Little Deaths (2011)

Eftersom det här är en film bestående av tre kortare historier så är det svårt att beskriva en övergripande bild av handlingen.
Det finns dock ett tema som knyter dessa filmer samman och det är sex och död som då beskrivs i ett par fantasifulla versioner.

Problemet när dom samlar ett par korta historier i en film blir ju oftast just det att dom är för korta.
Historierna hinner inte riktigt ta fart innan dom avslutas och som åskådare så får man aldrig riktigt chansen att sätta sig in i dom.

Den inledande filmen "House and Home" handlar om ett gift par som tar hem uteliggare som dom sen utnyttjar sexuellt.
Denna historia tyckte jag personligen var den bästa och den som låg närmast en gammal klassisk skräckberättelse och som dessutom hade en cool twist på slutet.

Den andra filmen "Mutant Tool" är en underligt fantasifull historia med en rätt komplicerad historia som man inte riktigt får tag i.
Visuellt är den dock bisarrt läskig med groteskt gigantiska könsdelar och medicinska experiment.

Den sista är döpt till "Bitch" och den titeln passar ju ypperligt till historien.
Här kretsar handlingen precis som i den första filmen om ett par med lite sexuellt avvikande böjelser och där härskarinnan och hennes slav står i centrum och vad som händer när slaven inte längre accepterar sin ställning som underdånig och om hur härskarinnan tacklar detta.

Tre vitt åtskilda berättelser men som ändå skulle ha kunnat vävas samman i en och samma film.
Nu blir det lite spretigt av det hela.
Det är ganska oblodigt trots att våldet hela tiden är närvarande, en hel del naket är det men ändå på en soft nivå.
Bra skådespelare och intressanta idéer räddar den tyvärr inte helt utan det hela känns lite stelt och grått.

Skönheten och Monstret i Paris (2011)

Original titel: Un Monstre a Paris

Det är år 1910 i Paris.
Kompisarna Emile och Raoul är verkligen varandras motsatser.
Emile är en blyg biografmaskinist, hemligt kär i biljettkassörskan Maud medans Raoul är en självsäker pratglad filur som alltid har nya saker på gång.
En dag när Emile hjälper Raoul med att leverera ett paket till en uppfinnare i staden som är på semester så kan dom inte låta bli att undersöka hans laboratorium.
Dom råkar blanda ihop några ingredienser som kommer att få invånarna i Paris skräckslagna.

Jag tyckte verkligen om den här franska filmen som tyvärr passerat här hemma lite obemärkt.
Animationerna är enormt bra och imponerande.

Historien är ju en variant av den gamla klassiska The Beauty and The Beast och det far förbi referenser till en hel del filmer bla King Kong, Darkman och Fantomen på Operan.

Riktigt roligt fartfylld och så med en liten gnutta gripande dramatik också gör detta till en riktig liten pärla.

The Cook (2008)

Under en långweekend så har dom flesta på privatskolan för tjejer åkt iväg utom ett gäng på åtta som tänker tillbringa ledigheten på skolan.
Lärarna har också rest bort och den enda förutom tjejerna är en nyanställd kock.

Det finns ju filmer som är så dåliga att dom ändå blir ganska roliga att titta på.
Den här produktionen var tyvärr så usel att det enbart blev pinsamt och beklämmande att se på.

Detta var nog bland det absolut sämsta jag någonsin sett och jag har sett en hel del film.
Det finns ingenting i den här filmen som är värt att nämnas, inte en sekund innehåller någonting som ens är i närheten av att vara ens hyfsat bra.
Inte en kameravinkel, replik, skådespelare och inte en tillstymmelse till något som är värt att kalla för ett manus.

Totalt genomusel och hade jag varit en utav dom som varit inblandad i denna soppa så skulle jag aldrig sätta mitt eget namn på den.

10.000 bc (2008)

Den unga krigaren D'Leh (Steven Strait) får sin by ödelagd av en samling ondskefulla hästburna män.

Dom tar med sig invånarna, däribland flickan Evolet (Camille Belle) som D'Leh älskar.

Med några få vänner så tar D'Leh upp jakten på förövarna och det tar dom över snöklädda berg, genom öknar och in i djupa djungler samtidigt som dom utmed vägen hittar nya vänner och får möta obeskrivliga faror.

Regissören Roland Emmerich som ju bland annat ligger bakom Independence Day, Godzilla och Day after Tomorrow är ju känd för att inte spara på effekter och storslagna scenerier och har ju försökt med det även här men tyvärr misslyckats med det mesta.

Fotot är ju vackert, som taget direkt ur en National Geographic dokumentär men skådespelarna är bland det träigaste jag sett och manuset håller inte ihop någonstans.

Att se en massa vackra vältränade och fotomodellsliknande stenåldersmänniskor springa omkring och prata perfekt engelska blir lite väl ytligt och plastigt och det enda som egentligen imponerar är väl scenerna med dom magnifika Mammutarna.

Trist och långtråkigt är det och låt inte er luras av filmtrailern för den är till skillnad från filmen mycket bra ihopsatt..

Inkheart (2008)

Det finns vissa människor runtomkring oss som bara genom att läsa kan få dom litterära figurerna att komma till liv, dessa personer kallas för "Silvertungor" och Mo (Brendan Frazer) är en utav dom.
När hans dotter var liten och han läste sagan "Inkheart" för henne så råkade han släppa lös en del av karaktärerna ut i vår värld samtidigt som hans fru försvann in i berättelsen.
Nu flera år senare så letar han fortfarande desperat efter denna roman för att få tillbaka sin hustru och jagas dessutom av den onda Capricorn och hans anhang som han släppte ut.

Det är ett riktigt bra och klurigt manus som handlar om böckernas magiska värld och hur vissa människor kan få berättelser att bli levande bara genom att läsa.

Tyvärr så håller inte filmen samma kvalitet som manuset.
Effekterna är riktigt bra och fotot är strålande sagolikt och vackert men skådespelarna känns oinspirerade och hela produktionen är rätt stel och tråkig.
Andy Serkis som den onde Capricorn är den som nog är bäst faktiskt men tyvärr när det kommer till honom så ser man ju Gollum i allt han gör och här där han dessutom inte har något hår så blir ju liknelsen än slående.

Det kändes lovande och det kunde ha blivit så mycket bättre, det känns som om regissören slarvat bort en bra berättelse.
En stunds visuell underhållning är det i alla fall.

En Gång i Phuket (2011)

Peter Magnussons rollfigur Sven vantrivs på sitt jobb som karriär coach men har inte riktigt modet för att hoppa av och göra någonting annat.
Inte förrän hans barndomsvän och äventyraren Johan plötsligt avlider så bestämmer han sig för att förverkliga sina drömmar, hitta sig själv och skriva en roman och i samma veva fly landet.

Trots det otroligt uttjatade temat om att bryta med sitt gråa trista liv och förverkliga sig själv så är det ändå i många stunder en riktigt rolig historia men det är mera tack vare skådespelarna än själva manuset.

Peter Magnusson och David Hellenius känner ju varandra utan och innan och det märks i samspelet dom emellan, det fungerar perfekt. Dom andra aktörerna runtomkring är ju till största delen okända ansikten men dom är bra i sina roller.

Det bästa i filmen är annars dom ögonblick när Sven på otroligt taffliga sätt försöker att klara sig ur diverse pinsamma situationer, i dom lägena är ju Magnusson riktigt på topp.
Den romantiska delen i filmen känns bara som utfyllnad och någon form av transportsträcka fram till nästa komiska ögonblick.

Helheten blir sisådär men så mycket mer var det inte tyvärr.

The Fountain (2006)

Den här filmen tar upp dom två stora kärnämnena i livet.
Kärleken och döden.
Den svårt cancersjuka Isabel (Rachel Weisz) har mystiska visioner som för henne tillbaka i historien till 1500-talet där hon själv har rollen som drottning Isabella av Spanien som leder koloniseringen av Sydamerika.

Medan hennes man Tom (Hugh Jackman) som är forskare desperat söker efter ett botemedel mot cancer så skriver Isabel på en bok om Livets Träd och om dess sav som sägs innehålla hemligheten om evigt liv.

Hugh Jackman är fantastiskt bra i sin dubbelroll som genforskaren Tom och den Spanska härföraren och visar hur bra han verkligen kan vara utan sin Wolverine-kostym.
Rachel Weisz är också mycket bra och hennes änglalika uppenbarelse är som en egen dimension i filmen.

Det är episkt, enastående visuellt och mycket gripande.
Det är nästan så att det blir lite för mycket på en gång, som åskådare så hinner man liksom inte smälta alla intryck och historien ligger hela tiden på gränsen för hur mycket man kan ta in.

Det blir lite förvirrande ibland men det mesta faller ändå på plats till slut och det är nog inte många regissörer som skulle våga ta sig an det här manuset och göra en film utav det men Darren Aronofsky har gjort det med den äran.

Dramatiskt, gripande och mäktigt poetiskt är det och fotot av Matthew Libatique är som en egen film i filmen.