqvist. Spännande med en klurig twist i slutet, visuellt jäkligt snygg och bitvis riktigt våldsam.
