Bad Moon (1996)

Äventyraren Ted (Michael Paré) bor ensam i sin husvagn långt ute i den Amerikanska ödemarken efter en olycka utomlands där hans flickvän dödades och han själv skadades svårt.

Han lider fortfarande av den händelsen både psykiskt och fysiskt men ser plötsligt en ljusning när hans syster Janet (Mariel Hemingway) och hennes son ber honom flytta ner till dom och leva som en familj. När Janet bjuder in sin bror så bjuder hon dock in något annat också.

Det finns ju en del skräckfilmer, hur gamla dom än är som ändå överlever tidens gång och fortfarande håller lika hög klass, tyvärr så är ju inte denna en utav dom och det trots att den faktiskt inte är så gammal.

Historien är väl helt okey för att vara en skräckberättelse med tyngdpunkten på varulvslegenderna men effekterna och förvandlingsscenerna höll nog inte ens måttet när den här filmen kom 1996.

Michael Paré må ha sett bra ut i sina glans dagar men någon skådespelare har han aldrig varit och här räcker det tyvärr inte med att visa sig i bar överkropp och utstöta djuriska vrål för att rädda det hela.

Mariel Hemmingway gör väl hyfsat ifrån sig men den enda som visar lite inlevelse i den här historien är faktiskt hunden Primo som spelar Thor.

Ganska fånigt, förutsägbart om än lite blodigt och våldsamt.

Vikings - Säsong 1 (2013)

Vikingen Ragnar Lodbrok (Travis Fimmel) har tröttnat på att varje sommar behöva segla österut mot Baltikum för att plundra.

han har hört om kungariket England västerut och har dessutom fått tag i ett navigeringsinstrument som kan ta honom och de sina över havet. 

Han beslutar att tillsammans med sin bror Rollo (Clive Standen) gå emot deras hövding Jarl Haraldsson (Gabriel Byrne) och i egen båt söka efter en väg till England.

Den här TV-serien bygger på den sanna historien om Ragnar Lodbrok som på 800-talet blev en pina och pest för både Engelsmän och Fransoser där han och hans följe röjde och plundrade utmed kusterna.

9 avsnitt, råa och våldsamma och smutsiga men enastående vackra skildringar av det grymma och hårda liv som levdes på den tiden,

inte bara för dom som råkade ut för dessa råbarkade nordmän som ansågs som dom absolut grymmaste i strid under den tiden utan även deras egna liv med familjer som hela tiden fick kämpa för överlevnad.

Huvudrollen som Ragnar spelas av Travis Fimmel som är riktigt cool i den karaktären och så Gustaf Skarsgård som gör en mycket bra roll som den något psykotiske båtbyggaren Floke.

Fotot är enastående vackert och coolt, det är fantastiska bilder som man blir serverad.

Det är våldsamt, grymt rått och riktigt bra.

Mama (2013)

Lucas (Nicolaj Coster-Waldau) har i några år sökt efter sin bror Jeffrey som efter att ha dödat två kollegor och sin fru försvunnit med sina två döttrar.

Efter fem år i en övergiven stuga långt in i skogen så hittas en dag dom två flickorna vid liv men det finns inga spår efter fadern,

det verkar ändå inte som om dom två varit ensamma under dom år som gått.

Det absolut bästa med den här filmen är bildspråket,

det är vansinnigt snyggt filmat och det räddar mycket av historien som tyvärr har en hel del lösa trådar som man skulle vilja haft fästade någonstans.

Den intensivt tunga musiken, tajta fotot, bra skådespelare och att det faktiskt är riktigt läskigt så bortser jag från dom där lösa trådarna och tycker att filmen var riktigt bra ändå sen så är ju slutet väldigt känslosamt vilket kanske är lite ovanligt i den här genren.

The Bible (2013)

Ja, historien i den här serien är väl inte så mycket att orda om.

Det är väl knappt någon vare sig troende eller icke troende som inte har sett, läst eller hört om Noah och hans byggande av arken, Abraham, Moses som växte upp i Egypten och som senare ledde sitt förslavade folk därifrån för att senare mottaga Guds lagar i form av ett par stentavlor, David och hans äventyr, Johannes Döparen och senare Jesus som vi ju alla vet hur det gick för.

Historierna ur Bibeln har ju filmats oändligt många gånger men det är ju enastående äventyr och det finns ju otroligt mycket att ta av så det är ju inte konstigt att filmmakare och författare inte kan hålla sig ifrån att sätta tänderna i detta verk med jämna mellanrum.

Jag hade lite förhoppningar om denna serie,

dels för att det är en modern version med allt vad det innebär och för att den skulle vara väldigt påkostad så det var med spänning jag satte mig för att gå igenom historierna ännu en gång.

Påkostat var det minsann, det är mäktigt visuellt och fotot är strålande imponerande och maffigt.

Det är grymt våldsamt, episkt vackert och så med mäktig musik av den rutinerade filmkompositören Hans Zimmer.

Men det som gör att det ändå känns lite ointressant är skådespelarna som tyvärr är så tråkiga och karaktärslösa att det nästan känns som om dom inte passar in i dom magnifika omgivningarna.

Abraham och Moses är självklart skäggiga farbröder medans Jesus även i denna version är en underskön yngling i långt lockigt hår som alla kvinnor inte kan låta bli att falla för och det gör ju att hans lidande på korset självklart känns ännu hårdare.

Ett mäktigt äventyr är det ju i alla fall och väl värd att ses även om det är lite torrt skådespeleri och själva dramatiken och spänningen saknas lite.

ParaNorman (2012)

I den lilla staden Blithe Hollow bor Norman Babcock (Kodi Smit-McPhee) och han är verkligen inte som andra pojkar. 

Han kan nämligen se döda människor och inte bara det, han pratar med dom också.

Ingen utom hans lilla knubbiga vän Neil (Tucker Albrizzi) tror ju dock på honom och det gör ju att han och Neil är utstötta och retade i skolan.

En dag får dock Norman besök av sin enstöring till Morbror Mr Prenderghast (John Goodman) som på sitt egna sätt försöker varna honom om en förestående apokalyptisk katastrof som har med en gammal förbannelse att göra.

En fantastisk liten animerad skräckhistoria utan alla dessa megastjärnor som brukar ge röst till dom filmer som Disney och Pixar producerar.

Dessutom så innehåller ju den här filmen människor som dör och som är döda och det är ju lite ovanligt när det kommer till animerade produktioner.

Animeringen är gjord på ett dockliknade sätt och det lyfter allting och gör faktiskt att det passar alldeles utmärkt till den lite ruskiga historien om en gammal förbannelse som har med en liten flicka att göra och dom döda som kravlar upp ur sina gravar och snubblar in till den annars så sömniga lilla staden Blithe Hollow.

Det är visuellt riktigt snyggt, det är roligt, spännande och lagom läskigt i all sin barnslighet och tycker man om skräckfilmer i vanliga fall så finns det en hel del roliga referenser här att mysa till.

Zodiac (2007)

En seriemördare i San Francisco i början på 1970-talet gäckar polisen med brev och kryptiska meddelanden.

Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) som jobbar som tecknare på en av stadens tidningsredaktioner börjar att intressera sig för fallet och tillsammans med journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) så följer dom varenda steg som polisen David Toschi (Mark Ruffalo), som är ansvarig för utredningen tar.

Filmen bygger på den verkliga jakten på seriemördaren som fick namnet Zodiac och som pågick i nästan 20 år men till skillnad från vanliga såna här historier så ligger inte koncentrationen på mördaren eller hans motiv utan mera på dom poliser och journalister som tillsammans med sina respektive familjer levde dygnet runt med dom här händelserna och med jakten på mördaren.

Vi får följa den egensinniga polisen Toschi som utomordentligt bra spelas av Mark Ruffalo och som är säker på vem som är mördaren men som aldrig får fram dom tunga bevis som krävs och samtidigt försöker att hålla den populära journalisten Avery så långt borta som möjligt från utredningen.

Avery som spelas av Robert Downey Jr, en alkoholiserad och knarkande playboy i tidningsbranschen och som i sin avsaknad av koncentration och nykterhet tar illustratören Graysmith till sin hjälp för att om möjligt ligga något steg före poliserna.

Jake Gyllenhaal som spelar Graysmith är perfekt i rollen som den lite osäkra tecknaren och ensamstående småbarnsföräldern som ingen på tidningsredaktionen egentligen lägger märke till förrän han visar upp en kunskap i gamla antika koder och symboler.

Känslan av 70-tal är perfekt, fotot strålande och trots att det inte är en actionhistoria så är det hela tiden spännande och dom många och mycket bra skådespelarna gör ju sitt till för att det ska bli ett riktigt intensivt thriller / drama.

The Hobbit: An Unexpected Journey (2012)

Denna Historia utspelar sig före Sagan om Ringen trilogin. 

Bilbo (Martin Freeman) är här en ung Hobbit och får en dag plötsligt besök av en samling med 13 dvärgar under ledning av Thorin Oakenshield (Richard Armitage) som intar hans hus med buller och bång.

Snart dyker dock Gandalf (Ian McKellan) upp och förklarar att han vill att Bilbo ska följa med på en resa för att återta dvärgarnas kungarike från den eldsprutande draken Smaug.

Jag försökte verkligen inte sitta och jämföra denna film med dom tre andra om härskarringen men det var svårt, 

det kom av sig självt på nåt sätt och det gjorde inte den här filmen gott heller.

Ser man både till teknik, kvalité och skådespelare så ligger den ett par snäpp under dom tre första filmerna och det trots att dom här använt en ny teknik med höghastighetskameror.

Tyvärr så har den nya tekniken med filmkamerorna gjort att personerna i historien ser plastiga ut och det är egentligen bara i dom fantastiska naturscenerierna som den kommer till rättvisa.

Martin Freeman som Bilbo är bra i sin roll men tyvärr så försvinner han lite i skymundan bakom alla dessa skränande dvärgar som dessutom är rätt tråkiga och skulle passa bättre i Sagan om Snövit.

Ian McKellan gör även här en tung tolkning av den lite vimsiga buttra men varmt humoristiska trollkarlen Gandalf och även några andra kända ansikten från Sagan om Ringen-historierna dyker också upp.

Orcherna som man sett som odjur som bara utstöter mordiska vrål och dödar allt i sin väg är i denna historia lite mer mänskliga och visar upp en tendens till att använda en hjärna för att tänka och Orcherkungen själv är ju nästan lite av en fet klurig gubbe där han sitter och fläskar sig på sin underjordiska tron.

I jakten på våra vänner som går under mark i Orchernas grottor så kom jag osökt att tänka på Indiana Jones and The Temple of Doom när dom jagar varandra i gamla gruvvagnar på räls.

Visst är det ett storslaget äventyr men det blir ingenting extra utöver det, det är lite stelt och mekaniskt allting och man lär inte känna och tycker inte riktigt om karaktärerna på samma sätt som i dom tidigare filmerna men visst finns det några magiska ögonblick även här och när dvärgarna stämmer upp till en känslosam sång inne i Bilbos hus så reser sig håret på armarna faktiskt.

http://youtu.be/G0k3kHtyoqc