Regi: Jonathan Sobol
Manus: Paolo Mancini & Thomas Michael
Foto: Adam Swica
Musik: Igor Correia, Mark Domitric, Jeff Milutinovic & Tom Westin
Scenografi: Aidan Leroux & Chareese McLaughlin
Kostym: Muska Zurmati
Producent: Doug Murray, William G. Santor & Nicholas Tabarrok
Historien om den äldre mannen som lever ett lugnt och tillbakadraget liv men som bär på ett grymt förflutet och som av en eller annan personlig anledning blir tvungen att lämna sin stillsamma vardag och ge sig ut för att ta hand om diverse busar har man sett på film många gånger och det har varit både bra och mindre bra produktioner.
Den här filmen är inte speciellt annorlunda egentligen utan lever nog mest på att Ron Perlman som spelar bagaren Pappi är riktigt charmig och bra i den karaktären.
Han lever i utkanten av någon större stad där han bakar sitt bröd varje morgon. Han verkar vara en rätt trött person som gör sina sysslor på samma sätt och i samma ordning dag efter dag ända till den morgonen då han får besök av sin son Peter (Joel David Moore) som han varken hört något ifrån eller sett på många år och med sig har han sin dotter Delphi (Emma Ho) som Pappi aldrig har träffat.
Peter behöver hjälp med barnvakt några timmar för att han ska fixa några affärer som han säger, kommer att förändra hans och dotterns liv. Motvilligt från båda håll så stannar Delphi hos Pappi i bageriet medan Peter åker iväg.
Senare så får Pappi ett samtal av en desperat Peter som verkar vara hotad och efter att han vräkt ur sig några konstiga meningar så hörs ett pistolskott innan samtalet bryts.
Det visar sig ju att Peter av en ren tillfällighet fått tag på ett parti knark som då givetvis tillhör en brutal gangsterboss vid namn Merchant (Harvey Keitel), vad inte Peter hade en aning om var att hans dotter vid tillfälle bytt ut varorna mot vanliga kläder som nu finns i en annan väska i bageriet.
I letandet efter en son som han inte vet lever eller är död så ser sig nu Pappi inblandad i ett dödligt spel där han och barnbarnet Delphi är jagade med en prislapp på deras huvuden och det är här som den stillsamma bagaren tar fram en personlighet från sitt tidigare liv som tar hand om allsköns mördare lika lätt med skjutvapen och knivar som händer och fötter.
Ett klassiskt upplägg utan några överraskningar men som ändå fungerar som bra underhållning och där skådespelarna ändå är riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar