Ernst Stavro Blofeld, ledaren för S.P.E.C.T.R.E. planerar samtidigt att stjäla två kärnvapenbestyckade robotar från Nato med hjälp av den amerikanska flygofficeren Jack Petachi som givetvis då råkar befinna sig på samma hälsoklinik som Agent 007.
Det här är den andra inofficiella Bondfilmen (Casino Royal från 1967 var den första) och den kom samma år som filmen Octopussy med Roger Moore.
Sean Connery återvänder här i rollen som Agent 007 tolv år efter att ha sagt: Aldrig mer.
Om det var pengar eller bara för att visa vart skåpet skulle stå vet jag inte.
Eftersom det var ett helt annat filmbolag som stod för denna produktion så kunde, på grund av vissa rättigheter inte en del saker som man är van vid användas, bla så får vi klara oss utan Bondtemat.
Det är en nyinspelning av Åskbollen och personligen så tycker jag denna är bättre än Octopussy, Sean Connery är hård och bra och Klaus Maria Brandauer som spelar psykopaten Maximilian Largo är enastående och humorn i filmen står en ung Rowan Atkinson för som gör rollen som ambassadtjänstemannen Nigel Small-Fawcett.
Det är välgjort, bra skådespeleri och det enda jag egentligen retar upp mig på är musiken av Michel Legrand som är otroligt irriterande, ligger där i bakgrunden som en mygga på uppåttjack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar