Den här filmen skulle ju egentligen kunna handla om vilket band som helst som börjar leka med sina instrument, startar ett band, får skivkontrakt och blir jättestora men nu handlar den om Gyllene Tider, det kanske största popbandet i Sverige någonsin och då blir det ju inte riktigt vilket popband som helst.
Per Gessle (Valdemar Wahlbeck) är en introvert, drömmande ung man som inte riktigt passar in i den värld han befinner sig i. Han har inga nära vänner och hans pappa tjatar hela tiden på att han måste ta tag i sig själv och inte bara gå omkring och dagdrömma.
Han träffar Mats Persson (Ville Löfgren) som kallas MP och som är jätteduktigt musiker och när Gessle visat honom ett antal låttexter han skrivit så bestämmer dom sig för att starta ett band.
Vid den här tiden i slutet av 70-talet så är det punk och progg som är störst och ingen är riktigt intresserade av ett gäng som spelar pop men killarna som nu har fått tillökning av Micke Syd Andersson (Phoenix Parnevik), Anders Herrlin (Lance Hedman Graaf) och Göran Fritzon (Kulas Xawier) vägrar ge sig och inom kort så får Gessle ett samtal från EMI i Stockholm.
Det här är den nästan sanna historien om hur Gyllene Tider startade och blev megastora i hela landet och det är en varm och positiv film med mycket bra skådespelare även om dom inte liknar dom riktiga bandmedlemmarna. Det är mycket musik, både från Gyllene Tider och andra band som dom hade som inspirationskällor.
Jag tyckte dock att filmen kändes lite för kort, skulle velat ha fått följa med några år till framåt men det är ändå 100 minuter av högklassisk underhållning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar