A Liar's Autobiography: The Untrue Story of Monty Python's Graham Chapman (2012)

https://youtu.be/2pIMGFR09PI?si=vBsOFgj1QPZOnCqi

Graham Chapman skrev boken med samma namn och spelade dessutom in en hel del på band där han själv berättar ur sin dagbok och det är detta som är grunden i denna film som är en blandning av autentiskt rörliga bilder och animerade sådana.

Visst är det roligt att se och höra det gamla Monty Pythongänget och dessutom ett par andra av Englands stora komiker men det är dom animerade delarna i den här filmen som är behållningen.

Animeringen ändrar karaktär från minut till minut och blir till ett fyrverkeri i fantasi och genialitet.

Detta ska ju enligt Graham Chapman själv inte vara en helt sann självbiografi men det är nog en 50/50 blandning där och vad som är sant och inte spelar ingen roll egentligen, underhållande är det på typiskt Engelskt Monty Pythonskt sätt och en synd att denne store komiker gick bort så tidigt.

Wild Target (2009)

https://youtu.be/8axaecPy3CA?si=5HeOOFnToHOjAYXr

Den här filmen av Jonathan Lynn är en remake av den Franska filmen "Cible Émouvante" från 1993 men den har jag personligen inte sett ännu så några jämförelser kan jag inte göra.

Lönnmördaren Victor Maynard som strålande spelas av Bill Nighy är känd som den effektivaste och kallaste i sin genre.

Han utför sina uppdrag med minutiös noggrannhet ända tills den dag han får i uppdrag att mörda den kvinnliga bedragaren Rose (Emily Blunt).

Känslor som Victor aldrig förr känt visar sig plötsligt och han som i vanliga fall har kontroll på varje sekund på dygnet vet nu varken ut eller in.

Mitt i allt detta så får han den unge Tony (Rupert Grint) på halsen som har fått för sig att Victor är privatdetektiv och har i uppdrag att skydda Rose.

Själva upplägget har man ju sett i otaliga filmer förut men den första halvan av den här historien är riktigt bra och mycket rolig mest tack vare Bill Nighys enastående porträtt av den iskalla lönnmördaren Victor med sina hysteriska ticks.

Emily Blunt är rätt tråkig i sin roll faktiskt och den andra halvan av historien planar ut och blir till vilken vanlig lättsam buskis som helst.

Hela produktionen räddas av dom första 50 minuterna och Bill Nighy och den är värd att ses enbart på grund av honom.

Unstoppable (2010)

https://youtu.be/fyuoIqeL-bc?si=Xj03DBoclf9WHYjA

En slarvig tågbanearbetare ser till att ett 800 meter långt godståg fullastad med brandfarliga ämnen skenar iväg utan förare och skulle detta tåg spåra ut på fel ställe så kan en hel stad utplånas.

Dom höga cheferna på tågbolaget gör allt för att minimera kostnaderna medans den rutinerade Frank (Denzel Washington) och gröngölingen Will (Chris Pine) som befinner sig på ett tåg framför det skenande godståget gör allt för att rädda situationen.

Det dröjer inte många minuter i den här historien förrän gasen är tryckt i botten och sen är det fullt ös ända in över målsnöret.

Visst, det är proffsigt gjort och Denzel Washington är alltid sevärd trots att han här verkar jobba mest på rutin.

Tyvärr så blir det lite tråkigt och onyanserat när allt bara är full fart och efter ett tag så är man rätt trött på dessa svepande kameraåkningar fram och tillbaka över det skenande tåget.

Regissören Tony Scott är ju en skicklig hantverkare när det kommer till action men här har det blivit lite för stelt och förutsägbart för att det ska bli intressant och hur det slutar förstår man ju rätt tidigt.

Spännande till och från är det dock.

Casablanca (1942)

https://youtu.be/BkL9l7qovsE?si=VxvvUCAZB0Q0r4zK

En av dom största klassikerna i filmhistorien och en film som verkligen håller ännu.

Det är mitt under andra världskriget i staden Casablanca i dåvarande Franska Marocko,

staden har blivit en sluss för flyktingar på väg till USA men här samlas även människosmugglare, nazister och spioner i en salig blandning.

Mitt i allt så finns Rick Blaine (Humphrey Bogart) som ägare av Rick's Café där allsköns människor samlas på kvällarna och så den korrumperade polischefen Renault (Claude Reins) som ser till att ha ett finger med i allt som händer.

Fotot av Arthur Edeson är magnifikt, hans sätt att jobba med ljus och skuggor är imponerande och det är fascinerande att se hur han lagt en form av änglalik strålning över Ingrid Bergmans ansikte så fort hon är i närbild.

Humphrey Bogart och Ingrid Bergman är suveräna i dom två ledande rollerna men Claude Reins som den lille spjuveraktiga polischefen Renault är nog ändå den man minns bäst.

Varenda mindre karaktär i filmen spelas perfekt och regissören Michael Curtiz har skapat ett visuellt mästerverk där dialogen för historien framåt på ett sätt som nästan är oöverträffat i filmhistorien.

Det är spännande, dramatiskt och strålande vackert i detta imponerande Oscarsvinnande drama.

Biker Boyz (2003)

https://youtu.be/8zcR0xTFMxw?si=w4KyPi5zJxbWNYdA

Filmen är inte riktigt lika töntig som titeln men den säger å andra sidan exakt vad det här handlar om.

Det är män på tunga motorcyklar ackompanjerade av vackra kvinnor i urringningar djupare än Grand Canyon.

Smoke som lugnt och coolt gestaltas av Laurence Fishburne är ledaren för MC klubben Black Knights och han är mannen som alla vill slå i ett race.

Den unge och hetsige Kid (Derek Luke) vars far jobbade som mekaniker åt Smoke innan han tragiskt gick bort i en MC olycka har satt upp som sitt mål i livet att slå Smoke i ett race och ta över den åtråvärda segerhjälmen och titeln King of California.

Gillar man snabba motorcyklar så är väl denna historia ett perfekt sätt att slå ihjäl nästan två timmar på men har man inte det intresset så finns det inte så mycket mer att roas av, ja kanske dom där djupa klyftorna jag tidigare beskrev då.

Det dramat som utspelas emellan racen är bara en transportsträcka till nästa start och för inte filmen framåt på ett intressant sätt och spänningen i själva tävlingarna räcker inte för att rädda denna rätt mediokra motorcykelhistoria.

Citadel (2012)

https://youtu.be/vRQLodrJ9zM?si=mGRiken9hcspGLT0

Tommy Crowley, en ung småbarnsfar lider av kronisk torgskräck sedan hans fru brutalt blivit överfallen av ett gäng förvildade barn och nu ligger i koma på sjukhuset.

Han har flyttat från hyreshuset där händelsen ägde rum men känner sig förföljd och tror sig veta att dessa barn nu är ute efter hans dotter.

För att komma till klarhet så måste han åter bege sig tillbaka till den plats han fruktar mest, det nu övergivna höghuset kallat Citadel.

Den lyckliga inledningen med det unga förälskande paret som väntar barn och precis köpt en ny lägenhet förändras på ett ögonblick,

färgerna i fotot suddas ut, kylan tränger sig på och en deprimerande tung filt sydd av skräck lägger sig över hela historien.

Deprimerande är bara förnamnet när det kommer till den här filmen som utspelar sig i en tragiskt nedgången förort på Irland,

huvudrollen Tommy spelas mycket bra av Aneurin Barnard och han är så psykiskt dålig så att man sitter och blir förbannad och det var nästan så att jag höjde rösten där i min ensamhet framför TVn för att han skulle ta sig samman en gång för alla.

Det är ett skrämmande och psykologiskt skräckdrama där huvudpersonerna själva framkallar terrorn beroende på sitt sätt att bete sig,

tyvärr så blir det nästan för deprimerande det verkar inte finnas något som helst hopp om någonting, inga som helst ljuspunkter kan skönjas.

Fotot är dock riktigt snyggt i all sin ödslighet och det är ändå en intressant historia.

Camping (2009)

https://youtu.be/ulfCD7t7HsE?si=poop__gCjzCnIHkM

Familjen Nielsen hade alltid varit ute på campingsemester på somrarna ända tills den dagen pappa Poul sköt sig själv inne i husvagnen.

Nu några år senare så har mamma Bodil (Kirsten Lehfeldt) fått tag i den gamla vagnen och tänker ta dom nu vuxna barnen på en form av terapisemester men frågan är om det var en så god idé.

Den lätt alkoholiserade Bodil tar med sig sonen Christian (Oliver Brandel) som sitter på ungdomsvårdsskola och den asociala dottern Connie (Mia Lyhne) som jobbar i en bokhandel på semestern för att om möjligt göra upp med sina tragiska minnen av händelsen när deras far stoppade ett gevär i munnen och sköt sig i samma husvagn som dom nu ska semestra i.

Det är mörkt tragiskt men också hysteriskt roligt när denna dysfunktionella familj på ett oerhört stapplande sätt försöker att hitta tillbaka till varandra och inte minst sig själva.

Det är ett enastående skådespeleri och regin är lugn och sansad och i perfekt tajming.

En deprimerande njutning.