En knarkspanare hittas brutalt mördad och under utredningen så visar det sig att det handlar om en speciell drog som någon smugglar in från Ryssland.
Poliskommissarien Kari Sorjonen och hans team hittar spår som leder till en ung lovande friidrottare samtidigt som Sorjonens dotter befinner sig närmare både drogen och säljarna än vad någon av dom anar.
Det här är den sista Wallander filmen av dom som gjordes 2009-2010 och tyvärr en av dom sämre.
Åklagaren Katarina Ahlsell (Lena Endre) förbereder sig för en rättegång mot företagaren Filip Pasolic (Håkan Paaske) som misstänks för skattebrott och människohandel men det visar sig att vittnen försvinner eller ändrar sina vittnesutsagor och dessutom så blir Katarina själv utsatt för ett bombdåd.
Kurt Wallander (Krister Henriksson) utreder misstänkt brottslighet på ett bygge som har med Pasolic att göra och där en liten flicka som nu är försvunnen verkar ha varit vittne till något fruktansvärt.
Detta var en riktigt rörig historia där alla inblandade känns rätt trötta och oengagerade och dessutom så är rättegångsscenerna riktigt dåligt och amatörmässigt regisserade.
Näe, detta var definitivt ingen Wallander att minnas.
Stella är 17 år och lever det perfekta livet med pojkvän, massor av vänner och dessutom så är hon den otroligt populära You Tubern Stella Star på nätet med tusentals följare.
Ett stort företag har kontaktat henne för att skriva kontrakt och sponsra henne när plötsligt någon som kallar sig Nova Star stjäl hennes identitet på nätet. Inkräktaren skriver hatiska inlägg, raggar killar i Stellas namn och stjäl hennes fans.
Hon gör en polisanmälan som inte ger någonting och när hon får hjälp av datanörden Linus för att om möjligt luska ut vem det kan varaså eskalerar allting och Stella börjar nu få personliga hot.
Bra skrivet är det och spännande men slutet blir tyvärr ett litet antiklimax och känns lite idéfattigt men vägen dit är ändå så pass underhållande så att det räcker rätt långt.
Den ärrade kriminalkommissarien Kari Sorjonen (Ville Virtanen)har lämnat storstaden och bosatt sig med fru och tonårsdotter i den lilla gränsstaden Villmanstrand för att om möjligt kunna ta det lite lugnare och umgås mer med familjen. Han hinner dock knappt inleda sin nya karriär hos den lokala polisen förrän en ung kvinna hittas mördad.
Tonårstjejen Katia (Lenita Susi) försvinner och Sorjonen stöter ihop med hennes mamma Lena (Anu Sinisalo) som på egen hand och med mer eller mindre olagliga metoder försöker hitta sin dotter.
Samtidigt så blir Sorjonens fru Pauliina (Matleena Kuusniemi) kontaktad av sitt ex Robert Degerman (Janne Virtanen) som är en av ortens mäktigaste män och som inte är speciellt förtjust i Sorjonen.
Tungt och våldsamt med en Ville Virtanen som en Finsk blandning av Beck och Wallander och som nästan på egen hand bär upp den här historien.
Original Titel: The Prosecutor, The Defender, The Father and his Son
Åklagaren Catherine Lagrange (Romane Bohringer)och försvarsadvokaten Mikhail Finn (Samuel Fröler)står på varsin sida när läraren Milorad Krsti (Krassimir Dokov) i Haags internationella domstol står anklagad för krigsbrott i samband med Balkankriget på 90-talet.
Den unge Dejan (Ovanes Torosian) sätter sig i vittnesbåset, säger sig ha tillhört en paramilitär grupp i kriget där han haft Krsti som befälhavare.
Finn tvivlar dock på vittnet och beger sig tillsammans med tolken Jasna (Nermina Lukac) till Bosnien för att söka upp pojkens föräldrar.
En dramatiskt spännande historia som bygger på en verklig händelse där spänningen inte ligger i våld eller action utan är koncentrerad på det som vi inte vet.
Skådespelarna är fantastiskt bra och fotot är både dokumentärt realistiskt och vackert och trots ett allvarligt tungt ämne så finns det några riktigt humörhöjande scener som när Dejans far för första gången får bege sig utomlands och får möjligheten att besöka Ajax hemmaplan i Amsterdam där han får vandra ut på planen och känna på gräset.
Det här var en sån där film som man inte blev riktigt klok på, man sitter hela tiden och undrar om det ska vara en komedi, ett drama eller en ren gangsterhistoria.
Becker är en medelålders man som tillsammans med sin bästa kompis Stefan äger möbelbutiken i den lilla småländska orten Tingsryd men inte bara det, dom två kompanjonerna tjänar grova pengar på smuggelcigaretter, alkohol och allehanda andra varor och Becker har ett finger med i allt som händer på den lilla orten.
En dag så får Becker besök av ett par danskar som vill börja distribuera knark i området och erbjuder honom att bli partner men här visar Becker sin moraliska ståndpunkt där han vägrar ha med knark att göra.
Danskarna ger sig dock inte och försöker istället bearbeta Stefan som är en svagare själ.
Filmen inleds som en landsortskomedi i ren Ulf Malmros stil men sen så blir den mer dramatisk och både tragik, våld och död äntrar scenen men hela tiden så finns där en humor och det är det som gör det så svårt att veta vilket ben man som tittare ska stå på.
Riktigt roligt är det emellanåt i alla fall och det känns som en sjysst beskrivning av en liten ort på landsbygden även om det i vissa scener känns långt borta från verkligheten som när den gamla tanten i sybehörsaffären och den äldre mannen som driver lantbutiken börjat sälja droger under disk men skådespelarna är bra och det är en intressant långfilmsdebut av regissören och manusförfattaren Martin Larsson.
Författaren Bo Balderson som fortfarande ingen vet vem det var eller är för om han lever är ju då också höljt i dunkel skrev den här mordhistorien 1968 och det är den första boken i en serie om den sjukskrivne läraren Wilhelm Persson som är den som berättar alltsammans och så hans svåger Statsrådet som är gift med Perssons yngre syster.
Dom är här ute på Statsrådets sommarställe beläget på Lindö i Stockholms Skärgård där en morgon, grannen Beata Gyllenstedt hittas skjuten i sitt hem. När polisen anländer till ön så visar det sig att det finns ett antal personer som både haft anledning och tid att mörda den äldre kvinnan. Persson och Statsrådet börjar genast undersöka saken på egen hand samtidigt som Statsrådet själv hamnar på listan över misstänkta.
Det här är enastående roligt skrivet och humorn i berättelsen gör att man inte bryr sig så mycket om själva mordhistorien, det är allting runtomkring huvudpersonerna som är hela nöjet.
