Insidious (2010)

Josh (Patrick Wilson) och Renai (Rose Byrne) har precis flyttat in i ett nytt hus på ny ort med sina barn.
En dag är den äldste sonen Dalton (Ty Simpkins) uppe på vinden där han råkar ramla och slå i huvudet för att följande natt hamna i koma men läkarna kan inte förklara detta eftersom det inte finns några som helst skador på pojken.
Dalton får vård i hemmet och samtidigt som han befinner sig medvetslös i sängen så börjar saker och ting hända i huset runtomkring honom.

Historien om den till synes perfekta familjen som flyttar in i ett nytt hus där det sen visar sig spöka har man ju sett ett otal gånger under årens lopp och jag kan väl inte säga att den här filmen tillför något nytt i den genren direkt men det gör inte så mycket för det är bra och det är förbannat läskigt.
I alla fall så länge dom håller sig här i våran värld och spökena är här och härjar, i slutet av filmen när fadern ska bege sig till andevärlden så sjunker spänningen märkbart och det blir lite fånigt.

Fotot är krypande och hårresande, musiken växlar mellan softa stråkar och skärande skrik och skådespelarna ser sådär bra dumma ut som man antagligen skulle göra om man fick reda på att ens son är någon sorts port till dom dödas värld.

Regissören James Wahn har koncentrerat sig mera på att skrämmas utan litervis med blod och äckel och mera med stämning och känslor och det gör han med den äran fast han ju lånat friskt från gamla skräckisar som Poltergeist och The Shining.

Law Abiding Citizen (2009)

Clyde Shelton (Gerard Butler) får se sin fru och dotter våldtas och mördas.
Förövarna åker fast men ett misstag i utredningen gör att den ene av dom går fri medan den andre döms till döden.

10 år senare ska den dödsdömde avrättas men någon har manipulerat med fängelsets utrustning och resultatet blir fruktansvärt.
Samtidigt så kidnappas och brutalt dödas den brottslingen som gick fri 10 år tidigare.
Polisen och advokaten Nick Rice (Jamie Foxx) vänder nu blickarna mot Clyde Shelton.

Man hinner knappt med att ta ett andetag innan man som tittare blir inbjuden till ett par fruktansvärda mord och sen pumpas handlingen framåt i ett otroligt tungt, svettigt, rått och våldsamt tempo.

Det är otroligt intensivt och man sitter på helspänn för man har ingen som helst aning om vad som döljer sig nästkommande sekunder.
Gerard Butler är riktigt bra som Clyde Shelton och likaså Jamie Foxx som den skrupelfrie advokaten Nick Rice som i alla fall på ytan verkar jobba mer för pengar än för sina klienter.

Historien blir bara tätare och tätare för varje minut men tyvärr så kroknar den dom sista 20, då känns det som om det kanske blivit lite väl mycket och det blir lite för avancerat för att det ska hålla.
Den slutar lite för abrupt och man sitter där tillsammans med sluttexterna och undrar vad som egentligen hände.

Frånsett slutet så är det våldsamt spännande underhållning och bland det bästa jag sett på länge i Thrillergenren.

88 Minutes (2007)

Rättspsykologen Dr Jack Gramm är en av landets kändaste brottsbekämpare och nu ska en av dom seriemördare han satt fast, Jon Forster snart avrättas.

Dr Gramm undervisar också i rättspsykologi och kvällen innan avrättningen av Forster så är han ute och firar med sina elever.
Morgonen efter så hittas en av hans elever brutalt mördade och tillvägagångssättet är i detalj likt Jon Forsters mord.
Samtidigt så får Dr Jack Gramm ett telefonsamtal som säger att han har 88 minuter på sig att leva. Tick tack, nedräkningen har börjat.

Jag gillar såna här filmer med psykopatiska massmördare som manipulerar sin omgivning på ett geniliknande sätt och leker katt och råtta lek med sina jägare.
Den här filmen hade en möjlighet att bli riktigt bra för det finns potential i historien tyvärr så är resultatet enbart en medioker thriller utan spänning och med en samling skådespelare som bara går omkring och ser rätt blasé ut.

Al Pacino tillhör ju dom här tunga skådespelarna som kan lyfta vilken dålig film som helst ibland genom att bara gå på ren rutin men här räcker faktiskt inte ens det.
Även han ser rätt trött och oinspirerad ut..

Snyggt men oinspirerat och tråkigt.

12 Rounds (2009)

Av en ren tillfällighet så fångar polisen Danny Fischer en av världens mest eftersökta terrorister, Miles Jackson.
Under gripandet så dör Jacksons flickvän och han lovar att hämnas.
Något år senare flyr han från fängelset och kidnappar Fischers fru Molly och om Fischer vill se henne i livet igen så måste han lösa 12 problem på utsatt tid.

Den här filmen funkar väl hyfsat bra en söndag när man är trött och inte nämnvärt orkar engagera sig i handling eller något annat som kräver viss tankeverksamhet.
Det är action det handlar om, manuset är ganska torftigt ihopsatt och är inte prio 1 i den här produktionen.
Skådespelarna är stela och tråkiga och regissören Renny Harlin har lagt ner mest tid på att knyckla ihop och krascha allehanda fordon.

Det smäller och pangar och helt plötsligt så är man i slutet av filmen som inte heller är speciellt överraskande.

4.3.2.1 (2010)

Medans Joanne sitter fast på ett tråkigt nattskift så är Cassandra i New York för en nät-dejt, Kerrys lever livet på stadens nattklubbar och den grubblande Shannon försöker att få alla tjejer att stanna upp och lyssna på henne.

Ett rån i en juvelerarbutik kommer dock helt plötsligt att vända upp och ner på deras liv när en påse stulna diamanter korsar deras väg.

 

Ett litet tafatt försök att göra någon form av tjejversion av Snatch eller Lock Stock and Two Smoking Barrels.

Produktionen är dock långt ifrån dom filmerna, karaktärerna känns rätt stereotypa och trots goda försök att göra det så coolt som möjligt så blir det hela rätt konstlat.

Intrigen tycker jag ändå är rätt sjyst och jag gillade när historien som ju är uppdelad i fyra bitar går in och ut i varandra, dåtid och nutid blandas och pusslas i slutändan ihop riktigt bra.

Filmmakarna har dessutom lagt till en liten säkerhetsknorr på slutet utifall filmen skulle bli jättepopulär, så att dom då enkelt kan tota ihop en uppföljare.

En tjejfilm kan man väl kalla den här och jag tror att min dotter skulle tycka den va riktigt cool, ska testa den på henne.

Kommissarie Späck (2010)

Regissören Harald Hamrell hittas död i sin villa med en sisådär 50 olika mordvapen instuckna i kroppen.
Kriminalkommissarie Mårten Späck och hans kollegor Grünwald Karlsson och Irene Snusk rycker ut och inser snabbt att detta rör sig om något större än bara ett mord.

För några år sedan gjorde Fredde Granberg en låtsas trailer till Guldbaggegalan som sen blev otroligt populär på YouTube och som sen då slutade i denna fullängdsfilm som är som det låter: En parodi på Beck-filmerna.

Leif André och Johan Hedenberg är riktigt bra i huvudrollerna och scenerna med Mårten Späcks granne som spelas av Rolf Skoglund är hysteriskt roliga.

Det är bra filmat och all den här sjuka humorn blandas friskt med riktigt sjysta actionscener och specialeffekter och sen är det ju kul att se några stycken kända ansikten spela sig själv också.

Det är barnsligt, fånigt och riktigt jädrans roligt!

Catacombs (2007)

För 200 år sedan så räckte inte Paris kyrkogårdar till utan man grävde upp alla kroppar och placerade dom i katakomberna under stadens gator.
Där finns nu världens största massgrav.
Victoria är i Paris för att hälsa på sin syster Carolyn och blir inbjuden till en olaglig ravefest nere i dessa katakomber.
I allt festande därnere så finner hon sig helt plötsligt vilse men hon är inte ensam, hon är jagad av någon eller något.

Det bästa i den här skräckhistorien är ju själva miljön. Fotot är rätt coolt med skuggade klaustrofobiskt trånga gångar och smygande kameraåkningar men resten är tyvärr ganska ointressant.
Man känner inte sympati för någon utav karaktärerna, inte ens den utsatta Victoria.
Alla känns osympatiska och det känns som om det inte spelar någon större roll utifall alla skulle dö.

Det blir aldrig riktigt spännande heller utan mest tråkigt och det är ju synd för jag gillade själva grundidén.