Svinalängorna (2010)

Leena (Noomi Rapace) och Johan (Ola Rapace) har ett bra liv tillsammans med två barn men en morgon så förändras hela deras tillvaro när Leena får ett samtal från sin döende mor, en mor som Johan inte ens visste var i livet.

Den här filmen av regidebuterande Pernilla August är ett drama som gör ont i själen att titta på.
Som åskådare så blir man inbjuden att titta in i en familjs allra heligaste och privata delar och får följa, en till början lycklig familjs liv totalt trasas sönder av alkohol och depression. Det är oerhört gripande, tragiskt och smärtsamt att följa deras väg ner mot avgrunden.

Strålande regi och helt fantastiska skådespelare gör den här nattsvarta filmen till något helt enastående och jag var helt tagen när sluttexterna sakta rullade förbi TV rutan.

Beastly (2011)

Den rike, snygge och skolans absolut populäraste Kyle (Alex Pettyfer) lever gott på sitt utseende och avskyr allt som har med fulhet att göra.
Skolans häxa Kendra (Mary-Kate Olsen) slänger en förbannelse över honom som gör att han förvandlas till ett monster och om inte han kan få en kvinna att säga: Jag älskar dig inom ett år så kommer han alltid att förbli sådan.

Ännu en variant på Beauty and The Beast-temat och det här var väl en av dom sämre och tråkigare, att den bara var 86 minuter lång var faktiskt bland det bättre med den här produktionen.

Varenda mening i den här historien överdrivs på ett oerhört pinsamt sätt och skådespelarna är bland det torraste jag sett, faktum är att när Kyle förvandlas till ett monster så blir han fan så mycket intressantare än han var som normal och det är ju en ren besvikelse när han blir sig själv igen.

Regissören Daniel Barnz har inte lyckats med att få liv i varken historien eller karaktärerna så allting blir bara någon form av utslätad hissmusik i bildform.

10th & Wolf (2006)

Tommy (James Marsden) är uppfödd i gangsterkretsar men som för att komma ifrån det livet tagit värvning och hamnat i Irak.
Efter diverse bråk med befäl och militärpolisen så riskerar han att hamna i militärfängelse men han får en chans att slippa detta om han hjälper polisen att sätta dit gangsterbossen Luciano Reggio (Francesco Salvi).

Hade aldrig hört talas om den här filmen när jag fick den i mina händer men det är en liten pärla.
Den unge Tommy som tagit värvning för att komma bort från dom kvarter han är uppvuxen i är nu tvingad att ta sig tillbaka och in i det liv som han ville bort ifrån. 
Det visar sig ju då att både hans bror och bäste vän är djupt insyltade i gangsterverksamhet och nu står han där mitt emellan och det är den här slitningen som är själva filmens drivkraft.
Fotot av Alex Nepomniaschy är strålande och även om Giovanni Ribisi som Joey har en tendens att spela över lite så är skådespelarna mycket bra.
Mest imponerad är jag av Brad Renfro som spelar Tommys lite slötänkte bror Vincent.

Filmen vandrar på i ett ganska lugnt tempo men exploderar i våld mot slutet där hämnd är orsaken och där ond och god inte längre spelar någon roll.
Givetvis finns där en kvinna med också som spelas av Piper Perabo men hon känns mera som en bifigur och tillför egentligen inte något till själva handlingen förutom en något sval skönhet.


En film väl värd att spendera lite tid på.

Exam (2009)

Åtta personer försöker att få ett jobb som assistent i ett mäktigt läkemedelsföretag och ska genomgå ett test där den bäste får anställning.
Dom placeras i ett sterilt rum vid varsitt bord där det endast finns ett tomt papper och en blyertspenna.
Provledaren berättar att det finns en fråga framför dom och dom ska komma upp med ett svar inom 80 minuter.
För att få reda på svaret så måste dom alltså först klura ut frågan.

Frustrationen över att tiden går och deltagarna inte har en aning om hur dom ska lösa sin uppgift får dom ju att börja prata med varandra och försöka lösa problemet tillsammans men eftersom det ju är en tävling så dröjer det ju inte länge förrän det uppstår konflikter och steget till både psykiskt och fysiskt våld är då inte stort.


Det är ju detta som är det intressanta i filmen, hur deras personligheter ändras vartefter tiden går och det framkommer fler och fler hemligheter om dessa personer.
Tyvärr så är skådespelarna lika stela som det rum dom befinner sig i så det blir ju aldrig någon riktig hetta dom emellan.

Regin är lite haltande men fotot är bra och stilrent men sen så känns dom här vändningarna i slutet inte speciellt trovärdiga.
Hyfsad underhållning dock och med en idé som skulle kunna ha blivit mycket bättre.

The Next Three Days (2010)

Den timide familjefadern och collegeprofessorn John Brennan (Russell Crowe) lever ett till synes nästan oförskämt bra liv, en Amerikansk helylletillvaro med fru och son.
Hela familjens liv raseras dock en dag när plötsligt Johns fru Lara (Elisabeth Banks) anklagas för att ha mördat hennes kvinnliga chef.
Bevisen är överväldigande och inga överklaganden har någon som helst verkan.
Efter att ha suttit inlåst i 3 år så börjar både deras advokat och John inse att Lara aldrig kommer att komma ut....I alla fall inte på laglig väg.

Lara själv hävdar ju i filmen att hon är oskyldig till mord men vi tittare är ju inte lika säkra på den saken och detta är ju en grundläggande del i spänningen.
När parets 5-årige son Luke (Ty Simpkins) börjar att ta avstånd från sin mor så beslutar sig John för att frita sin fru med alla medel och detta beslut innebär ju att han måste ge sig in i en värld och göra affärer med personer han aldrig ens varit i närheten av förut.
Han ger sig dock i kast med detta med orubblig övertygelse och envishet.

Det är en gripande historia och den känns verklighetstrogen när den Svensson-aktige och laglydiga läraren John tvingas ge sig in i den brottsliga världen för att införskaffa de verktyg, både bokstavliga och mentala, för att lyckas med ett fritagningsförsök.

Till skillnad från många andra Hollywoodproduktioner så visar det sig ju här att det inte är så lätt att frita någon ur ett fängelse, inte heller att ordna falska papper eller ens att kopiera nycklar för en som aldrig gjort detta förut.

Att John tvingas att bryta mot lagen ett otal gånger är själva filmens moraliska problemställning: Hur långt är man beredd att gå för sin familj och för kärleken?
Ett annat aktuellt ämne som dyker upp är övervakning. Efter 9/11 så har ju alla större städer i USA ett övervakningsprogram och en terrorplan som ska sättas igång i lägen där det behövs och i Pittsburgh där den här historien utspelas så händer ju just detta men det visar sig ju att total övervakning kanske inte är det ultimata sättet att lösa hot med.

Detta är väl inte någon originell idé kanske men regissören Paul Haggis har gjort en mycket tät och spännande film, fotot är strålande och skådespelarna mycket bra.
Dessutom så innehåller manuset en hel del oväntade twistar som bara förstärker allting.

Delikatessen (1991)

Original titel:  Delicatessen

Cirkusartisten Louison anländer till ett hyreshus i en nedgången stadsdel där han läst i en annons att det ska finnas ledigt boende + arbete.
Han möts av hyresvärden Clapet, en enorm man som även äger charkuteributiken i bottenvåningen.
Det visar sig dock snart att detta inte är ett vanligt hyreshus med normala hyresgäster och definitivt inte en normal hyresvärd.
Det är svåra tider och det är meningen att dom nyinflyttade ska fungera som mat åt dom andra boende och det är Clapet själv som står för slakten, styckandet och fördelningen av köttet.
Kärleken dyker dock upp och ställer till det, Louison blir kär i Clapet's dotter Julie och tillsammans försöker dom nu fly från slaktarens knivar och dom utsvultna hyresgästerna.

Postakopalyptisk sci-fi, komedi, skräck och ljuvlig romantik i en enastående färgsprakande och mustig blandning som är en ren fröjd att titta på. Alla ens cineastiska sinnen blir fullmatade.

Serieskaparen Gilles Arden har varit med och skrivit manus och det märks för filmen känns i mångt och mycket som en animerad saga.

Det är sparsamt med dialog, det är karaktärernas uttryck, minspel och ljudeffekter som för handlingen framåt och sällan har jag skådat en sån kufisk blandning av figurer som i denna produktion.

Idén till den här filmen fick regissören Jean-Pierre Junet när han bodde på ett sunkigt hotell i New York där han tyckte att maten smakade som om dom tillagat gästerna.

Fotot av Darius Khondji är strålande, varje bildruta är som ett konstverk i sig och tittar man noga så kan man även hitta en hel del Chaplinska detaljer i många scenerier.

En enastående film och en av mina absoluta favoriter.

Carlito's Way (1993)

Det är år 1975 och den forne knarkkungen Carlito Brigante släpps ut efter att ha avtjänat 5 år av ett 30 årigt fängelsestraff.

Hans advokat David Kleinfeld har hittat oegentligheter i polisens utredning och fallet måste läggas ner.

Åklagaren Atty Norwalk är dock fast besluten att få tillbaka Carlito bakom lås och bom.

Till allas förvåning så har dock Carlito bestämt sig för att nu leva ett hederligt liv och lämna allt brottsligt och alla gamla vänner bakom sig men detta visar sig svårare än han trott, han är som en magnet när det kommer till problem.

Som vanligt när det gäller regissören Brian De Palma så är bildspråket extraordinärt och miljöer och kläder känns verkligen 1975. 

Al Pacino är strålande bra som Carlo Brigante och Sean Penns cocainsniffande advokat Kleinfeld är en bisarr minnesvärd figur för att inte tala om hans frisyr.

En svalt bildskön Penelope Ann Miller är den som tillför lite kärlek i filmen och motsatsen till henne är väl John Leguizamo som spelar uppkomlingen i gangstervärlden Benny Blanco.

Det är en enastående bra film även om katt och råtta-leken i slutet på tågstationen nästan blir lite utav buskis men eftersom det är Brian De Palma som står för regin så har han med all säkerhet haft en mening med det också.