War of The Dead (2011)

En grupp amerikanska och finska soldater är under 2:a Världskriget på väg på ett uppdrag i Finland där dom ska förstöra en bunker som hålls av tyskarna.
När dom närmar sig så möter dom på motstånd men soldaterna som attackerar dom verkar vara allt annat än levande.

Denna zombie historia utspelas under en natt i dom finländska skogarna och man kommer på sig själv med att sitta och önska att det skulle bli morgon någon gång så att man skulle kunna se vad som händer.
Det är nämligen så mörkt att man inte ser vem som är ond, god, levande, död eller vad som egentligen händer överhuvudtaget.

Annars så är väl fotot det enda som ibland är rätt hyfsat, skådespelarna springer mest runt och slänger ur sig coola amerikanska uttryck på riktigt usel engelska och agerandet är under all kritik.

Dom har lagt in en liten känslosam scen mitt i allt som ska frambringa lite tårar men man garvar mest och var det något som ögonen tårades av så var det istället specialeffekterna på slutet som var hemska.

Den svenska skådespelaren Andreas Wilson är ju med och han har några få repliker i början av filmen innan han dör och jag satt och undrade vad i helvete han gjorde i den här produktionen egentligen?
Antingen så fick han ofantligt betalt, vilket jag betvivlar eller så hade han någon polare som jobbade i filmteamet.

Mörkt och tråkigt är det. Ungefär som att ligga vaken på natten och inte kunna somna om.

Trollkarlen från OZ (1939)

Original titel: The Wizard of OZ

Dorothy (Judy Garland) och hennes hund Toto råkar ut för en tornado i Kansas där dom bor och hamnar helt plötsligt i landet OZ.

Hon möter där Plåtmannen, Fågelskrämman och det fega Lejonet och tillsammans så beger dom sig mot Smaragdstaden för att trollkarlen som huserar där ska kunna hjälpa Dorothy hem igen och samtidigt ge hennes nya vänner det dom saknar mest, ett hjärta, en hjärna och mod.

Denna film kallas ju för den första fantasy filmen som gjorts och den håller otroligt bra fortfarande.

Visuellt är den helt fantastisk, skådespelarna är ypperligt utvalda med Judy Garland som den lysande stjärnan, musiken och sångerna är oklanderliga.

Historien är enastående fantasifull och innehåller en hel del undermeningar trots den glättiga och glada ytan.

En cineastisk upplevelse och en av dom filmer som är värd att kallas för det ganska utnötta ordet klassiker.

2 Days in Paris (2007)

Den Franska fotografen Marion (Julie Delpy) och hennes Amerikanske pojkvän Jack (Adam Goldberg) har varit på en halvlyckad semester med magsjuka i Venedig och ska nu tillbringa två dagar i Paris hos hennes föräldrar innan dom åker tillbaka över till USA.
Diverse kulturkrockar i form av Adams brister i det Franska språket och Marions gamla flirtiga ex-pojkvänner gör dock att dom här två dagarna blir en riktig prövning för deras förhållande.

Adam Goldberg och Julie Delpy (som ju även regisserat och skrivit manus) är helt enastående i sina roller och deras diskussioner om allt mellan himmel och jord är hysteriskt roliga.

Det är en kul liten inblick i Parisiskt bohemliv som man får men Delpy som ändå är Fransyska har varit ganska vass och visar upp en hel del små ironiska bilder över Fransmän och deras sätt.

Såna här filmer känns det ju som om man sett ganska många av men den här kändes riktigt fräsch ändå och jag tyckte om den ordentligt.

En Fiende att Dö För (2012)

Precis innan 2:a Världskriget inleds så befinner sig en expedition på väg upp mot Ishavet för att leta efter fossil som ska bevisa existensen av kontinenten Pangaea.
Med på fartyget är en sån udda samling som en Svensk sprängämnes expert, en Judisk vetenskapsman, två Tyska geologer, en Norsk kapten och en Engelsman och alla tillsammans med en Rysk besättning.

Givetvis så visar det sig ju att alla inte riktigt är dom som dom utger sig för att vara och när sen kriget bryter ut mitt under expeditionen så tillkommer ju också andra komplikationer.

Peter Dalle som ju alltid sysslat med komiska filmer har här satt tänderna i sitt egna manus, en iskall thriller på ett fartyg uppe i Ishavet.
Han gör det bra, det är ett gott hantverk.
Skådespelarna är hyfsade i sina karaktärer och det är spännande men ibland så känns historien lite stel kanske och lite mer som en TV-produktion och specialeffekterna i slutet håller inte riktigt.

Sen förstår jag inte den där scenen i början av filmen med kaptenen som överfallits av en isbjörn.
Vad hade den med det hela att göra egentligen?

Det är som sagt var ganska spännande i alla fall och en bra historia, känslan av 1930-talet är påtaglig.

Spiderman 2 (2004)

Två år har gått sen det första äventyret och Peter Parker (Toby Maguire) är inte direkt någon lycklig människa.
Han försöker klara skolan, jobba extra för att kunna betala hyran, iklä sig rollen som Spiderman när det behövs samt försöka ordna upp saker och ting med Mary Jane (Kirsten Dunst).
När allting är som jobbigast så dyker dessutom Dr Ock (Alfred Molina) upp, en 6-armad galning som hotar staden och dess invånare.

När det gäller såna här uppföljare så brukar dom ju aldrig komma upp i samma nivå som den första filmen men den här är ett lysande undantag.
Detta är den ultimata superhjälte-filmen, den har allt.
Effekterna är ett strå vassare än i den första filmen, skådespelarna har växt in i rollerna bättre, boven är ondare och mer karismatisk och kärlekshistorien har utvecklats mycket mera.

Dessutom så är humorn mer påtaglig i denna. Små hysteriskt roliga scener som inte tar över på nåt sätt utan passar in på ett enastående sätt i historien.
Den psykologiska delen där Peter Parker funderar över sitt liv som superhjälte och kärleken till Mary Jane är också mycket bra och tillför en extra dimension till allt.

Regissören Sam Raimi har verkligen lyckats med att pussla ihop alla lösa bitar till en fulländad bild.

En actionspäckad, dramatisk, rolig, romantisk och äventyrlig upplevelse utöver det vanliga.

Spiderman (2002)

Den blyge och försynte Peter Parker (Tobey Maguire) blir biten av en genetiskt manipulerad spindel och utvecklar fantastiska krafter.
Till en början så använder han dessa själviskt för att få Mary Jane Watson (Kirsten Dunst), som han varit kär i sen 6-års åldern men efter att hans farbror Ben (Cliff Robertson) blivit skjuten under ett rån så börjar han använda sina nyvunna krafter för att bekämpa brottslighet istället.
Med stora krafter följer stort ansvar som Ben så faderligt säger till Peter.

Regissören Sam Raimi hade ju några år innan den här filmen gjort Darkman så han var ju lite van vid en outsider som hoppar från tak till tak i jakten på bovar och banditer samtidigt som folket på gatan nedanför är osäkra om han är en hjälte eller en ond figur och det märks att han känner sig hemma här för detta är en actionfilm med riktigt bra flyt, både nere på marken och uppe i luften.

Scenerna när Spindelmannen far över stadens gator är enastående bra filmade och det är inte många sekunder i filmen som känns tråkiga eller fel.
Willem Dafoe spelar över lite som The Green Goblin/Norman Osborn men det gör inte så mycket när det handlar om en filmatiserad seriefigur.

Bäst är faktiskt J.K. Simmons som tidningsredaktören J. Jonah Jameson som vägrar acceptera Spindelmannen som en hjälte och gör allt för att utmåla honom som ett hot mot samhället samtidigt som han givetvis vill tjäna pengar på honom.

En rolig detalj i filmen är när Mary Jane halkar och hennes lunchbricka far upp i luften och Peter fångar allting.
Med lite klet på brickan och en hel del omtagningar så gjorde han precis det som den slutliga scenen visar.

Det är lite roligt och lite sorgligt men framförallt så är detta action på hög nivå.

Twilight - Eclipse (2010)

Kärleksdramat mellan Bella (Kirsten Stewart), vampyren Edward (Robert Pattinson) och varulven Jacob (Taylor Lautner) fortsätter samtidigt som en armé av blodtörstiga vampyrer skapas i staden Seattle..
Ett nytt hot mot Bella håller på att blossa upp..

Om den förra filmen var ett snäpp sämre än den första så tog den här ännu ett steg nedåt..
Det kliade i kroppen när jag såg den här filmen..
Skådespelarna anstränger sig något otroligt för att i varje scen se så coola ut som möjligt och jag har nog aldrig sett så många läppar och ögonbryn röra sig upp och ner i en film..

Till slut så glömmer man historien och bara tittar på dessa grimaser som aktörerna gör..

Skådespeleriet är förresten riktigt uselt och det gör att hela historien faller pladask..

http://youtu.be/grCQM1Cs_N8