Ghosts - Säsong 4 (2023)

 

https://youtu.be/4UT5niN1xCA?si=BWQ0DXtUD-u05VY4

Regi: Simon Hynd

Manus: Mathew Baynton, Jim Howick, Martha Howe-Douglas,

Laurence Rickard & Ben Willbond

Foto: Trevelyan Oliver

Musik: Ralegh Long

Producent: Pat Tookey-Dickson

Den här fjärde säsongen började ganska trögt, det kändes som om manusförfattarna verkligen led av idétorka och humorn som man vant sig vid efter dom tidigare säsongerna var som bortblåst men sen efter ett par avsnitt då det ovanliga hände att det blev lite allvarlig dramatik när en av spökena på slottet helt enkelt försvann eller vandrade vidare till, ja vad man då hamnar någonstans. Dom andra spökena sörjde som om det var en begravning av någon levande person och detta blev en klurig tvist i berättelsen och ett uppsving för hela säsongen då humorn helt plötsligt var där igen och nu varmare än någonsin. Detta drag räddade faktiskt hela säsong 4.

Som i dom tidigare säsongerna så spelas paret Alison och Mike Cooper av Charlotte Ritchie och Kiell Smith-Bynoe medan dom osaliga andarna av Lolly Adefope, Mathew Baynton, Simon Farnaby, Martha Howe-Douglas, Jim Howick, Laurence Rickard, Ben Willbond och Katy Wix.

Stormeld av Anna Granlund & Alex Storm (2025)

 

Lily Rose och Frida gömmer sig i Skräckens Berg i Honshu, Japan men under en orkan så kidnappas Frida och spåren som Lily Rose följer leder henne till en mystisk circus i Berlin där en gammal fiende som hon trodde var död väntar och brutala minnen från Det Andra Världskrigets utrotningsläger.

En oerhört intensivt berättad historia med ett tempo som skulle ge böter på vilken motorväg som helst. Det känns som om boken tar slut väldigt fort och det beror väl på att det är så kompakt allting.

Vid det här laget (det här är ju den 20:e boken i Alex Storms värld) så är karaktärerna väldigt skarpa, man känner dom ordentligt men det går nog inte att bara komma in i den här bokserien mitt i, man måste nog ha hängt med från början för det är mycket att hålla i huvudet, det är som att jonglera med 18 bollar samtidigt.

Spännande, dramatiskt och våldsamt är det även om slutet känns lite för mycket.

Outrage (1950)

 

https://youtu.be/9uBiCnEhtoA?si=-_8iZ3diClnrD5IO

Regi: Ida Lupino

Manus: Ida Lupino, Collier Young & Malvin Wald

Foto: Archie Stout

Musik: Paul Sawtell

Producent: Collier Young

Den här filmen var verkligen före sin tid när den kom och regissören Ida Lupino var också en av få kvinnliga regissörer på 50-talet.

Filmen handlar om den unga Ann Walton (Mala Powers) som på väg hem en kväll efter arbetet blir överfallen och våldtagen men istället för att få den hjälp hon skulle ha behövt så tittar samhället snett på henne som om det är hon som är den skyldige.

Traumatiserad och fylld av skam så rymmer hon hemifrån utan att meddela sina föräldrar (Raymond Bond) och (Lillian Hamilton) samt pojkvännen Jim Owens (Robert Clarke)

Hon hittas vid en vägkant i Kalifornien av prästen Bruce Ferguson (Tod Andrews) som tar med sig henne till famljens gård där hon senare vaknar upp och påbörjar en både fysisk och psykisk rehabilitering samtidigt som hon är eftersökt av polis och sina föräldrar i hemstaden.

Trots att filmen spelades in 1950 så känner man igen dom delar där offret lägger på sig en tung skuld för det inträffade. I filmen så nämns aldrig ordet våldäkt utan det sägs Brottslig misshandel men regissören och manusförfattaren Lupino lämnar inga tvivel om vad det är som har hänt. Vid den här tiden så var ju våldtäkt någonting man helst inte pratade om utan bara sopade under mattan och så fick det vara bra med det, offret ifråga fick nog sällan någon professionell hjälp.

Mala Powers som här gjorde sin debut på film är bra som Ann Walton, hennes trauma lyser verkligen i hennes ögon. Tyvärr så är skådespelarna runtomkring henne ganska bleka vilket drar ner på tempot i historien och mittdelen av filmen skulle ha behövt lite bättre agerande eftersom den biten är ganska odramatiskt och lunkar på i ett lite sömningt tempo.

En viktig film, mer när den kom än nu men den håller bra tycker jag.

The Man with The Golden Arm (1955)

 

https://youtu.be/0es01Drd_C4?si=rGNO9BZBy_vLMXHU

Regi: Otto Preminger

Manus: Walter Newman & Lewis Meltzer. Efter en roman av Nelson Algren

Foto: Sam Leavitt

Musik: Elmer Bernstein

Producent: Otto Preminger

Frankie Machine (Frank Sinatra) har precis muckat från fängelset och kommer tillbaka till den ruffiga stadsdelen där han för en tid sedan åkte dit i en razzia på en svart spelklubb. Han är känd som den bäste delaren i branschen och kallas The man with the golden arm. Hans tidigare boss Schwiefka (Robert Strauss) vill att han direkt börjar jobba för honom igen men Frankie som också blivit ren efter ett heroinmissbruk vill bryta med sitt tidigare liv och satsa på musik istället.

Hans fru Zosh (Eleanor Parker) som sitter i rullstol efter en olycka är i desperat behov av Frankie's hjälp och vill bara att han ska vara hemma och att allt ska bli som förut medan hans älskarinna Molly (Kim Novak) tycker att han ska följa sin nya dröm. Samtidigt så lockar drogerna och områdets ökände langare Louie (Darren McGavin) gör allt han kan för att Frankie åter ska bli en stadig kund hos honom.

Den här filmen var en av dom första filmerna som tog upp problematiken kring ett drogberoende och det känns också som om regissören Otto Preminger har ett genuint och äkta engagemang för ämnet. 

När Frankie kommer ut från sin fängelsevistelse så tror han ju att allting ska gå enkelt, att han ska få jobb som trummis och allt ska lösa sig men han märker ganska snart att både området och hans gamla liv har krav som kväver honom och att han måste lämna trakten om han ska klara sig. Mitt i all heroindimma så förändras sen historien till ett drama av lögner och död där samvete, lögn och skuld är tunga ingredienser.

Frank Sinatra är verkligen Frankie Machine, han är helt strålande bra och Kim Novak är också riktigt bra, cool och vackert sval. Dom andra skådespelarnsa klarar sig bra även om Eleanor Parker spelar över en hel del som den tragiska Zosch.

Ett fängslande drama på många olika sätt.

Varghuvudet av Linda Schönbeck & Alex Storm (2025)

 

Jessica Storm är gravid i sjätte månaden och far till barnet är antingen den sydamerikanska kartelledaren Roberto eller den svenska polisen Caesar och ingen av dom två är någon hon vill bilda familj med.

Hennes allt-i-allo Tony får ta hand om affärerna ett tag medan Jessica drar iväg till hennes flummiga väninna Sussie i Norrköping för att koppla av men den avkopplingen blir avbruten av att en skadad flicka kommer i hennes väg, en flicka som visar sig ha rymt från en trafficking-liga i Stockholm. 

Jessica kan inte låta bli att börja rota i detta och spåren leder till den Rysk-Estniska maffian och några högt uppsatta män i Sverige.

En intensivt berättad historia där Jessica och Caesar av en tillfällighet möts igen när dom undersöker samma fall och där deras liv då också tar en ny vändning.

Daredevil - Säsong 1 (2015)

 

https://youtu.be/aJly_qoD9tQ?si=8vNU5U7lFl9Q9zIY

Regi: Phil Abraham, Stephen Surjik, Ken Girotti, Euros Lyn, Farren Blackburn,

Steven S. DeKnight, Guy Ferland, Nick Gomez, Adam Kane, Nelson McCormick & Brad Turner

Manus: Drew Goddard, Luke Kalteux, Ruth Fletcher, Christos N. Gage, Douglas Petrie,

Marco Ramirez, Steven S. DeKnight & Joe Pokaski, 

Foto: Matthew J. Lloyd

Musik: John Paesano

Producent: Kati Johnston, Sonay Hoffman & Evan Perazzo

Risken när det är väldigt många manusförfattare och regissörer som är inblandade i arbetet är att det kan bli ganska spretigt och rörigt men faktum är att i den här första säsongen av Daredevil så är det ett riktigt bra flyt genom alla 13 avsnitt.

Den engelska skådespelaren Charlie Cox är verkligen advokaten Matt Murdock och Daredevil i varje fysisk detalj, han uttrycker både sårbarhet och brutal hårdhet i kampen mot buset i New York-stadsdelen Hells Kitchen.

Tillsammans med sin bästa vän Foggy Nelson (Elden Henson) så har han precis öppnat ett mindre advokatkontor i den stadsdel där dom båda har vuxit upp med tanken att hjälpa människorna i området och deras första klient Karen Page (Deborah Ann Woll) blir också deras första anställd.

Matt är blind sedan 9-års ålder då han råkade ut för en olycka där han fick giftiga kemiska ämnen i ögonen där han då också av någon anledning fick otroliga egenskaper att både höra och känna på ett nästintill övernaturligt sätt.

På nätterna så iklär han sig svarta kläder och mask och ger sig ut för att bekämpa brottslingar i området och det här eskalerar när den mäktige Wilson Fisk (Vincent D'Onofrio) med våld hotar att ta över både polis, media och droghandeln.

Man får många tillbakablickar från både Wilson Fisk och Matts barndom och dom delas ut i perfekta små portioner under seriens gång så att det aldrig blir tråkigt utan för berättelsen framåt på ett mycket bra sätt och alla inblandade, både onda och goda får visa upp dimensioner i sina karaktärer som gör att det finns detaljer hos alla att tycka om.

Det är en underhållande serie, ganska mörk men med små komiska detaljer, det är till och från väldigt brutalt, actionladdat och spännande, överraskande och dramatiskt.

Offside (2006)

 

https://youtu.be/1eqodffwdx8?si=ee-k_LaibpV-I27d

Regi: Mårten Klingberg

Manus: Mårten Klingberg & Oskar Söderlund

Foto: Mats Olofsson

Musik: Jean-Paul Wall

Producent: Christer Nilson

Den lilla bruksorten Stenfors är verkligen på dekis. Pappersbruket är nedlagt, folk är arbetslösa och deprimerade och det en gång så stolta fotbollslaget som för 29 år sedan låg i Allsvenskan är nu på väg att åka ur division 6. Trots mörkret på orten så är det just fotbollslaget som håller invånarna samlade där spelarna Anders (Jonas Karlsson) och Kent (Göran Ragnerstam), Tommy (Torkel Petersson), Peter (Björn Bengtsson), Branko (Georgi Staykov) och Fredrik (Mats Blomgren) fortfarande drömmer om framgång.

Den driftiga kommunalrådet Kent har av en händelse lyckats med konststycket att engagera den gamle Liverpoolspelaren Duncan Miller (Brendan Coyle) även om hans bäst-före-datum gick ut för över tio år sedan.

Lagledaren Anders gör nu allt för att rädda laget, den alkoholiserade Millers ära, sitt äktenskap med Åsa (Anja Lundqvist) som också är på väg utför stupkanten och dessutom ett lite problematiskt förhållande med sin pappa Boston (Ingvar Hirdwall).

Fotboll, kärlek, alkoholism, äktenskapsproblem, arbetslöshet, invandringsproblematik och far och son relationer. Det är mycket på en gång i den här dramakomedin och det finns ingredienser så att det nog skulle ha räckt till en serie i runt 8 avsnitt.

Det är en sådan där svensk må-bra-film med helyllekänsla, en historia utan några överraskningar där man vet hur saker och ting kommer att sluta men dramadelen som ändå är allvarlig och ganska mörk fungerar väldigt bra och det beroende mest på att skådespelarna med Jonas Karlsson i spetsen är så förbannat bra och trovärdiga. 

Humor och drama i en riktigt bra blandning ihopsatt av regissören och manusförfattaren Mårten Klingberg där man efter filmens slut satt där med ett leende i fejset och det var väl meningen det.