Daredevil - Säsong 1 (2015)

 

https://youtu.be/aJly_qoD9tQ?si=8vNU5U7lFl9Q9zIY

Regi: Phil Abraham, Stephen Surjik, Ken Girotti, Euros Lyn, Farren Blackburn,

Steven S. DeKnight, Guy Ferland, Nick Gomez, Adam Kane, Nelson McCormick & Brad Turner

Manus: Drew Goddard, Luke Kalteux, Ruth Fletcher, Christos N. Gage, Douglas Petrie,

Marco Ramirez, Steven S. DeKnight & Joe Pokaski, 

Foto: Matthew J. Lloyd

Musik: John Paesano

Producent: Kati Johnston, Sonay Hoffman & Evan Perazzo

Risken när det är väldigt många manusförfattare och regissörer som är inblandade i arbetet är att det kan bli ganska spretigt och rörigt men faktum är att i den här första säsongen av Daredevil så är det ett riktigt bra flyt genom alla 13 avsnitt.

Den engelska skådespelaren Charlie Cox är verkligen advokaten Matt Murdock och Daredevil i varje fysisk detalj, han uttrycker både sårbarhet och brutal hårdhet i kampen mot buset i New York-stadsdelen Hells Kitchen.

Tillsammans med sin bästa vän Foggy Nelson (Elden Henson) så har han precis öppnat ett mindre advokatkontor i den stadsdel där dom båda har vuxit upp med tanken att hjälpa människorna i området och deras första klient Karen Page (Deborah Ann Woll) blir också deras första anställd.

Matt är blind sedan 9-års ålder då han råkade ut för en olycka där han fick giftiga kemiska ämnen i ögonen där han då också av någon anledning fick otroliga egenskaper att både höra och känna på ett nästintill övernaturligt sätt.

På nätterna så iklär han sig svarta kläder och mask och ger sig ut för att bekämpa brottslingar i området och det här eskalerar när den mäktige Wilson Fisk (Vincent D'Onofrio) med våld hotar att ta över både polis, media och droghandeln.

Man får många tillbakablickar från både Wilson Fisk och Matts barndom och dom delas ut i perfekta små portioner under seriens gång så att det aldrig blir tråkigt utan för berättelsen framåt på ett mycket bra sätt och alla inblandade, både onda och goda får visa upp dimensioner i sina karaktärer som gör att det finns detaljer hos alla att tycka om.

Det är en underhållande serie, ganska mörk men med små komiska detaljer, det är till och från väldigt brutalt, actionladdat och spännande, överraskande och dramatiskt.

Offside (2006)

 

https://youtu.be/1eqodffwdx8?si=ee-k_LaibpV-I27d

Regi: Mårten Klingberg

Manus: Mårten Klingberg & Oskar Söderlund

Foto: Mats Olofsson

Musik: Jean-Paul Wall

Producent: Christer Nilson

Den lilla bruksorten Stenfors är verkligen på dekis. Pappersbruket är nedlagt, folk är arbetslösa och deprimerade och det en gång så stolta fotbollslaget som för 29 år sedan låg i Allsvenskan är nu på väg att åka ur division 6. Trots mörkret på orten så är det just fotbollslaget som håller invånarna samlade där spelarna Anders (Jonas Karlsson) och Kent (Göran Ragnerstam), Tommy (Torkel Petersson), Peter (Björn Bengtsson), Branko (Georgi Staykov) och Fredrik (Mats Blomgren) fortfarande drömmer om framgång.

Den driftiga kommunalrådet Kent har av en händelse lyckats med konststycket att engagera den gamle Liverpoolspelaren Duncan Miller (Brendan Coyle) även om hans bäst-före-datum gick ut för över tio år sedan.

Lagledaren Anders gör nu allt för att rädda laget, den alkoholiserade Millers ära, sitt äktenskap med Åsa (Anja Lundqvist) som också är på väg utför stupkanten och dessutom ett lite problematiskt förhållande med sin pappa Boston (Ingvar Hirdwall).

Fotboll, kärlek, alkoholism, äktenskapsproblem, arbetslöshet, invandringsproblematik och far och son relationer. Det är mycket på en gång i den här dramakomedin och det finns ingredienser så att det nog skulle ha räckt till en serie i runt 8 avsnitt.

Det är en sådan där svensk må-bra-film med helyllekänsla, en historia utan några överraskningar där man vet hur saker och ting kommer att sluta men dramadelen som ändå är allvarlig och ganska mörk fungerar väldigt bra och det beroende mest på att skådespelarna med Jonas Karlsson i spetsen är så förbannat bra och trovärdiga. 

Humor och drama i en riktigt bra blandning ihopsatt av regissören och manusförfattaren Mårten Klingberg där man efter filmens slut satt där med ett leende i fejset och det var väl meningen det.

The Flash (2023)

 

https://youtu.be/hebWYacbdvc?si=NT9QmLtxE606cgeO

Regi: Andy Muschietti

Manus: Christina Hodson, John Francis Daley, Jonathan Goldstein & Joby Harold

Foto: Henry Braham

Musik: Benjamin Wallfisch

Producent: Michael Disco & Barbara Muschietti

The Flash eller Barry Allen (Ezra Miller) som han ju egentligen heter använder sina krafter för att resa tillbaka i tiden för att ändra sitt och sin familjs förflutna även efter att Bruce Wayne (Ben Affleck) varnat honom för detta och när han gör det så påverkar han framtiden på ett sätt han inte räknat med. Barry fastnar i en annan verklighet där General Zod (Michael Shannon) har återvänt och hotar med förintelse och nu har Barry inte sina kollegor i Justice League att luta sig emot.

En väldigt ojämn film där riktigt coola effekter blandas med rätt sunkiga och där manusförfattarna inte verkar ha jättekoll på hur dom ska få ihop allting på ett sätt som gör att vi tittare köper det. Jag gillar Ezra Miller som The Flash, det är ju den absolut roligaste karaktären i Justice League-gänget men här försvinner han lite i all röra.

Visst är det roligt att dom plockat in Michael Keaton som här på äldre dagar får iklä sig Batman-uniformen igen men det räcker tyvärr inte för att rädda hela filmen som i slutändan är en helt okey underhållning men inte så mycket mer än så.

Columbo - A Case of Immunity (1975)

 

Regi: Ted Post

Manus: James Menzies

Foto: Richard C. Glouner

Musik: Bernardo Segall

Producent: Everett Chambers

Ett mord i samband med ett tömt kassaskåp har begåtts på den Suariska ambassaden och Kommissarie Columbo (Peter Falk) som egentligen inte ska ha något med ett sådant fall att göra hamnar av misstag ändå mitt i fallet och det dröjer inte länge förrän han snappar upp viktiga ledtrådar.

Columbo hamnar ganska snabbt i konflikt med ambassadens förste sekreterare Hassan Salah (Hector Elizondo) som tycker att kommissarien lägger sig i saker han inte har att göra med och lämnar klagomål till Columbos chefer som funderar på att plocka bort honom så att detta inte ska utvecklas till en politisk kris eftersom USA har en del viktiga affärer ihop med landet Suarien.

Allting tätnar när en anställd till på ambassaden hittas död samtidigt som kungen av Suarien (Barry Robins) anländer till landet.

Manuset här är ju lite ovanligt eftersom historien rör sig i utkanten av en internationell politisk konflikt vilket är första gången i den här serien. Man kan irritera sig lite på dom stereotypa arabiska karaktärerna men man måste också tänka på att i mitten av 70-talet så var inte relationen mellan USA och arabstaterna speciellt varm och där början till krig låg och prydde lite varstans.

Till skillnad från dom flesta Columbo filmer så är skådespelarna runtomkring Peter Falk ganska ointressanta här och det gör att Falk får bära upp den här historien mer eller mindre själv men det gör han på ett enastående sätt.

En helt okey film som ju också regisserats av Ted Post som vid den här tiden var en riktigt rutinerad herre, tyvärr så är slutet lite för osannolikt för att det ska fungera men intressant är det och lite annorlunda.

Besökaren av Dag Öhrlund (2014)

 

Den buttre och tjuriga kriminalkommissarien Ewert Truut har efter ett misslyckat fall i Stockholm motvilligt blivit förflyttad till en liten ort på Österlen i Skåne där han nu egentligen bara inväntar pensioneringen.

Truut har inte någonting till övers för vare sig sina chefer, kollegor eller egentligen andra människor förutom kanske författaren Tristan Heckscher som har sin skrivarstuga nästintill Truuts beläget vid stranden.

Truut och Tristan sitter ofta och diskuterar och dricker whisky till Tristans fru Ann's ogillande eftersom Tristan istället borde skriva på uppföljaren till sin storsäljande roman som utgivits något år tidigare.

Tristan och Ann lever ett komplicerat liv med en handikappad son som behöver hjälp dygnet runt vilket innebär att olika assistenter alltid bor i deras hus. Ann är också hemma heltid med sonen medan Tristan försöker skriva för att få ihop pengar så att dom ska klara sig.

Mitt i allt så får Tristan ett beundrarmejl från en kvinna som heter Therése och som gärna skulle vilja ses för att diskutera hans författarskap.

Ett avhugget huvud hittas i en rondell på den lilla orten vilket får Ewert Truut och hans kollegor att vässa både öron och ögon och Truut får ännu en gång bevis för hur inkompetenta personer han är tvungen att jobba med.

Tristan har nu inlett ett sexuellt förhållande med Therése samtidigt som han har en känsla av att någon bevakar honom.

En riktigt mångfasetterad historia med flera detaljer som förändras hela tiden vartefter berättelsen vandrar på, vissa känns till en början inte alls viktiga men blir sedan avgörande för vad som händer och sker. Huvudkaraktärerna som är några stycken känns genuina in på skinnet och det är ganska lätt att ta dom alla till sig.

Det är dramatiskt och spännande, en spänning som också stegras hela tiden tills allt smäller på slutet.

 

R.I.P. - Pauline Collins (1940-2025)

 

Ghosts - Säsong 3 (2021)

 

Regi: Nick Collett

Manus: Mathew Baynton, Jim Howick, Martha Howe-Douglas,

Laurence Rickard & Ben Willbond

Foto: Will Hanke

Musik: Ralegh Long

Producent: Matthew Mulot

Livet går sin gilla gång på slottet Button House där paret Alison (Charlotte Ritchie) och Mike Cooper (Kiell Smith-Bynoe) bor tillsammans med spökena Kitty (Lolly Adefope), poeten Thomas (Mathew Baynton), politikern Julian (Simon Farnaby), Lady Fanny Button (Martha Howe-Douglas), scoutledaren Pat (Jim Howick), Sir Humphrey Bone (Laurence Rickard), Kaptenen (Ben Willbond) och stenåldersmannen Robin (Laurence Rickard).

Mike kan till skillnad från Alison fortfarande inte se eller höra dom döda men har gett sig tusan på att försöka hitta ett sätt att göra detta.

Samtidigt så får Alison ett oväntat besök av en kvinna vid namn Lucy (Jessica Knappett) som påstår sig vara Alisons halvsyster.

Alison och Mike's advokat (Richard Durden) menar nu på att Alison verkligen borde kolla upp denna Lucy ordentligt för är det så att hon verkligen är den halvsyster hon säger sig vara så har hon också rätt till slottet som Alison ärvt.

Fortfarande till och från riktigt roligt och lättsamt med bra skådespelare i alla underliga karaktärer, levande som döda.