Sista Vittnet (1974)

 

Original titel: The Parallax View

Journalisterna Joe Frady (Warren Beatty) och Lee Carter (Paula Prentiss) blir tillsammans med ett par andra människor på en fest vittnen till ett mord på en senator. Utredningen slår fast att mordet har begåtts av en enda galning men när vittne efter vittne dör på mystiska sätt så misstänker Carter att detta handlar om någonting annat.

En film för dom som älskar konspirationer men inte alla för personligen så är jag lite sval inför denna historia och är inte speciellt imponerad över regissören Alan J. Pakula's arbete. Många scener är alldeles för långa och sega och drar ned tempot så pass att spänningen som byggts upp hela tiden får börja om och byggas upp igen.

Warren Beatty är väl rätt bra i huvudrollen som den rätt risige journalisten Joe Frady men det som imponerar mest är fotot av Gordon Willis som är enastående.

Lucky (2017)

 

Detta blev Harry Dean Stantons sista film och snacka om avslutning för han är helt enastående som den 90-årige, kedjerökande Lucky som lever ett liv av rutiner där han börjar dagen med en cigg, en mugg kaffe och ett yogapass för att därefter ta en promenad till det lokala fiket där han fortsätter med kaffe och korsord. På hemvägen går han förbi butiken och köper ett paket cigaretter, går hem och tittar på frågesport på TV och sen på kvällen blir det puben och en Bloody Mary.

Samma procedur varje dag tills han helt plötsligt en dag ramlar ihop och måste uppsöka läkare då börjar han fundera på livet och börjar så smått inse att han lever i dess slutskede.

En fantastisk Harry Dean Stanton på en liten ort i dom sydligare delarna av USA som befolkas av ett antal kärleksfulla och roliga karaktärer som tex hans polare på puben Howard som spelas av regissören David Lynch och så möter han krigsveteranen Fred på cafét som gestaltas av Tom Skerrit som ju Stanton spelade mot nästan trettio år tidigare i filmen Alien.

Roligt, rörande och riktigt jädrans bra.

Ugglan Dödar Bara om Natten av Samuel Bjørk (2016)

 

Original titel: Uglen

En ung kvinna hittas död, hon ligger naken på en bädd av fågelfjädrar och runt henne ett pentagram av ljus.

Någon form av ritualmord tänker poliskommissarie Holger Munch och Mia Krüger när dom försöker pussla ihop ledtrådarna. Plötsligt så blir dom kontaktad av en ökänd näthackare som säger sig ha hittat en film på nätet som kan ha med mordet att göra samtidigt som en underlig kuf i vit cykelhjälm kommer in till polisen och erkänner brottet.

En historia med, till en början en hel mängd lösa trådar som till slut ändå knyts ihop och som blir en personlig käftsmäll för den överviktige och kedjerökande Munch som i den här berättelsen inte riktigt är med i matchen och beter sig riktigt amatörmässigt många gånger. Det är så pass att jag blev mäkta irriterad mer än en gång på den gode kommissarien. Istället är det den självdestruktive Mia Krüger som är den helt klart glänsande glaskulan i påsen.

Skickligt skrivet är det, spännande och skruvat.

Hunter Killer (2018)

 

Rysslands galne försvarsminister Durov (Michael Gor) genomför en kupp och fängslar landets president Zakarin (Alexander Diachenko) för att sen lägga skulden på USA .

En specialstyrka skickas till Ryssland för att frita presidenten och när uppdraget är slutfört så ska dom hämtas upp av ubåtskaptenen Joe Glass (Gerard Butler) och hans besättning som med hjälp av den ryska kaptenen Andropov (Michael Nyqvist) ska lirka sig in på ryskt vatten.

Denna film regisserad av Donovan Marsh är ju visuellt väldigt välgjord men historien är ju långt ifrån trovärdig, nästan löjlig faktiskt. Gerard Butler passar ju bra i såna här roller och hans samspel med Michael Nyqvist som är strålande som den ryske ubåtskaptenen Andropov är riktigt bra.

En överspelande Gary Oldman tillför egentligen ingenting till den här snygga filmen som är explosiv underhållning för stunden men som ändå innehåller ett par sjysta klaustrofobiska scener i ubåtsmiljö.

Touch of Death (1988)

 

Original titel: Quando Alice Ruppe Lo Secchio

Den italienska splatter och gore mästaren Lucio Fulci's försök till en svart komedi faller tyvärr pladask. När denna film gjordes 1988 så hade Fulci's bäst-före datum redan passerat och här finns ingenting som underhåller eller roar.

Lester Parson (Brett Halsey) är spelberoende och för att finansiera detta så letar han upp rika änkor som han kan lura på pengar men han nöjer sig inte med detta utan dödar dom också, styckar dom med motorsåg i källaren och äter upp väl valda bitar.

Själva historien som Lucio Fulci även pusslat ihop är inte så pjåkig egentligen men den borde ha getts till en annan regissör.

Regin är stel, skådespelarna dåliga och dom blodiga splatterscenerna amatörmässigt utförda.

Ofredsår av Peter Englund (1993)

 

En roman om stormaktstiden i Sverige, en tid då hela norra Europa brann. Vi får vara med om hur det var att leva under 1600-talet både ur soldatens synvinkel och dom människor utan vapen som ändå drabbades hårt och Erik Jönsson Dalbergh som föddes 1625 i Stockholm och som under sin livstid endast skulle få uppleva några få år av fred.

Det är en imponerande mustig och maffig berättelse av Peter Englund som verkligen kryper in under skinnet på det som hände i mitten av det kaotiska 1600-talet.

Fascinerande och enastående läsning från första sidan till den sista.

Pinocchio (1940)

 

Disney's andra långfilm efter Snövit blev historien om den lilla trädockan Pinocchio (Dickie Jones) som efter en önskan av hans skapare, träsnidaren Gepetto (Christian Rub) kommit till liv.

Det är en grym saga där många delar antagligen skulle uppröra om filmen hade gjorts idag. Den innehåller ett antal onda karaktärer som alla försöker lura Pinocchio men som givetvis till slut visar äkta mod och karaktär med hjälp av sin följeslagare Benjamin Syrsa (Cliff Edwards).

Imponerande animeringar och mera hemsk än rolig och så innehåller den sången som sjungs av Benjamin Syrsa, When You Wish Upon a Star som sen skulle bli Walt Disney's signaturmelodi.