Shogun av James Clavell (1975)

 

Berättelsen följer den engelska navigatören John Blackthorne vars skepp Erasmus förliser utanför Japans kust år 1600. Blackthorne och dom andra som överlevande i besättningen hamnar nu i ett land där språk, seder och bruk, religion och politiskt system är helt främmande för dom.

Japan är ett splittrat land där rivaliserande länsherrar kämpar om makten efter den tidigare härskaren Taikos död. I centrum för denna brutala maktkamp står Lord Toranaga, en ambitiös och beräknande krigsherre som gör allt för att bli landets Shogun, Japans högste militära härskare.

Blackthorne betraktas till en början som en barbar och behandlas som en fånge men lär sig gradvis Japanska sedvänjor och börjar så smått förstå den nya värld han hamnat i och hans kunskaper om navigation, politik, militär teknik och strategi är något som Toranaga ser som oerhört värdefullt.

Blackthorne dras nu in i Toranagas kamp mot sina fiender samtidigt som hans relation med tolken Lady Mariko fördjupas.

En riktigt mäktig roman om de missförstånd som uppstår när två olika kulturer möts och där navigatören Blackthorne's övertygelse om europas överlägsna sedvänjor verkligen ställs på ända där han får lära sig att ära, lojalitet och plikt står över allting annat men där han också får en annan syn på religion där buddhismen nu utmanas av kristendomen.

Dramatiskt och spännande, våldsamt och intressant.

Världens Natur: Sötvatten (2023)

 

Sötvatten är en förutsättning för livet på Jorden, det är vår planets livgivande blod.

I Costa Rica's regnskogar så samlas tusentals glidande trädgrodor i en sötvattensdamm och på Sri Lanka så utnyttjar sumpkrokodilerna hjortars desperata törst i en sötvattenspöl.

En gång om året i Kalahariöknen så förvandlar sötvattnet hela landskapet till det som kallas för okavangodeltat som lockar miljontals djur bland annat fågeln Jacanan som lever sitt liv på stora flytande blad.

I Malawisjön så finns det över tusen arter av fiskar, mest i hela världen och på vulkanön Bioko så genomgår den lilla fisken Smörbulten en förvandling som gör att den kan klättra uppför ett vatten fall.

Tentacles (1977)

 

Original titel: Tentacoli

https://www.imdb.com/video/vi2257698585/?playlistId=tt0076809&ref_=tt_ov_ov_vi

När flera mystiska försvinnanden och dödsfall sker i den lilla kuststaden Solana Beach i Kalifornien tar den luttrade journalisten Ned Turner (John Huston) tag i detta och påbörjar en egen undersökning eftersom polischefen Douglas Robards (Claude Akins) mera tror på tillfälligheter.

En del spår leder till storföretaget Trojan Corporation och deras VD Mr. Whitehead (Henry Fonda) som håller på med ett stort bygge av en undervattenstunnel där en enorm borr utstrålar kraftiga ultraljudsvibrationer som verkar påverka det marina djurlivet.

Marinbiologen Will Gleason (Bo Hopkins) har också börjat att engagera sig samtidigt som simmare, dykare och till och med båtar börjar att attackeras av någonting av enorm storlek under vattenytan.

Den årliga segelbåtstävlingen för stadens ungdomar ska nu också äga rum trots allt som hänt vilket bäddar för katastrof.

Efter att filmen Hajen blivit en sådan succé världen över så producerades det mängder med filmer om mordiska undervattensvarelser med blandad kvalitét och den här måste nog räknas som en av dom absolut sämsta. Jag var förväntansfull när jag såg att sådana stora och bra skådespelare som John Huston, Henry Fonda, Bo Hopkins, Claude Akins och Shelley Winters medverkade men den förhoppningen skrynklades ihop ganska fort.

Regissören Ovidio G. Assonitis har gjort en fruktansvärt usel film på ett lika uselt manus av Jerome Max, Tito Carpi och Steven W. Carabatsos för att inte tala om musiken av Stelvio Cipriani som är det mest obehagliga i hela den här filmen som ändå ska klassas som en skräckfilm.

Jag förstår inte varför denna samling bra skådespelare har ställt upp i denna kassa produktion, dom måste ha fått förbannat bra betalt eller så var dom skyldiga producenterna ett antal gentjänster.

The Chelsea Detective: The Blue Room (2023)

 

Här i den femte filmen i serien The Chelsea Detective så har Kriminalkommissarie Max Arnold (Adrian Scarborough) fått en ny kollega vid sin sida, Kriminalinspektör Layla Walsh (Vanessa Emme). Vad som hänt med Priya får vi inte veta men hon nämns i alla fall som hastigast så man får anta att hon slutat och gått vidare med andra saker.

Efter en uppmärksammad utställning bestående av sällsynta och dyra konstverk och en kväll där Londons överklass frotterat sig med likasinnade så hittas gallerichefen Chris Milton-Elwes mördad.

När Max, Layla, Jess (Lucy Phelps) och Connor (Peter Bankolé) tar tag i fallet så verkar det först vara ett rån som gått fel eftersom det saknas ett antal tavlor men efter ett tag när Max och hans team börjar fördjupa sig i konstvärlden och dom personer som har en relation till galleriet och offret så öppnas en värld av falskhet, avund och stulen konst och vad pengar kan göra med människor men också äkta kärlek till konst.

Personligen så tycker jag att den nya karaktären Layla Walsh är ett lyft för serien (även om jag gillade Priya) och just den här historien tycker jag också är seriens hittills bästa och faktiskt också roligaste där det mitt i all död och mystik finns utrymme för en hel del humor, mest har det då att göra med Max Arnolds personlighet och hans omgivning som har rätt kul åt hans egenheter.

Layla visar sig inte bara vara en duktig polis utan även väldigt tuff och hård när det behövs och det får vi se när hon i detta fall stöter på en gammal kollega som slutat som polis efter en uppmärksammad händelse på deras förra arbetsplats.

Max exfru Astrid (Anamaria Marinca) bidrar här också till utredningen med en viktig detalj och dessutom så verkar det som om både hon och Max bör jar närma sig varandra igen, vi får väl se vart det leder.

Påfågelmannen av Erik Axl Sund (2025)

 

Den anrika Villa Caledonia i Djursholm i Stockholm har brunnit och i resterna så har polisen hittat en död kvinna i ett låst rum på övervåningen som dom antar är husets excentriske ägare Miriam de Brenner.

Kommissarie Claes Ståhl leder utredningen och upptäcker flera märkliga saker i villan. I källaren hittas mängder med antika dockor, en brännugn för keramik och dessutom spår av benrester.

Den enorma förmögenhet som de Brenner lämnar efter visar sig överraskande gå till den avdankade och lätt alkoholiserade skådespelaren Mauritz Möller som också enligt testamentet ska vara kvinnans son.

Mauritz Möller lever ett kaotiskt liv i Stockholm och anar inte att arvet kommer att dra in honom i ett farligt spel där sanning och lögn går hand i hand, där mörka hemligheter om familjen de Brenner avslöjas och avslöjanden om vad som egentligen hänt i Miriam den Brenner's hus.

Författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist som står bakom psudonymen Erik Axl Sund har byggt upp en mörk och suggestiv atmosfär där vi läsare kastas mellan dåtid och nutid där lögner, manipulation och familjehemligeter är en stor del. Miriam de Brenner och skådespelaren Mauritz Möller är dom två mest intressanta karaktärerna där kommissarien Claes Ståhl får se sig stå i deras skugga. Det är en historia med många vändningar och en hel del frågetecken som jag hoppas man får svar på i den andra boken i denna serie som kallas Maras Barn.

Dramatiskt och spännande, mystiskt och riktigt bra skrivet.

Superman (2025)

 

https://www.imdb.com/video/vi311543833/?playlistId=tt5950044&ref_=tt_ov_pr_ov_vi

Det har känts som om DC Comics alltid legat ett par steg efter Marvel när det kommer till kreativitet och även om jag gillade Henry Cavill som Superman så var filmerna sisådär. Nu är det en ny tid, en ny Superman och han fyller inte riktigt ut sin dräkt som Cavill gjorde utan känns mera som det var när Christopher Reeve iklädde sig den blåa trikåen med den röda manteln men David Corenswet som här spelar Superman fyller verkligen ut allting annat för han är helt enastående bra som den utomjordiske hjälten och regissören James Gunn har gjort en nyskapande, rolig, actionfylld och spännande film där han verkligen gett Superman nytt liv igen.

När vi kommer in i historien så ligger Superman lite risigt till för att med goda intentioner försökt stoppa en invasion mellan en militär stormakt och ett mindre land (kopplingarna till Ryssland och Ukraina är inte svåra att se) så visar det sig att han inte vetat om att man även om man är superhjälte inte bara kan flyga in och lägga sig i, detta måste ske på diplomatisk och politisk väg med rätta dokument och tillstånd.

Den onde Lex Luthor (Nicholas Hoult) ser detta som en perfekt möjlighet att svartmåla Superman och har bland annat ett gäng apor som sitter dygnet runt och lägger ut hatiska inlägg på sociala medier samtidigt som han pressar på makthavarna i landet att anhålla och åtala hjälten.

Superman eller Clark kent och Lois Lane (Rachel Brosnahan) är numera ett par men det vet ingen annan om (tror dom i alla fall) och båda två jobbar kvar på Daily Planet med Jimmy Olsen (Skyler Gisondo) och under den cigarrökande chefen Perry White (Wendell Pierce).

Superman måste nu försöka vinna tillbaka folks förtroende, hindra ett uppblossande krig samt ta hand om Lex Luthor och hans följe av allehanda busar. Han är dock inte ensam för hans superhund Krypto är med och så Justice League gänget Hawkgirl (Isabela Merced), Guy Gardner (Nathan Fillion) och Mr. Terrific (Edi Gathegi) som trots att dom är rätt dryga och egotrippade och även hyser vissa tvivel om vår hjälte står bakom honom hela vägen och sen så har vi också Jimmy Olsen's flickvän Eve (Sara Sampaio) som tillhör Luthor's innersta krets men som ingen tar någon notis om eftersom hon bara verkar vara en blåst bimbo som enbart går runt och tar selfies med sin mobil men som i slutändan kommer att ha en avgörande roll i allting.

Det finns en hel del att roas av i den här historien, en massa referenser till andra filmer och så en massa detaljer som har med vår nuvarande tid.

Det är en strålande bra sci-fi/fantasy/äventyr och actionfilm med mycket bra skådespelare i alla mindre och större karaktärer, fantastiskt foto av Henry Braham och mäktig musik komponerad av David Fleming och John Murphy och riktigt bra och modig regi och manus av John Gunn som inte har tvekat att forma om den gamla superhjälten och historien runtomkring honom. Några gamla Superman-fans kommer säkert inte att gilla detta men jag är övertygad om att dom nya som tillkommer är flera.

Dead of Winter (2025)

 

https://www.imdb.com/video/vi3879127065/?playlistId=tt7574556&ref_=tt_ov_pr_ov_vi

Den äldre Barb (Emma Thompson) har precis blivit änka efter att ha levt ett helt liv ute i Minnesotas vildmark tillsammans med maken Karl där dom drivit en fiskeriutrustningsfirma.

Karl's sista önskan var att Barb skulle ta med sig hans aska och sprida ut den i sjön Lake Hilda där han och Barb hade sin första dejt.

Det är mitt i vintern så Barb tar med sig utrustning för vinterfiske och så lådan med askan.

Väl ute på isen så blir hon vittne till en man med vapen inne vid stranden som jagar ifatt en flyende kvinna och släpar tillbaka henne genom skogen.

Barb släpper allt hon har och följer efter.

Ett iskallt snöigt Minnesota och så en äldre kvinna som visar sig vara tuffare än någon av dom inblandade i denna historia kunnat ana.

Efter ett manus av Nicholas Jacobson-Larson och Dalton Leeb så har regissören Brian Kirk satt ihop en intensivt spännande och våldsam vildmarksthriller där änkan Barb får visa att hon minsann inte är en hjälplös äldre kvinna när det kommer till skarpa lägen.

Här försöker hon befria den unga Leah (Laurel Marsden) som hålls fången av ett minst sagt obehagligt par spelade av Judy Greer och Marc Menchaca. Barb vägrar ge sig trots alla motgångar och det visar sig att det inte enbart är för att rädda flickan utan även för att till slut kunna sprida den där askan i sjön som hon lovat sin avlidna make.

Samtidigt som det våldsamma nuet utspelar sig så bjuds vi på en del tillbakablickar på den unga Barb (Gaia Wise) och Karl (Cúán Hosty-Blaney), deras första dejt ute på sjön och deras liv i det enkla hemmet i Minnesotas skogar.

Det är dramatiskt, spännande, våldsamt och så med ett riktigt snyggt foto av Christopher Ross.