Meningen med Hugo (2012)

Hugo (Henrik Elmér) är väl egentligen som alla andra förutom en liten detalj:
Han gör konstiga och bisarra saker hela tiden och det spelar ingen som helst roll om han är hemma ensam eller ute på stan bland folk.
En dag på ett café så träffar han Helene (Nathalie Söderqvist) som är en tjej som faktiskt är helt normal och nu ställs Hugos hela liv på sniskan.

Filmen inleds som en totalt skruvad komedi med en man som verkligen inte passar in i det här normala samhället, han kan inte hålla sig innanför dom här ramarna som man enligt oskrivna regler ska göra för att passera som en bland alla andra vanliga människor..

När han efter ett tag möter kärleken så blir filmen nästan tragisk. Han börjar ju då själv inse att det kanske är han som inte är normal ändå, han som alltid trott att det är alla andra som är idioter.

Henrik Elmér som spelar huvudrollen som Hugo är ju ingen karaktärsskådespelare direkt och rör sig rätt stelbent genom historien och både det komiska och det dramatiska i filmen hade kanske fått en annan dimension om någon annan spelat rollen.

Vissa scener är i alla fall hysteriskt roliga och blandningen mellan det komiska och det tragiska fungerar riktigt bra och det finns en hel del tänkvärda saker här som man kanske borde fundera på.

And Soon The Darkness (2010)

Två Amerikanska tjejer på cykelsemester i Argentina, den ena lite vildare än den andra som är lite mer konservativ och när dom i en mindre by är ute på kvällen så hamnar givetvis den vildare av dom i lag med en lokal kille, hon avvisar honom dock senare vilket då inte är så populärt.
Dagen efter hamnar dom två tjejerna i gräl och kommer ifrån varandra.
När den ordningsamme Stephanie (Amber Heard) upptäcker att vännen Ellie (Odette Yustman) har försvunnit så kontaktar hon polisen i området samtidigt som den mystiske Michael (Karl Urban) börjar att dyka upp i tid och otid.

Detta är ju en nyinspelning av en Engelsk thriller från 1970 som jag tyvärr ej ännu sett, den utspelar sig dock i Frankrike till skillnad från denna där ju handlingen är förlagd till Argentina.

Skådespelarna i huvudrollerna är tyvärr så trista att dom drar ner på hela tempot i filmen och dessutom har Karl Urban en roll som känns helt meningslös i historien.

Ett allvarligt ämne som "human trafficking" borde ha behandlats lite bättre än så här tycker man.
Det blir varken engagerande eller spännande utan mest ingenting.

The Expendables (2010)

Sylvester Stallone som regisserat och varit med och skrivit den här historien har här samlat ihop ett helt gäng av gamla luttrade actiongubbar.
Han spelar själv den ledande rollen som Barney Ross som tillsammans med Jason Stathams karaktär Lee Christmas anför en grupp legosoldater som tar vilka jobb som helst världen över bara betalningen är den rätta.

Nu får dom i uppdrag att ta hand om en viss General Garza som håller sin lilla Sydamerikanska ö i en diktatorisk järnhand.
Det visar sig dock givetvis att generalen enbart är en marionett i händerna på den fd CIA-agenten James Munroe som excellent svinigt spelas av Eric Roberts.

Det här är en film där man inte behöver sitta och fundera över så mycket, det är bara att sätta på sig säkerhetsbältet och åka med på denna resa i exploderande underhållningsvåld.
Det sprängs, skjuts, kastas knivar, slåss, sparkas och körs bil från den första sekunden till den sista och det är nästan så att man får träningsvärk där man sitter i soffan.

Dom få repliker som då och då sägs är mest pikar och slagfärdiga kommentarer våra hjältar emellan och även om det åtminstone finns två kvinnor med i historien så fyller dom ingen egentlig funktion.
Detta är en film med grabbar för grabbar.

Det är ett fyrverkeri av actionfilmsklyschor som åskådaren blir serverad men ställer man in smaklökarna på detta så fungerar den här produktionen rätt bra.
Skådespelarna är ju erfarna gubbar och dom vet vad dom gör och i såna här historier så passar dom in perfekt, dessutom så gör ju Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger en scen tillsammans med Stallone som är filmens komiska höjdpunkt.

Actionunderhållning för stunden som smäller ordentligt.

2012 Ice Age (2011)

Oerhört usel film där geologen Bill Hart (Patrick Labyorteaux) får ett meddelande från sin kollega på Island att alla vulkaner i området fått utbrott samtidigt och att en enorm glaciär lossnat från området och nu är på väg mot USA med en hastighet av 300km i timman.
Bill tar sin son och fru med sig i bilen och beger sig mot New York för att hämta upp dottern som befinner sig där.

Såna här katastroffilmer lever ju mycket på magnifika effekter men dom finns inte att skåda i den här produktionen.
Det är fruktansvärt billigt och dåligt.
Allt från regin, manuset till skådespeleriet suger ordentligt.

Dom pratar om den mest fruktansvärda snöstormen i historien men vägarna som dom flyr på är snygga och rena och det räcker med att ha vindrutetorkarna på för att klara sikten.
Människor fryser till is men våra hjältar behöver givetvis varken mössor eller vantar på sig.

Nog sagt om denna.

The Cry of The Owl (2009)

Paddy Considine spelar den gråa, triste och lite deprimerade industridesignern Robert Forrester som ligger i skilsmässa och precis flyttat till en lite mindre stad för att börja om på nytt.

Han har fått en vana att kvällstid smyga iväg till ett ödsligt beläget hus och stå och titta på en kvinna i köksfönstret när hon håller på med sina bestyr.
Detta har ingen sexuell anledning utan han tycker bara att kvinnan verkar så rofylld och lycklig så att det smittar av sig på honom själv.

En kväll så blir han upptäckt och han tror givetvis att hon ska ringa polisen men allting tar en annorlunda vändning när han blir inbjuden på kaffe.
Nu börjar den här kvinnan, Jenny Thierolf (Julia Stiles) istället att förfölja Robert.
Hon dyker upp i affären där han handlar, på hans arbete och på natten där han bor och dessutom så gör hon slut med sin nuvarande pojkvän.

En väldigt annorlunda thriller med en massa twistar och överraskningar som man inte väntar sig.
Fotot är grått och höstlikt och bidrar strålande till dom ganska dystra personligheterna som vi får följa här.

Skådespelarna är mycket bra och det var länge sedan jag såg en film där jag inte hade en aning om vad som skulle hända härnäst.

Gasland (2010)

En dokumentär av Josh Fox om USA:s desperata jakt på naturgas och hur dom stora gasföretagen med staten i ryggen kör över landet och dess invånare för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Att människor blir sjuka och naturen förstörs är ingenting som stoppar dom.

Fox började intressera sig för detta för några år sedan när han blev erbjuden en massa pengar om ett företag fick börja borra efter naturgas på hans mark, han vägrade sälja sig men många av dom som får detta erbjudande tar pengarna utan att veta vad dom egentligen gjort.

Det är en deprimerande film och man blir förbannad när man hör dessa överlägsna företagsledare och köpta politiker som inte bryr sig ett dugg om den värld dom lever i utan enbart har sin egen plånbok i åtanke när dom tar beslut.

In The Electric Mist (2009)

Polisen och tillika nyktre alkoholisten Dave Robicheaux, spelad eminent av Tommy Lee Jones leder en mordutredning där det handlar om en död prostituerad i den lilla staden New Iberia / Louisiana.
Hans misstankar drar sig mot den rike fetlagde affärsmannen Julie "Baby Feet" Balboni (John Goodman) som för tillfället producerar inspelningen av en krigsfilm i området.

Under inspelningen i dom lokala träskmarkerna så hittas ett nytt lik men detta är över 30 år gammalt.
Dave blir dock intresserad även av detta gamla fall och det visar sig ju givetvis att det finns kopplingar till nutiden.

Som vanligt så är ju Tommy Lee Jones strålande bra när han i dom svettiga bluesiga omgivningarna i Louisiana åker runt och försöker luska ut sanningar som folk hållit inne med i decennier.
John Goodman har väl aldrig varit svinigare eller fetare än i rollen som Baby Feet Balboni och den där pyrande dynamiten mellan honom och Dave är het.

Dave's nattliga och drömlika samtal med den för länge sedan avlidna Sydstatsgeneralen John Bell Hood är ju lite flummiga och passade kanske bättre i bokform än i filmen men det fungerar ändå hyfsat.

Det är hett, det är spännande och det är en bra historia även om slutet känns lite avhugget.