Nathan (Taylor Lautner) lever ett bra liv med sina föräldrar och skola men har alltid haft en känsla inombords av att han liksom inte passar in.
En dag så sitter han och hans klasskompis Karen (Lily Collins) och tittar på en sida på nätet som tar upp försvunna barn i USA när han ser ett foto på sig själv som liten.
Den här filmen är någon form av Tonårs-Jason Bourne där Taylor Lautner spelar Nathan som samtidigt som han söker sin egen identitet jagas av både CIA och den Serbiska maffian.
Filmen går mest på tomgång och hade det inte varit för några sjysta fightingscener och Michael Nyqvist som den Serbiska maffialedaren Kozlow så hade man glömt bort den så fort sluttexterna börjat rulla.
Jack Mabry (Robert De Niro) jobbar med överklaganden och har nu bara några veckor kvar innan han ska gå i pension.
Han försöker nu att ordna upp alla sina uppdrag innan den aktuella dagen men fastnar hos mordbrännaren Gerald "Stone" Creeson som han inte blir riktigt klok på.
Är han det oskyldiga offer han säger att han är eller är det en ulv i fårakläder och när Stones fru kontaktar Jack så ser han sig plötsligt inblandad i något han inte vet hur han ska ta sig ur.
Acceptera sitt liv som det är eller våga bryta sig loss och följa sitt hjärta är en röd tråd i detta tunga sydstatsdrama.
Robert De Niro och Frances Conroy spelar ett äldre par som lever i ett kärlekslöst äktenskap som dom helst av allt skulle vilja fly ifrån men ingen utav dom vågar bryta dom invanda rutinerna, dessutom så bär dom båda på en hemlighet som inte gör detta lättare.
När sen De Niros rollfigur Jack Mabry konfronteras med Stone som spelas utomordentligt bra av Edward Norton så ställs allting i hans liv på ända. Han möter Stone's fru Lucetta och helt plötsligt så befinner han sig i ett tillstånd han både fruktar och lockas av.
Milla Jovovich som här spelar Lucetta är man ju mest van att se i Action/Skräck/Sci-Fi filmerna Resident Evil men här visar hon minsann att hon även är att räkna med i dramatiska roller.
Historien är tät och intressant när den håller sig till förhållandet mellan dom två paren och det förmodade dubbelspelet som man aldrig riktigt blir klar över men i slutet så blandas det in en del religiöst tänkande och funderingar som inte riktigt passar och som gör att man tappar intresset, dessutom så får man aldrig någon riktig klarhet i dessa vinklingar så slutet blir lite utav ett antiklimax.
Skådespelarna lyfter dock denna produktion ordentligt och räddar den i slutändan.
Kate (Vera Farmiga) och John Coleman (Peter Sarsgaard) håller på att renovera sitt lite trasiga äktenskap efter att Kates alkoholmissbruk nära splittrat familjen.
Nu har hon varit nykter i ett år och dom har precis beslutat att adoptera ett barn.
På St Marina´s Orphanage så möter dom den ryska föräldralösa flickan Esther (Isabelle Fuhrman) och blir helt bedårade.
Deras son är mycket tveksam till den nya familjemedlemmen men deras dövstumma dotter Max tar henne till sitt hjärta på en gång.
Stämningen i den nu lyckliga familjen ändras dock snabbt och Kate börjar misstänka att Esther kanske inte är den hon trodde från början, givetvis så tror hennes man bara att hon inbillar sig men Kate ger sig inte.
Det här var en mästerligt regisserad thriller. Det finns ju många filmer med onda barn i huvudrollen men det är inte många som håller måttet, denna gör det och mer därtill.
Isabelle Fuhrman som Esther är helt strålande, fotot och stämningen i filmen är mörkt deprimerande vacker..
Detta är också en sån där film där man sitter och funderar på gåtans lösning men till skillnad från många andra historier så blir upplösningen här helt överraskande. Manusförfattarna har här verkligen lyckats med att pussla ihop en enastående klurig historia.
Det här var bland det bästa och mest nervpirrande jag sett på länge.
Sharon (Radha Mitchell) och Christophers (Sean Bean) adoptivdotter lider av svåra mardrömmar där hon hela tiden kommer tillbaka till en plats som heter Silent Hill.
För att om möjligt få ett slut på detta så tar Sharon med sin dotter på en bilresa till denna plats som existerar i verkligheten och som numera är en övergiven stad och där någonting hemskt hände för flera år sedan.
Den här filmen bygger ju på ett antal spel och jag har fått mig berättat att det är en stor fördel om man spelat dessa innan man ser filmen.
Nu hade ju jag inte gjort detta och kanske förlorade lite på det så jag skriver ju här vad jag tyckte om den som ren film helt enkelt utan referenser till spelen.
Som film så kunde denna ha blivit riktigt bra, det fanns alla möjligheter.
Visuellt så är den helt fantastisk, fotot är bland det bästa jag sett på länge och effekterna är strålande så hade jag nöjt mig med det så hade den fått en 5:a i betyg men tyvärr så krävs det ju en samling skådespelare också som helst ska föra handlingen framåt och det är här denna produktion faller ihop totalt.
Radha Mitchell i huvudrollen är skitdålig och det finns inte en skådespelare runtomkring henne som heller gör någon glad och detta förstör faktiskt hela historien för det är så pass att man sitter och retar upp sig på varje stelbent replik som dessa torftigt agerande aktörer slänger ur sig.
Det finns en hel del oklarheter i historien, man får aldrig någon riktigt förklaring till vad det är för sorts varelser som befinner sig i den här spökstaden Silent Hill och vad deras syfte är men det är kanske något man skulle vetat om man satt sig in i spelen.
Trots tråkigt agerande så är den visuellt underhållande i alla fall.
Istället för att göra en re-make av den klassiska Frankenstein filmen från 1931 så har regissören Kenneth Branagh koncentrerat sig på att följa orginalhistorien så nära som möjligt och detta har han lyckats med mycket bra..
Det har inte bara blivit en skräckfilm utan ett sorgligt drama om ensamhet och utanförskap, precis som i novellen som Mary Shelley skrev 1818..
Kenneth Branagh spelar själv rollen som Victor Frankenstein, vetenskapsmannen som blir helt manisk av tanken att skapa liv, konsekvenserna av detta får han ju senare på ett våldsamt och blodigt sätt lära sig..
Robert DeNiro är strålande som varelsen som av delar av döda människor satts ihop och som det visar sig faktiskt har en själ och som kan känna kärlek och medmänsklighet trots sitt skrämande yttre..
Fotot och musiken är mörkt gotiskt, det är maffigt våldsamt och mycket sorgligt..
Själva titeln på filmen låter ju lite nördig och har lite kalkonvarning över sig men när man vet att det är Jon Favreau som regisserat historien så vet man att det finns mycket pengar i produktionen.
Daniel Craig spelar Jake Lonergan, en man som vaknar upp i ödemarken utan att veta vem han är och var han befinner sig och med ett underligt stort armband i metall runt ena handleden.
Han tar sig till närmaste stad där han givetvis, på hederligt gammalt western vis, råkar i gruff med ortens lokala bråkstake som också är son till stans rikaste, den buttre Woodrow Dolarhyde eminent spelad av Harrison Ford.
Han möter dessutom en kvinna som verkar veta vem han är.
Det här är Independence Day i westernmiljö, det är påkostat, snyggt filmat och med coola effekter, det vimlar av cineastiska klichéer både från western och sci-fi genren.
Manuset är inte mycket att hänga upp sig på men Daniel Craig och Harrison Ford är mycket bra i dom ledande rollerna.
Det är underhållande, det smäller ordentligt och det händer grejer hela tiden, det känns dock lite själlöst och utslätat däremellan.
Bra Svenska ungdomsfilmer är väl inget som kommer i parti och minut direkt och jag hade väl lite förhoppningar om denna, bland annat eftersom mina barn fått se den i skolan.
Det är en samling ungdomar som man får följa i ett sunkigt bostadsområde och det ska vara någon form av vardagsrealism man ska få se. Det är avskalat färglöst och mörkt för att det ska känna så deprimerande som möjligt och tyvärr så är skådespelarna och dialogen lika deprimerande och man får aldrig en chans att lära känna personerna i filmen så dom blir aldrig speciellt intressanta.
Viktiga ämnen som mobbning, misshandel, våldtäkt och alkohol tas upp men det blir ju bara rörigt när alla dessa problem ska avhandlas i en och samma historia och sen verkar regissören Emil Jonsvik inte riktigt veta om han skulle göra en Hollywoodliknande film eller en independent produktion så det blir varken det ena eller det andra.
Ungdomar i den rätta åldern kanske tycker den är bra, jag ska fråga mina. Personligen så tycker jag detta var rätt taffligt även om kanske avsikten var god.
