Waiting (2005)

https://youtu.be/HJEsNjH3JT8?si=K3zayNBRVE7b5jZe

Dean (Justin Long) och Monty (Ryan Reynolds) jobbar på restaurangen Shenanigan's.

Montys livsfilosofi är att festa och att få så många tjejer som möjligt i säng medan Dean precis blivit erbjuden att bli assisterande chef på restaurangen och känner nu att han står vid ett vägskäl i livet.

Samtidigt så ska dom lära upp den nya killen i gänget Mitch (John Francis Daley).

Jag tror att själva andemeningen med den här filmen är att man ska ta sig i kragen, våga säga stopp och ändra riktning om det ska bli till några förändringar i ens liv eller så är det att man bara ska festa och ha det lattjo.

Inget utav detta framgick dock speciellt tydligt och trots en och annan halvrolig scen så var det här en rätt meningslös historia.

My Son, My Son, What Have Ye Done (2009)

https://youtu.be/e_X5Mf-fmAE?si=5xSo2JK_aHtyVS-i

Poliserna Havenhurst (Willem Dafoe) och Vargas (Michael Pena) blir kallade till ett villaområde där ett mord begåtts.

Den misstänkte Brad McCullum (Michael Shannon) har barrikaderat sig i huset och säger sig ha två gisslan därinne.

Det visar sig vara hans mor som är offret och nu börjar grannar och vänner till Brad att samlas utanför.

Havenhurst börjar att samla information om Brad och fram växer en bild av en mycket förvirrad och psykiskt instabil människa.

Filmen bygger på en verklig händelse och är en historia som inte följer gängse ramar som man är van vid.

Den tyska regissören Werner Herzog är ju en excentrisk filmmakare och gör alltid någonting annorlunda av sina historier.

Michael Shannon som spelar rollen som den förvirrade Brad McCullum är helt fantastisk och borde enligt mitt tycke ha varit nominerad för en Oscar 2010 för den här rollen.

Hans förvandling från hyfsat normal ung man till en på slutet helt verklighetsfrämmande människa som befinner sig i sin egen värld långt borta från verkligheten är enastående.

Jag har inte sett såna galna ögon sen slutscenen i "Psycho" där Anthony Perkins sitter i en isoleringscell och tittar in i kameran.

Dom andra skådespelarna är riktigt bra också men dom kommer lite i skymundan av Shannons agerande.

Musiken är en avdelning för sig.

Den verkar leva sitt eget liv där i bakgrunden oberoende av vad som händer i historien.

Det är psykedeliskt irriterande men ändå så fungerar det bra på något sätt.

Annars så är fotot det jag, förutom Michael Shannon gillade bäst.

Fantastiska vintagefärger och Brads galenhet speglas på nåt sätt i bilderna också, det är ett strålande arbete av fotografen Peter Zeitlinger.

Det är bra, det är gripande och tragiskt och det är en liten cineastisk upplevelse och det är synd att denna pärla till film inte har blivit mer uppmärksammad.

Body Double (1984)

Skådespelaren Jake Scully (Craig Wasson) kommer hem och hittar sin flickvän i sängen med en annan man och helt plötsligt står han på gatan utan någonstans att bo.

På en audition för en roll så stöter han ihop med Sam Bouchard (Gregg Henry) som erbjuder honom att bo en tid i en lyxvilla som han ser efter åt en vän.

Det visar sig vara ett enormt luxuöst hus med allt vad det innebär och dessutom så visar Sam honom en liten bonus.

En kvinna i grannhuset utför en striptease varje kväll vid exakt samma tid.

Jake blir fascinerad av den här kvinnan men upptäcker snart att han inte är den ende som tittar på hennes uppträdande.

Regissören Brian De Palmas filmer genomsyras alltid av hans fascination av Alfred Hitchcock men det är inga dåliga plagiat han visar upp utan han gör alltid detta med en egen stil och finess.

Detta är intensivt spännande, hett erotiskt och ett klurigt ihopsatt manus.

Fotot av Stephen H Burum är fantastiskt coolt och även om den här filmen har några år på nacken så har den verkligen åldrats med behag.

Jag gillade den lika mycket nu som när jag på 80-talet såg den för första gången.

Mästerkatten (2011)

Original titel: Puss in Boots

Ett par år innan Mästerkatten mötte Shrek och Åsnan så var han tvungen att rentvå sitt namn efter ett rån då han fått fly från sin hemby.

Hans barndomsvän Humpty Dumpty som var den egentliga rånaren dyker upp med ett förslag som kan fria Mästerkatten från misstankar och dessutom göra honom rik.

Men går Humpty verkligen att lita på och vem är den där vackra Kitty Softpaws som han har med sig?

Den här filmen är gjord i samma anda som Shrek-filmerna och tycker man om dom så har man här en högtidsstund framför sig. Animeringarna är oklanderliga så visuellt är det riktigt snyggt och coolt.

Manusförfattarna har jobbat stenhårt med att få in så mycket gamla klassiska sagor och filmer som möjligt i filmen och det har dom lyckats enastående bra med utan att det känns rörigt på nåt sätt.

Snyggt och riktigt roligt.

Insidious (2010)

Josh (Patrick Wilson) och Renai (Rose Byrne) har precis flyttat in i ett nytt hus på ny ort med sina barn.
En dag är den äldste sonen Dalton (Ty Simpkins) uppe på vinden där han råkar ramla och slå i huvudet för att följande natt hamna i koma men läkarna kan inte förklara detta eftersom det inte finns några som helst skador på pojken.
Dalton får vård i hemmet och samtidigt som han befinner sig medvetslös i sängen så börjar saker och ting hända i huset runtomkring honom.

Historien om den till synes perfekta familjen som flyttar in i ett nytt hus där det sen visar sig spöka har man ju sett ett otal gånger under årens lopp och jag kan väl inte säga att den här filmen tillför något nytt i den genren direkt men det gör inte så mycket för det är bra och det är förbannat läskigt.
I alla fall så länge dom håller sig här i våran värld och spökena är här och härjar, i slutet av filmen när fadern ska bege sig till andevärlden så sjunker spänningen märkbart och det blir lite fånigt.

Fotot är krypande och hårresande, musiken växlar mellan softa stråkar och skärande skrik och skådespelarna ser sådär bra dumma ut som man antagligen skulle göra om man fick reda på att ens son är någon sorts port till dom dödas värld.

Regissören James Wahn har koncentrerat sig mera på att skrämmas utan litervis med blod och äckel och mera med stämning och känslor och det gör han med den äran fast han ju lånat friskt från gamla skräckisar som Poltergeist och The Shining.

Law Abiding Citizen (2009)

Clyde Shelton (Gerard Butler) får se sin fru och dotter våldtas och mördas.
Förövarna åker fast men ett misstag i utredningen gör att den ene av dom går fri medan den andre döms till döden.

10 år senare ska den dödsdömde avrättas men någon har manipulerat med fängelsets utrustning och resultatet blir fruktansvärt.
Samtidigt så kidnappas och brutalt dödas den brottslingen som gick fri 10 år tidigare.
Polisen och advokaten Nick Rice (Jamie Foxx) vänder nu blickarna mot Clyde Shelton.

Man hinner knappt med att ta ett andetag innan man som tittare blir inbjuden till ett par fruktansvärda mord och sen pumpas handlingen framåt i ett otroligt tungt, svettigt, rått och våldsamt tempo.

Det är otroligt intensivt och man sitter på helspänn för man har ingen som helst aning om vad som döljer sig nästkommande sekunder.
Gerard Butler är riktigt bra som Clyde Shelton och likaså Jamie Foxx som den skrupelfrie advokaten Nick Rice som i alla fall på ytan verkar jobba mer för pengar än för sina klienter.

Historien blir bara tätare och tätare för varje minut men tyvärr så kroknar den dom sista 20, då känns det som om det kanske blivit lite väl mycket och det blir lite för avancerat för att det ska hålla.
Den slutar lite för abrupt och man sitter där tillsammans med sluttexterna och undrar vad som egentligen hände.

Frånsett slutet så är det våldsamt spännande underhållning och bland det bästa jag sett på länge i Thrillergenren.

88 Minutes (2007)

Rättspsykologen Dr Jack Gramm är en av landets kändaste brottsbekämpare och nu ska en av dom seriemördare han satt fast, Jon Forster snart avrättas.

Dr Gramm undervisar också i rättspsykologi och kvällen innan avrättningen av Forster så är han ute och firar med sina elever.
Morgonen efter så hittas en av hans elever brutalt mördade och tillvägagångssättet är i detalj likt Jon Forsters mord.
Samtidigt så får Dr Jack Gramm ett telefonsamtal som säger att han har 88 minuter på sig att leva. Tick tack, nedräkningen har börjat.

Jag gillar såna här filmer med psykopatiska massmördare som manipulerar sin omgivning på ett geniliknande sätt och leker katt och råtta lek med sina jägare.
Den här filmen hade en möjlighet att bli riktigt bra för det finns potential i historien tyvärr så är resultatet enbart en medioker thriller utan spänning och med en samling skådespelare som bara går omkring och ser rätt blasé ut.

Al Pacino tillhör ju dom här tunga skådespelarna som kan lyfta vilken dålig film som helst ibland genom att bara gå på ren rutin men här räcker faktiskt inte ens det.
Även han ser rätt trött och oinspirerad ut..

Snyggt men oinspirerat och tråkigt.