Denna Historia utspelar sig före Sagan om Ringen trilogin.
Bilbo (Martin Freeman) är här en ung Hobbit och får en dag plötsligt besök av en samling med 13 dvärgar under ledning av Thorin Oakenshield (Richard Armitage) som intar hans hus med buller och bång.
Snart dyker dock Gandalf (Ian McKellan) upp och förklarar att han vill att Bilbo ska följa med på en resa för att återta dvärgarnas kungarike från den eldsprutande draken Smaug.
Jag försökte verkligen inte sitta och jämföra denna film med dom tre andra om härskarringen men det var svårt,
det kom av sig självt på nåt sätt och det gjorde inte den här filmen gott heller.
Ser man både till teknik, kvalité och skådespelare så ligger den ett par snäpp under dom tre första filmerna och det trots att dom här använt en ny teknik med höghastighetskameror.
Tyvärr så har den nya tekniken med filmkamerorna gjort att personerna i historien ser plastiga ut och det är egentligen bara i dom fantastiska naturscenerierna som den kommer till rättvisa.
Martin Freeman som Bilbo är bra i sin roll men tyvärr så försvinner han lite i skymundan bakom alla dessa skränande dvärgar som dessutom är rätt tråkiga och skulle passa bättre i Sagan om Snövit.
Ian McKellan gör även här en tung tolkning av den lite vimsiga buttra men varmt humoristiska trollkarlen Gandalf och även några andra kända ansikten från Sagan om Ringen-historierna dyker också upp.
Orcherna som man sett som odjur som bara utstöter mordiska vrål och dödar allt i sin väg är i denna historia lite mer mänskliga och visar upp en tendens till att använda en hjärna för att tänka och Orcherkungen själv är ju nästan lite av en fet klurig gubbe där han sitter och fläskar sig på sin underjordiska tron.
I jakten på våra vänner som går under mark i Orchernas grottor så kom jag osökt att tänka på Indiana Jones and The Temple of Doom när dom jagar varandra i gamla gruvvagnar på räls.
Visst är det ett storslaget äventyr men det blir ingenting extra utöver det, det är lite stelt och mekaniskt allting och man lär inte känna och tycker inte riktigt om karaktärerna på samma sätt som i dom tidigare filmerna men visst finns det några magiska ögonblick även här och när dvärgarna stämmer upp till en känslosam sång inne i Bilbos hus så reser sig håret på armarna faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar