Tacksägelsen av Björn Hellberg (2000)

 

Under en ruggig höstkväll så blir en frikyrkopastor brutalt mördad i den lilla staden och kriminalkommissarie Sten Wall och hans mannar får ge sig in i den religiösa världen för att lösa brottet, en värld som inte visar sig vara helt syndfri.

Det tar en ganska lång stund i den här historien innan ens Sten Wall dyker upp och när han väl gör det så känns han ganska tillbakadragen. Det är mera några av hans kollegor som syns och hörs mest.

Välskrivet är det och till och från riktigt spännande men historien känns tyvärr ändå på något sätt lite oengagerad och eftersom Hellberg skämt bort en som läsare i så många böcker så infann sig en liten besvikelse.

I Was a Teenage Frankenstein (1957)

 

Professor Frankenstein (Whit Bissell) från England är i USA och föreläser när han för Dr Karlton (Robert Burton) avslöjar en plan om att med hjälp av likdelar skapa en människa och att han vill ha honom som medhjälpare i experimentet.

Professorn är släkt långt tillbaka med den legendariske Baron von Frankenstein och vill återuppta hans arbete.

En tonåring dör i en bilolycka precis utanför professorns hem och då ser han sin chans.

Visst är det stelt regisserat av Herbert L. Strock och med ett slut som lämnar en hel del att önska men Whit Bissell är riktigt bra som Professor Frankenstein, han går in i den karaktären med själ och hjärta och det lyfter hela filmen.

Myrorna av Bernard Werber (1991)

 

Original titel:  Les Fourmis

När insektsforskaren Edmond Wells dör av en getingattack så ärvs hans hus av kusinen Jonathan och hans familj. Dom upptäcker en reglad källardörr och ett meddelande från Wells: "Gå aldrig ner i källaren".

Nyfikenheten är dock för svår och Jonathan klipper upp låset för att se vad som döljer sig en våning ner.

Det är två separata historier som till slutet överlappar varandra i den här fascinerande, läskiga och dessutom lärorika boken av den franska författaren Bernard Werber. 

Efter att ha lagt den här boken åt sidan så ser man inte på myror på samma sätt igen.

Maria Wern: Först När Givaren är Död (2013)

 

Ett till synes idylliskt område på Gotland gömmer avundsjuka, hämnd och pengabegär innanför husväggarna och historien vandrar tillbaka över tusen år och blandar in både Ansgar, Biskop Unni och funderingarna kring Birkas verkliga plats.

En intressant historia kring ett verkligt vetenskapligt frågetecken men tyvärr så solkas allting ner av ett riktigt töntigt avslut. Synd på en spännande inledning.

Maria Wern: Drömmen Förde Dig Vilse (2013)

 

Efter en kväll på stan så cyklar Maria Wern (Eva Röse) förbi en pågående misshandel. Hon ingriper men blir själv attackerad och gärningsmannen kommer undan.

Samma natt så kommer det in en anmälan om att en ung kvinna blivit attackerad i sitt hem. Två händelser som kommer att knytas ihop vart det lider.

Den här filmen är ett steg uppåt i kvalitét, det är ett bra driv och en rätt klurig historia och så presenteras den nya medarbetaren på polisstationen Sebastian som spelas av Erik Johansson.

Django The Last Killer (1967)

 

Original titel:  L'ultimo Killer

Den mäktige ranchägaren John Barrett (Daniele Vargas) mördar en småfarmare för att roffa åt sig mer mark men Ramon (George Eastman), sonen till den mördade bestämmer sig för att hämnas. Efter att ha konfronterat en av Barrett's män utanför den lokala saloonen så bir han skjuten men räddad av revolvermannen Rezza (Anthony Ghidra) som ser till att han återhämtar sig och sen beslutar att lära honom allt han kan så att han ska få sin hämnd.

En helt igenom ointressant western med dåligt skådespeleri och en historia man sett massor med gånger förut. 

Maria Wern: Inte Ens Det Förflutna (2012)

 

Här känns det som om regissören och manusförfattarna försökt att återskapa någon gammal engelsk rysare från 1960-talet när Maria Wern åker ut till Stora Karlsö för att tillbringa en helg med sina gamla skolkamrater, dock inte enbart i nostalgiskt syfte utan även för att komma bort några dagar från Visby eftersom hon den senaste veckan har känt sig förföljd av någon.

Blåste, regn och dimma, ett kråkslott till hus med branta stup utanför dörren och en mördare som smyger omkring i skuggorna.

Nä, förutom en del vackra bilder av fotografen Calle Persson och en samling bra skådespelare så var det här rätt fånigt.