The Town (2010)

Stadsdelen Charlestown i Boston är känd för att hysa fler bankrånare än någon annan del i USA och det är här Doug MacRay (Ben Affleck) och hans gäng av förhärdade brottslingar är uppfödda och lever.

Under ett rån så tar dom kassörskan Claire Keesey (Rebecca Hall) som gisslan men som dom senare släpper utan att hon sett vilka dom maskerade männen var.

Hon är ju dock nyinflyttad i området och när Doug's bästa vän James Coughlin (Jeremy Renner) får veta detta så vill han göra sig av med henne en gång för alla men Doug säger sig ha allt under kontroll och ämnar bevaka henne under en tid.

Det slumpar sig ju givetvis så att Doug inleder en affär med Claire utan att hon vet vem han egentligen är och här börjar en inre kamp hos Doug om vad han egentligen ska ta sig till,

ska han våga berätta vem han är och vad ska James säga om han får reda på förhållandet.

Det är en ruffig stadsdel man får vistas i under det här dramat där heder och familjeband betyder allt och där alla känner någon som sitter inlåst eller lever på andra sidan av lagen.

Ben Affleck som ju även står för regin är utmärkt i rollen som Doug som slåss med sitt samvete, ska han svika sina barndomsvänner eller ge upp kärleken till Claire.

Bäst i filmen är ändå Jeremy Renner som Doug's bästa vän James, han är en handgranat där sprintern är på väg att dras ut vilket ögonblick som helst och man vet inte från sekund till sekund vad han ska ta sig till.

Det är enastående fotat, våldsamt dramatiskt och spännande och trots några små dalar så är det ett imponerande drama.

Drakens År (1985)

Original titel: Year of The Dragon

Med våld så tar den unge Joey Tai (John Lone) över som ledare av den Kinesiska maffian i Chinatown, New York samtidigt som den mest dekorerade polisen i staden, Stanley White (Mickey Rourke) blir ansvarig för lag och ordning i just den stadsdelen.

En riktigt våldsam historia om Stanley White som startar ett enmanskrig mot den Kinesiska maffian och korruptionen inom den egna kåren.

Han bryter dom gamla överenskommelserna polisen och maffian haft under många år och får därmed fiender inte bara i Chinatown utan även bland sina egna kolleger.

Det är en rå, närgånget smutsig bild man får av stadsdelen Chinatown och det känns verkligen som man är med på plats i dom trånga gränderna, mörka källarlokalerna och på restaurangerna.

När filmen hade premiär så höjdes en del upprörda röster av den Asiatiska delen av invånarna som tyckte att det var en alldeles för stereotyp bild av Chinatown som visades.

Filmen känns lite stel i början men lyfter märkbart när Stanleys fru mördas och hans rättvisetänkande mera förvandlas till ett hatiskt hämndbegär.

Mickey Rourke växer också här helt in i sin karaktär som den totalt frustrerade polis som är i krig mot allt och alla.

Hans replik till den kvinnliga journalisten Tracy är ju signifikativ inte bara för honom utan för hela filmen:

-Jag vill verkligen vara en trevlig person, jag vet bara inte hur man gör.

Fotot är mycket bra och en av slutscenerna på en järnvägsbro tillsammans med maffialedaren Joey Tai som enastående bra spelas av John Lone är strålande filmad.

Det är våldsamt rått om än lite trögt i början men slutet kompenserar detta ordentligt.

Battleship (2012)

Amerikanska forskare har hittat en planet dom döpt till "G" och som verkar ha samma förhållanden som här på Jorden.

Via en satellit så sänds det konstant signaler till planeten för att om möjligt få reda på om det finns liv på den.

Under en marin övning i Stilla Havet så landar plötsligt någonting enormt utanför Hawaiis kust och det verkar inte vara någonting från den här världen.

Hör och häpna men den här filmen bygger faktiskt på det gamla klassiska spelet "Sänka fartyg" men av det märker man ju inte speciellt mycket.

Faktum är att det spelet är bra mycket intressantare än vad den här filmen är.

Det är en form av blandning mellan Transformers och Independence Day med den skillnaden att dom filmerna är bra mycket mer charmiga än den här stela otympliga skapelsen.

Detta var en historia helt i avsaknad av en historia, manuset är genomuselt och ingenting verkar ha en mening med någonting.

Vad dessa rymdvarelser gör här på vår planet får man aldrig reda på och det verkar inte vara någon i filmen som bryr sig om detta heller bara Amerikanarna får smälla på med allt dom har i vapenväg.

Skådespelarna är riktigt dåliga och går mest omkring och försöker se coola ut.

Liam Neeson har en och samma bistra och trötta uppsyn genom hela filmen och muttrar mest, Alexander Skarsgård är väl hyfsad så länge han får vara i livet, Rihanna ser ut att posera för något skivomslag så fort hon är i bild och Taylor Kitsch i huvudrollen är totalt ointressant.

Jag kom faktiskt på mig själv med att i slutet av filmen läsa upp repliker för mig själv innan dom ens sagts i filmen, så förutsägbar är handlingen.

Det är Amerikanskt patriotiskt så det förslår och även om det är många länder som deltar i den där militära övningen så är det ju givetvis USA som ännu en gång räddar världen från hot utifrån.

En riktigt skrattretande scen är när USA förstått att besökarna är från yttre rymden och försvarsministern sitter i ett möte och upprört frågar:

-Menar ni att vi har skickat iväg signaler till en annan planet?

trots att man i början av filmen får se nyheter på TV där media rapporterar om den fantastiska upptäckten av en ny planet och att NASA sänder meddelanden till den.

Försvarsministern verkar alltså inte ha vare sig radio eller TV eller någonting annat heller för den delen.

Givetvis så har dom bakat in en liten kärlekshistoria i allt också men den är totalt meningslös och har ingen som helst funktion i filmen.

Filmen är som en dum kroppsbyggare på anabola steroider och hela budgeten verkar ha lagts på häftiga ljudeffekter, tung rockmusik och fyrverkerier. Effekterna kan man ju ändå inte klaga på, det exploderar och smäller som aldrig förr och dom utomjordliga skeppen som hoppar fram på havet som några klumpiga grodor i metall är ju rätt imponerande men till slut så tröttnar man på allt sånt också och allting slutar bara i en stor och utdragen gäspning.

Jag hoppas verkligen inte att dom gör en uppföljare till denna, om nu rymdvarelserna beslutar sig för en liten picknick igen så hoppas jag att dom reser någon annanstans.

Taken 2 (2012)

Den pensionerade CIA-agenten Bryan Mills (Liam Neeson) bjuder ner sin dotter och sin ex-fru för några dagars semester i Istanbul där han tillfälligt är och jobbar som livvakt.

Utan att veta om det är han dock övervakad av Murad Krasniqi (Rade Serbedzija), överhuvud i den Albanska liga som Mills krossade för något år sedan och han är ute efter att hämnas på sin son som dödades då.

Här behöver man inte tänka alltför mycket, det är en okomplicerad historia där man egentligen inte behövt se den första filmen för att hänga med.

Den äldre patriarken för den Albanska ligan som Mills decimerade kraftigt (Jag är faktiskt förvånad över att någon är kvar med tanke på hur många han tog livet av) i den första filmen är ute efter hämnd och det passar ju givetvis honom som handen i handsken att Mills exfru och dotter också är på plats i Istanbul.

Det tar ju inte lång stund förrän Mills har börjat att lämna döda kroppar efter sig och han drar igenom Istanbuls gator som en kostymklädd Rambo i stridsvagn och man undrar över hur lite folk på gatorna runtomkring verkar bry sig när folk skjuts, det kastas handgranater till höger och vänster och det körs hejvilt med bilar i minimala gränder där en cykel skulle få svårt att få plats.

Den person som verkar bli mest upprörd är en taxichaufför som blir av med sin bil.

Utan Liam Neeson i huvudrollen så skulle den här filmen vara helt ointressant, det är dussinaction som man har sett hundratals gånger förut,

ingenting nytt alltså.

Neeson går på rutin och det är väl tur för historien att han är så pass rutinerad för han är den enda i den här filmen som är rätt bra, Famke Janssen som hans exfru och Maggie Grace som dottern är faktiskt riktigt dåliga och man sitter mest och retar upp sig på dom.

Resten av skådespelarna är ju bara med som kanonmat, är utplacerade på strategiska platser i historien för att så snabbt och enkelt som möjligt bli avlivade av herr Mills enmansarmé.

Ganska ointressant actionvåld där jag förvånas över att det är Luc Besson som ligger bakom manuset.

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Det är i början av 1970-talet, 

Control (John Hurt), chefen för Brittiska underrättelsetjänsten M16 misstänker en läcka i organisationen och skickar agenten Jim Prideaux (Mark Strong) på ett hemligt uppdrag till Budapest för att möta en kontakt och få mer uppgifter om detta.

Någonting går dock fruktansvärt fel och Control och hans närmaste man George Smiley (Gary Oldman) tvingas att gå i pension.

Misstankarna om en spion på insidan kvarstår dock och Smiley får i uppdrag att inofficiellt gräva i saken.

Tomas Alfredssons första internationella film är det men det är verkligen ingenting man märker av,

han har tagit en av världens kändaste spionromaner och med den gjort en av historiens absolut bästa filmer i den genren.

Det är som sagt tidigt 70-tal och dom dystra färgerna, det lite gråa och trista London är exemplariskt fotat, dom Engelska agenterna på M16 är allvarliga, kedjerökande, whiskydrickande och allmänt nedstämda, inte ett leende rör sig i deras ansikten och släpande slänger dom ur sig repliker som om dom låg på dödsbädden.

Det är nästan ingen action och mycket lite våld, 

här är det dialogen som är kärnan, karaktärerna och det fantastiska skådespeleriet.

Gary Oldman är enastående och detsamma gäller varenda skådespelare i mindre eller större roller.

Jag satt och mös filmen igenom,

varenda scen är så minutiöst skickligt regisserad och varenda replik så tajt ihopsatt.

En cineastisk upplevelse på många plan är det och redan en av mina  favoritfilmer alla kategorier.

Harry Potter och De Vises Sten (2001)

Original titel: Harry Potter and The Sorcerer's Stone

Den första historien om den unge Harry Potter (Daniel Radcliffe) som är son till en trollkarl och en häxa som på något mystiskt sätt dödats och som har gjort att Harry nu bor hos ett par riktigt elaka släktingar där han mer behandlas som ett icke populärt husdjur än en familjemedlem.

En kväll så blir han kontaktad av den enorme Hagrid (Robbie Coltrane) och blir inbjuden till Hogwarts, skolan för trollkarlar och häxor där han, utan att veta om det redan är en legend men inte överallt önskvärd.

Han lär snabbt känna Ron Weasley (Rupert Grint) och Hermione Granger (Emma Watson) som blir hans bästa vänner på skolan och får nu dessutom lite mer information om vad som hände hans föräldrar och vem som låg bakom deras död.

Detta är en fantastiskt stämningsfull saga med maffig musik av John Williams och enastående skådespelare, där då barnen kanske försvinner lite i skuggan av alla dessa gamla rutinerade aktörer som dyker upp i allehanda större och mindre karaktärer.

Historien är fantasifull, det är spännande, lite läskigt men hela tiden så att det inte går över gränsen för vad som kan kallas familjevänligt.

Historien och filmen är ju inte nyskapande på något sätt, det har lånats friskt från andra fantasyberättelser men allting är gjort med själ och hjärta och det gör ju att resultatet blivit riktigt bra.

Fotot av John Seale är strålande och det är magiskt stämningsfullt i varje scen.

Man on a Ledge (2012)

En helt vanlig dag på Manhattan så hyr en man ett hotellrum,

han öppnar fönstret och kliver ut på avsatsen utanför.

När han till slut uppmärksammas och polisen kommer till platsen så visar det sig att han vill prata med den kvinnliga polisen Lydia Mercer men bara henne.

Det visar sig att mannen är den före detta polisen Nick Cassidy som nyligen rymt från ett fängelsestraff där han suttit på grund av en diamantstöld.

Jag har inte sett en enda film med Sam Worthington ännu där han på något sätt imponerat på mig och det gjorde han definitivt inte i den här historien heller.

Faktum är att ingen skådespelare i den här produktionen gör något som helst minnesvärt och en sån gammal rutinerad räv som Ed Harris verkar bara trött och uttråkad.

Manuset är rent löjligt avslutningen nästan pinsam och det enda som räddar upp den här filmen något sånär är den lilla spänning som finns när det ska brytas in i ett valv och lite i början när man sitter och funderar på vad mannen på avsatsen verkligen är ute efter.