Året är 1943 och stridspiloten Douglas Miller (Josh Collins) som har svårt att komma över sin yngre brors död har precis blivit förflyttad till Bomber Command där tanken är att han ska ratta bombplan över Tyskland.
En riktigt trist film där regissören och manusförfattaren Callum Burn har försökt att göra en dramatisk historia med verklighetsförankring men där regin är för stel, skådespelarna alldeles för dåliga och fotot rent tråkigt och några imponerande flygscener har filmmakarna inte haft pengar till.
Utifrån boken Lost Horizon av James Hilton så har dokumentärfilmarna Mirka Duijn och Nina Spiering försökt att hitta det riktiga Shangri-La som kallats Paradiset på Jorden.
Vi får följa dom i ett sökande efter denna mystiska plats som är en resa av fakta, myter, lögner och drömmar och som slutligen för dom till en plats vid dom Tibetanska bergens fot.
Det här är en flummig resa där sanning och fiktion flyter ihop och det gör den till både en renodlad dokumentär och regissörers fantasifulla dröm.
Det är intressant och fantasieggande men jag hade nog velat haft den som en dokumentär med fakta, detta blir lite som att stå och fundera på vilket ben man ska stödja sig på.
Joel har precis flyttat hem till den småstad där han en gång växte upp, nu för att ta hand om sin mamma Monika som precis ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet så stöter Joel på barndomsvännen Nina som han inte pratat med sen ett smärtsamt farväl i tonåren.
Monika blir snabbt sämre efter flytten till Avdelning D och det är någonting hos henne som skrämmer Joel, hon verkar veta saker som hon definitivt inte ska veta och hon får allt våldsammare utbrott. Det är som om någonting har tagit över hennes själ.
Läskigheter på ett demensboende i en svensk småstad, det kan man väl kalla vardagsskräck om något. Långt ifrån Strandbergs förra bloddrypande vampyrhistoria så finns här en obehaglig inramning som gör att man hela tiden har en olust känsla. Karaktärerna byggs upp ordentligt så att man verkligen känner dom när det väl börjar att blås ordentligt.
En riktigt läskig och bra berättelse om kärlek, vänskap, sorg och utsatthet på ålderns höst.
I skuggan av gangsterkrig och raskravaller så växer Anthony Soprano (Michael Gandolfini) upp i stadsdelen Newark i New Jersey. Med en far som sitter i fängelse så följer han sin morbror Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola) som blir som en extra pappa för honom. Han vandrar hela tiden på den rangliga gränsen mellan att leva ett hederligt och sköta skolan eller tjäna pengar på olagligt sätt som männen i hans familj gör.
Den här filmen utspelar sig på 60 och 70-talet, innan den berömda TV-Serien Sopranos och där vi då får följa den unga Anthony Sopranos uppväxt i dom tuffa kvarteren i förorten Newark.
Visst är det en bra historia och skickligt regisserad av Alan Taylor men personligen så skulle jag vilja ha mer kött på personen Anthony Soprano, han står liksom hela filmen lite i bakgrunden där hans psykopat till morbror stjäl hela uppmärksamheten.
Våldsamt, intressant och tajt är det dock och med bra skådespelare och sen så är det ju lite kul också att Michael Gandolfini som spelar den tonårige Anthony Soprano är son till James Gandolfini som i TV-Serien spelade den vuxna Tony Soprano.
Efter att prickskytten Bob Lee Swagger (Mark Wahlberg) blev lämnad av sina egna under en operation i Etiopien där hans partner Donnie Fenn (Lane Garrison) dödades så har han lämnat armén och dragit sig tillbaka med sin hund uppe i bergen.
En dag så blir han kontaktad av en överste Isaac Johnson (Danny Glover) som säger sig behöva hans kunskaper för att förhindra ett tänkt attentat mot USAs president.
En riktig politisk konspirations historia där Mark Wahlberg som den skicklige prickskytten blir jagad av människor som egentligen borde vara på lagens sida. Han får ovärderlig hjälp av FBI agenten Nick Nemphis (Michael Pena) och hans föredetta partner Donnie's flickvän Sara (Kate Mara).
Våldsamt där det skjuts och sprängs så det räcker och blir över. Skickligt gjord actionthriller där man inte behöver tänka så mycket utan bara åka med.
En dokumentär av Leo Razzak och Nils Andersson där Zlatan öppenhjärtigt berättar om sin karriär som en av världens bästa fotbollsspelare och även tiden innan den. Här får man se honom ganska långt ifrån den där hårda tuffa människan som skiter i alla och går sin egen väg, här berättar han om kärleken till fotbollen, Sverige och det Svenska Landslaget och hur stolt han är så fort han får ta på sig den gulblåa tröjan.
En gripande, intressant och fascinerande bild av fotbollsspelaren som visar sig ha ett lika stort hjärta som teknik på den gröna mattan.
Regissören Peter Thorwarth har satt ihop en film som mest går ut på att skjuta, knivhugga, krossa, bränna och spränga ihjäl nazister och det tycker jag att han har lyckats med på ett strålande underhållande sätt. Ibland så kan det bli lite för mycket av det goda i såna här filmer men här finns hela tiden en underliggande humor och ett fantastiskt foto av Marc Achenbach samt riktigt bra skådespelare som alla håller upp ett annars ganska enkelt manus på starka axlar.
När filmen börjar så slängs vi tittare direkt in i våldsamheterna, det är knappt så att man hinner ta ett andetag innan kulorna viner runt öronen. Det är i slutskedet av Andra Världskriget och den Tyska armén håller på att falla ihop. En grupp grymma SS-soldater under ledning av sadisten Von Starnfeld (Alexander Scheer) har fått reda på att det ska finnas en guldgömma i den lilla byn Sonnenberg och tänker lägga vantarna på den innan dom allierade anländer.
Innan dess så tänker han dock först ta hand om desertören Heinrich (Robert Masser) som hans män hänger i ett träd men bråttom därifrån så ser dom inte hur den unga kvinnan Elsa (Marie Hacke) smyger fram och skär ner Heinrich innan döden tagit hand om honom.
Visst har regissören och manusförfattaren Peter Thorwarth fått visuell inspiration av både Quentin Tarantino och Robert Rodrigues men han har gjort det här på sitt egna sätt och det riktigt bra. Det här är en westernfilm flyttad till Tyskland och Andra Världskriget, det är våldsamt rått, roligt, coolt och visuellt jäkligt snyggt och med allt detta så bryr man sig inte om den ganska enkla historien.
