Bio min Bio

 

Jag vill här rekommendera en fantastiskt intressant och rolig filmpodd som drivs av Edward af Sillén och Anders Jansson där dom på ett avslappnat, roligt, varmt, nördigt och kunnigt sätt tar upp filmer på bio och filmer på diverse streamingkanaler.

Varje fredag så släpps ett nytt avsnitt och däremellan kan det också komma en hel del specialavsnitt.

Podden kanske finns på olika ställen men jag hämtar den på https://poddtoppen.se/

The Running Man (1987)

 

https://youtu.be/g_QHzV3NVPk?si=RGpWxdQ7NcWfleS3

Regi: Paul Michael Glaser

Manus: Steven E. de Souza

Efter en bok av Stephen King

Foto: Thomas Del Ruth

Musik: Harold Faltermeyer & Vassal Benford

Production Design: Ron Cobb & Jack T. Collis

Kostym: Robert Blackman

Producent: George Linder & Tim Zinneman

Det känns lite konstigt att se den här filmen nu 2025 när det är en historia som utspelas i framtiden, år 2017.

Men det får man ta eftersom den ändå gjordes 1987.

Arnold Schwarzenegger spelar polisen Ben Richards som efter att ha vägrat döda oskyldiga kvinnor och barn under en raid mot en folksamling hamnat i fängelse. Han lyckas dock rymma efter ett tag tillsammans med medfångarna Laughlin (Yaphet Kotto) och dataexperten Weiss (Marvin J. McIntyre).

Det överlägset populäraste TV programmet i landet vid den här tiden är en show som heter The Running Man och som leds av den karismatiska Damon Killian (Richard Dawson). Interner får här en chans att bli frisläppta om dom klarar sig levande i programmet där dom släpps ut men jagas av ett antal gladiatorliknande busar med allehanda underliga vapen.

När våra rymmare blir tagna så placeras dom tillsammans med den unga Amber (Maria Conchita Alonso) som Ben stött på under sin flykt på bästa sändningstid i TV-showen och nu handlar allt om att leva eller dö.

Den här filmen har ett för den tiden nytt och ganska kritiskt sett att se på TV och media där det gäller att sälja och chockera för att få så många tittare som möjligt och det kom ju en hel del andra filmer efter denna med liknande innehåll. Tyvärr så är skådespelarna här riktigt usla och räddningen är väl att den ändå är gjord med glimten i ögat, Arnold slänger ur sig ett antal giftiga kommentarer med cigarren i mungipan och bara det att han springer omkring i en dräkt som gör att man tänker på skridskoåkare roar ju en del.

Last Man Down (2021)

 

https://youtu.be/7tjtYgEvtTY?si=vXuOGq1mtejMFWsc

Regi: Fansu Njie

Manus: Fansu Njie, Daniel Stisen & Andreas Vasshaug

Foto: Markus A. Ljungberg

Musik: Alexander Arntzen

Producent: Fansu Njie & Daniel Stisen

Någon gång i framtiden så har ett virus slagit den största delen av befolkningen i Europa och det har gått så långt att regeringsstyrkor helt enkelt avrättar dom som är smittade.

John Wood (Daniel Stisen) vars fru dödades av den brutale befälhavaren Stone (Daniel Nehme) har flytt civilisationen och lever nu som en enstöring långt ute i ödemarken där han lever på fiske och jakt.

Den unga Maria Johnson (Olga Kent) visar sig vara immun mot viruset och nu vill regeringar åt hennes blod men hon har andra tankar, flyr och råkar av en händelse hamna vid den stuga där John bor.

En historia man tycker att man sett och hört många gånger förut med det där viruset och så den där bittra Rambotypen som inte vill ha med människor och deras problem att göra men som ändå tvingas att ta till vapen, något som han då givetvis har så det räcker i sin lilla stuga. 

Skådespelarna är riktigt usla och dom scener med Daniel Stisen som spelar John Wood går mest ut på att visa hans imponerande muskelmassa medan hans dialog mest handlar om: Öhh, Ahh, Ohh.

Näe, den här filmen hade kanske kunna fått 1 Ölsejdel i betyg om den hade gjorts med glimten i ögat men när filmskaparna verkar ha tagit detta på fullaste allvar och inte har dom kunskaper som då krävs, ja då blir det bara dåligt.

The Giant Claw (1957)

 

https://youtu.be/3y88r8pbSqQ?si=LP14BegMCelOKuz3

Regi: Fred F. Sears

Manus: Samuel Newman & Paul Gangelin

Foto: Benjamin H. Kline

Musik: Mischa Bakaleinikoff

Producent: Sam Katzman

Piloten Mitch MacAfee (Jeff Morrow) ser ett okänt flygande föremål under en flygning men eftersom ingenting synts på någon radar så är det ingen som tror på honom. När flera piloter kommer med vittnesmål om att dom sett någonting oförklarligt så börjar dock både vetenskapsmän och militär höja på ögonbrynen och skickar iväg MacAffee och vetenskapsassistenten Sally Caldwell (Mara Corday) till den senaste platsen för observationerna.

Manuset till denna sci-fi/skräck/monsterfilm är helt obefintlig, regin likaså och specialeffekterna måste till och med 1957 ha lockat till skratt.

Det enda som gör att jag gett denna åtminstone ett ölglas i betyg är just att den roade mig och jag skrattade en del (vilket säkert inte var filmmakarnas mening) och att Jeff Morrow och Mara Corday i huvudrollerna inte alls gör ett dåligt arbete, dom är mycket bättre än allt annat i den här produktionen.

Jag undrar också om inte Jim Henson som skapade Mupparna fått en del idéer från monstret i denna film.

Ronja Rövardotter - Säsong 2 (2024)

 

https://youtu.be/GBUV1TjULKs?si=i0gNumJA6edCeEAq

Regi: Pontus Klänge

Manus: Hans Rosenfeldt

Efter en bok av Astrid Lindgren

Foto: Frida Wendel

Musik: Johan Söderqvist

Production Design: Ulrika von Vegesack

Kostym: Cilla Rörby

Producent: Mattias Arehn & Bonnie Skoog Feeney

Den här andra säsongen av berättelsen om Ronja Rövardotter är verkligen ett par steg upp jämfört med den första. Skådespelarna har växt in i sina karaktärer ordentligt och hela historien känns mer genomarbetad.

Mattis (Christopher Wagelin) och Borka (Sverrir Gudnason) inser att deras barn Ronja (Kerstin Linden) och Birk (Jack Bergenholtz Henriksson) har gått bakom ryggen på dom och dessutom varit bästa vänner under en längre tid. Detta innebär att båda två lämnar borgen och bosätter sig i Björngrottan, långt ifrån sina sura och bittra fäder.

Fogden Valdir (Pernilla August) i staden kräver nu att systrarna Cappa (Vera Vitali) och Smavis (Agnes Rase) gör rätt för sina pengar och gör slut på rövargängen i Mattisskogen en gång för alla och det visar sig också att Cappa har en personlig anledning att döda Mattis.

Det är inte bara grådvärgar och vildvittror som hotar i skogen nu utan även hämndlystna knektar vilket gör att Mattis och Borka är tvungna att samarbeta för att freda sig och sina familjer.

Den hittills dyraste svenska TV-serien är ett sagolikt vackert och dramatiskt äventyr med ett slut så känslosamt att till och med dom iskallaste ögonen tåras.

Mortal (2020)

 

https://youtu.be/7fyR7hdbP3M?si=hW8sEnfotXvPnXvn

Regi: André Övredal

Manus: André Övredal, Norman Lesperance & Geoff Bussetil

Foto: Roman Osin

Musik: Marcus Paus

Production Design: Karl Júlíusson

Klippning: Patrick Larsgaard

Producent: Rory Aitken, John Einar Hagen, 

Brian Kavanaugh-Jones & Ben Pugh

Det här är en fascinerande och annorlunda film som inleds som en mystisk thriller men för att sen efter halva historien förändras och där både fantasy och gamla gudasagor blir en del av handlingen.

Fotot av Roman Osin är helt strålande och historien tar verkligen tag i en även om skådespelarna kanske inte till fullo tar sig innanför kläderna på sina karaktärer. Det är spännande och mest för att man sitter med så mycket frågetecken som man vill ha svar på och tyvärr så knyts alla trådar inte upp ordentligt, det känns nästan som en öppning för en uppföljare i slutet.

Allting kretsar runt Eric (Nat Wolff) som verkar ha en förmåga att kunna frambringa både oväder och eld bara genom sina känslor och så Christine (Iben Akerlie) som ser igenom det där hotet som alla andra ser. Givetvis så råkar Eric av misstag döda en ung pojke och blir jagad av både polis och militär som går efter det klassiska "att skjuta först och prata sen".

Allting kulminerar på en gård där det visar sig att flera dött i en brand för en tid sedan och där Eric varit inblandad men det är också en plats där det går historier om en samlingsplats för asagudarna.

Jag hade lite svårt att betygsätta denna film, jag hade hoppats på mer i slutet men vägen ditt är verkligen intressant och spännande och den här filmen visar ju än en gång att norska filmskapare är bra mycket modigare än dom svenska.

Finding Neverland (2004)

 

https://youtu.be/8ELet8kRsP8?si=buqU1hHil5yBcR6z

Regi: Marc Forster

Manus: David Magee

Efter en pjäs av Allan Knee

Foto: Roberto Schaefer

Musik: Jan A.P. Kaczmarek

Production Design: Gemma Jackson

Kostym: Alexandra Byrne

Klippning: Matt Chesse

Producent: Nellie Bellflower & Richard N. Gladstein

Det är år 1903 i London och den berömde dramatikern J.M. Barries (Johnny Depp) senaste pjäs har mer eller mindre blivit ett fiasko vilket han faktiskt anade redan före premiären. Detta sätter press på honom att skriva ihop någonting snabbt som kan dra folk eftersom hans producent och finansiär Charles Frohman (Dustin Hoffman) annars riskerar att förlora sin teater.

En dag när han sitter och bollar idéer med sig själv på en parkbänk så kommer han i kontakt med en samling grabbar som är i parken med sin mor, änkan Sylvia Llewelyn Davies (Kate Winslet) som visar sig vara dotter till den berömda författaren George L. du Maurier.

Barries blir fascinerad av familjen och den mängd fantasi som pojkarna har speciellt den unge Peter (Freddie Highmore) och det här gör att han inte bara får en massa idéer till historier utan upptäcker att han själv gör en resa tillbaka till barndomen och till alla låtsasvärldar som han där skapat.

Barries fru Mary (Radha Mitchell) uppskattar dock inte att han tillbringar mer och mer tid med familjen Llewelyn och även Sylvias mor Emma du Maurier (Julie Christie) som ser sin plats hotad ju mer inflytande Barries får på hennes barnbarn.

Johnny Depp är enastående bra som författaren J.M. Barries och hans väg till att han skriver pjäsen och romanen Peter Pan. Han bjuder verkligen oss tittare in i en sagolik värld där man hand i hand med honom får lära känna honom, hans hjärta och själ och hans karaktärer.

Skådespelarna runtomkring Depp är också strålande i varje scen, i minsta detalj och även om filmen vandrar på i ett lugnt och behagligt tempo så är det dramatiskt från början till slut, i varje applåd på teatern till dom tårar som fälls av saknad och kärlek.