The Mist (2007)

Efter en kraftig storm i en liten kuststad i Maine så beger sig konstnären David Drayton (Thomas Jane) tillsammans med sin son Billy in till centrum för att handla lite förnödenheter.

Framme vid köpcentrat så överraskas dom av en dimma som visar sig innehålla något oförklarligt och livsfarligt.

Människorna inne i affären barrikaderar sig för att om möjligt undkomma, vad det nu är som lurar i dimman.

Regissören Frank Darabont som nu börjar bli ganska rutinerad av att göra film på Stephen King-manus har här återuppväckt den gamla klassiska skräckhistorien och satt ihop ett fängslande klaustrofobiskt skräck-drama som höjer sig högt över dom vanliga filmerna i den här genren.

Det handlar här inte så mycket om dom monster som gömmer sig i dimman utan om dom monster som finns innanför butikens väggar.

Dom här människornas civiliserade yttre visar sig, i den pressade situation dom befinner sig i, vara av ett ganska tunt lager och det dyker upp monster där man minst anar det.

Även om det finns lite blod och lite våld så är det psykologiska spelet mellan dessa instängda människor det grundläggande i historien och det känns som om detta drama med lätthet skulle kunna överföras till en teaterscen.

Det är ypperligt regisserat, bra foto och strålande skådespeleri och det oamerikanska avgrundsdjupa slutet är ju som ett knä i skrevet och gör att filmen lämnar spår en bra stund efteråt.

Dom monster som verkligen gömmer sig inuti dimman är ju av underordnad betydelse och hade kanske inte behövt visats så mycket och det här med militärens hemliga experiment känns kanske lite fånigt men förutom det så är detta ett tajt och svettigt skräck-drama.

Bean - Den Totala Katastroffilmen (1997)

Mr Bean som i den här filmversionen av serien självklart spelas av Rowan Atkinson arbetar som vaktmästare på National Gallery i London.

Styrelsen vill inget hellre än att avskeda honom men ordföranden som har ett gott öga till den något udda figuren håller honom bakom ryggen.

När den ofantligt rike Amerikanen Newton (Burt Reynolds) genom Grierson Gallery i Los Angeles köper en känd målning av konstnären Whistler från Musée D'orsay i Paris så vänder sig galleriet till London och ber dom skicka sin absolut bästa konstexpert.

Styrelsen ser sin chans att en gång för alla bli av med vaktmästaren och skickar Bean.

När det gäller den här filmen så har man inte totat ihop ett manus först utan tagit en samling gamla sketcher som man redan sett om man följt Bean i TV-serien och skrivit ett manus runtomkring dom.

Det gör ju att manuset är den svaga länken i hela produktionen och det minst intressanta.

Rowan Atkinson är ju Mr Bean från hårfästet ner till fotsulorna och det kommer ju alltid vara svårt att förknippa honom med någonting annat och även om man sett dom flesta dråpliga småsketcherna förut i andra sammanhang så är vissa hysteriskt roliga och smärtsamt pinsamma.

Skådespelarna runt Atkinson är bara statister, dom betyder egentligen ingenting för själva filmen, det är Mr Bean som är navet i det här hjulet och som får det att snurra och hålla.

Egentligen så är väl inte idéerna så många och bra att det håller för en långfilm men det har ändå blivit underhållande och ibland enastående roligt.

Jurassic Park III (2001)

 

Dr Alan Grant (Sam Neill) lever ett stilla liv som paleontolog, han gräver upp lite ben och föreläser en del och är nu noga med att påpeka för sin omgivning att han minsann aldrig tänker återvända till öarna utanför Costa Rica.
Men men...Han får ett erbjudande att följa med på en flygning över öarna som guide tillsammans med paret Paul (William H. Macy) och Amanda Kirby (Téa Leoni) och med tanke på dom pengar som erbjuds så kan han inte stå över.

Den förra filmen föll inte mig direkt i smaken så den här, regisserad av Joe Johnston var faktiskt ett steg uppåt igen men är man ute efter ett nyskapande actionäventyr så hittar man det inte här.

Manuset är ju ganska löjligt men det är ett gott hantverk, specialeffekterna är liksom i dom två tidigare filmerna enastående och Sam Neill är ju som alltid bra, det är spännande och effektfullt, visuellt vackert och storslaget och så finns det givetvis en sån där irriterande figur i sällskapet som man bara önskar kunde bli uppäten så fort som möjligt, här i form av Téa Leones hysteriska mamma Amanda Kirby som irrar omkring gapandes och skrikandes så det inte finns en ödla på hela ön som inte vet var gruppen befinner sig.

Det är ett matinéliknande äventyr som fungerar som mycket god underhållning för stunden.

The Whisperer in Darkness (2011)

Professor Albert Wilmarth (Matt Foyer) är av den uppfattningen att alla övernaturliga legender och myter har en vetenskaplig förklaring.

Han kommer i kontakt med farmaren Henry Akeley (Barry Lynch) i Vermonts bergstrakter som hävdar att det finns krabbliknande varelser i området som smyger runt gården om nätterna.

Wilmarth får se nytagna bilder av fotavtryck och någon form av rituell plats och ser ingen annan utväg än att besöka Vermont för att  bringa klarhet i saken.

Filmen bygger på en berättelse som skrevs 1930 av den då nyskapande författaren H.P. Lovecraft och även om jag personligen inte själv läst boken så känns det som att filmen ligger väldigt nära förlagan,

Lovecraft's hela väsen ligger över produktionen som en tung skräckfylld dimma.

Historien är filmad i svartvitt vilket var ett genialiskt drag för det förhöjer hela stämningen enormt och fotot av David Robertson är också strålande.

Inledningsvis så byggs stämningen upp enormt skickligt och regissören skapar stora förväntningar i början men som tyvärr inte hålls.

Skådespelarna försöker på något sätt anamma en stil från 40-talet och det fungerar inte speciellt bra utan känns bara ansträngt och överspelat.

Slutet blir riktigt fånigt och produktionen hade faktiskt tjänat på om dom låtit bli att visa dom här varelserna fullt ut.

Andra halvan av filmen drar, som sagt ned betyget men intentionerna var ju ändå goda och hyfsat underhållande är det.

The Lost World: Jurassic Park (1997)

Ian Malcolm (Jeff Goldblum) blir kontaktad av företaget InGens exentriske ägare John Hammond (Richard Attenborough) som vill att han med ett team åter ska bege sig till öarna utanför Costa Rica där nu dinosaurierna härjar fritt efter att InGen övergivit parken.

Malcolm vägrar men när han får veta att hans flickvän med fotograf redan befinner sig på plats så packar han ned tandborsten och drar iväg.

Väl på ön så upptäcker han att det finns andra människor på plats som också vill åt dinosaurierna men av en helt annan anledning och dom är beväpnade till tänderna.

När jag såg den här filmen så gick ju tankarna direkt till filmerna Aliens och King Kong.

En av huvudpersonerna i den första berättelsen, matematikern Ian Malcolm som för övrigt spelas mycket bra av Jeff Goldblum åker motvilligt tillbaka till dinosaurieparken för att där mötas av ett gäng militanta jägare som är där för att avreagera sig på allehanda sätt och sen så ska givetvis några tillfångatagna urtidsjättar tas med till USA för att visas upp på parker där men ingenting går ju givetvis som planerat och helt plötsligt så springer jätteödlorna omkring i storstaden och terroriserar vanliga oskyldiga skattebetalare.

Steven Spielberg som även regisserat denna uppföljare har inte alls tagit lika god tid på sig för att skapa en tajt stämning, här är det mera rock n roll på direkten utan krumelurer som gäller och så en massa vapenskrammel och action i parti och minut.

Tyvärr så känns hela produktionen lite slarvig och okänslig trots att det är jädrans välgjort och snyggt och även om Goldblum och Pete Postlethwaite är bra så känns resten av aktörerna rätt trötta.

Man ser Spielbergs ojämnhet i den här filmen i två scener, en när våra hjältar sitter fast i en buss som är på väg över en klippkant som är något av det svettigaste man kan se men sen så finns det en scen när Malcolms dotter, jagad av en dinosaurie visar upp sina gymnastikkunskaper i en övergiven byggnad som är rent pinsam.

Underhållande och häftigt dock ojämnt med fler djupa dalar än höga toppar.

Pulp Fiction (1994)

Ett antal kriminalhistorier ihopsatta i någon form av ett ordnat kronologiskt trassel där den gemensamma nämnaren är Vincent Vega (John Travolta) och Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) som vandrar ut och in i scenerierna, fram och tillbaka i tiden och alltid med ena fingret på avtryckaren.

Den här filmen kommer alltid att räknas som en av dom stora cineastiska klassikerna och att göra en sån här film i början av sin karriär är ju att sätta en otrolig press på sitt fortsatta filmskapande.
Tarrantino har ju fortsatt göra intressanta saker men ännu ingenting i närheten av denna.

För en filmälskare så är den här historien rena himmelriket, i varje scen och dialog så finns det anspelningar på andra filmer, TV-serier och allehanda kända personligheter och alla skådespelare i produktionen är enastående bra i sina stora eller mindre karaktärer.

Fotot är undebart, musiken cool och manuset är ju absolut outstanding.
Det är våldsamt, roligt och häftigt, en filmupplevelse utöver det vanliga.

Cirque du Freak: The Vampire's Assistant (2009)

Darren Shan (Chris Massoglia) är en ung kille, duktig i skolan och med ett stort intresse för spindlar.
Hans bästa vän Steve (Josh Hutcherson) är hans raka motsats, han struntar i skolan och ställer bara till otyg.
Eftersom han dras åt det mörkare hållet så tar han en kväll med Darren till en kringresande Freak-Show som tillfälligt besöker staden.
Darrens intresse för spindlar och mötet med vampyren Crepsley (John C. Riley) kommer att förändra båda vännernas liv för alltid.

Den här filmen är en form av familjevänlig skräck även om den innehåller bisarra varelser och ond bråd död.
Det är ett roligt och klurigt manus, effekterna är strålande, fotot riktigt bra och det är egentligen bara dom två skådespelarna Chris Massoglia och Josh Hutcherson som spelar kompisarna Darren och Steve som drar ner kvalitén, dom är ganska torra.

Det är aktörerna runtomkring dom som håller uppe hela showen, John C. Riley som vampyren Crepsley är underbar, Salma Hayek som skäggiga damen likaså och så har vi figuren Gayner Purl som på ett enastående överspelande sätt gestaltas av Willem Dafoe.

Trots att dialogen emellanåt är lite stel så är det riktigt underhållande och det är befriande att se vampyrer med lite självdistans i dessa tider när Twilight-filmerna regerar världen över.