Den här säsongen saknar egentligen allt det som gjorde den första säsongen så bra, den kittlande spänningen som kom av den fascinerande värld vi fick uppleva och det obehagliga i att vi visste att någonting kommer att släppa lös ondskan men inte vad och inte i vilken form. Här är det kaos från första sekund till sista, det är en enda röra där man har svårt att veta i vilken tid man befinner sig i och vad som händer överhuvudtaget. Fingertoppskänslan finns här inte kvar, det är onyanserat och själlöst och inte mycket till spänning även om det är riktigt snyggt visuellt och våldsamt men det räcker tyvärr inte så långt. Ed Harris som William är den som räddar den här säsongen.
Adam (Björn Kjellman) och Eva (Josefin Nilsson) är ett gift par med en hel del framtidsdrömmar men tyvärr så går dom där drömmarna inte riktigt åt samma håll. Adam skräms när Eva börjar prata om ett hus med många barn och det hela slutar med att han i någon sorts förvirring hamnar i säng med sin brors barnflicka. Det blir skilsmässa och det är först nu som Adam inser vad han förlorat. Den här romantiska dramakomedin (med betoning på komedi) regisserad och skriven av Hannes Holm och Måns Herngren är en av dom bästa svenska filmerna någonsin, alla kategorier. Holm och Herngren visar upp en enastående fingertoppskänsla i alla detaljer och att skådespelarna med Björn Kjellman och Josefine Nilsson i dom bärande rollerna är fantastiska gör ju ingenting sämre direkt. Historien är otroligt bra och överraskande, den vänder och vrider på sig, går upp och ner, fram och tillbaka i tiden och rör sig mellan dröm och verklighet bara för att strax efteråt hitta tillbaka till den röda tråden. Dramatiskt, sorgligt och hysteriskt roligt.
En rättegång mot Seth Rydells ärkefiende Vijay Khan inleds när polishuset plötsligt attackeras. Det tar bara några minuter innan Johan Falk inser att attacken kommer inifrån och att det är någon av deras egna som ligger bakom. Hela huset stängs ner och jakten börjar. Otroligt intensiv polisthriller och samtidigt sorgligt dramatiskt. Skådespelarna är verkligen på tå här och regissören Richard Holm släpper lös allt han har i ryggsäcken. Spännande, våldsamt, sorgligt och riktigt bra.
Ett antal korta berättelser tagna ur vår historia och som spänner över en så lång tid som från år 1022 till en bit in i framtiden. Det är ett antal personliga porträtt av människor i skilda samhällsklasser och där dom två författarna Ted Hesselbom och Anna Lihammer verkligen på några sidor får fram alla inblandades karaktärer på ett imponerande sätt. Längtan att få vara fri, att få älska vem man vill och att få bli sedd är väl dom grundläggande stenarna i detta lilla bygge där jag personligen tyckte att varje historia nästan skulle kunna vara värd en helt egen roman och det gör ju att slutet på varje berättelse lämnar så mycket mer som man skulle vilja ha.
Jag funderade lite på titeln och tror att det kanske har med författarna att göra och deras skrivande tillsammans.
Dramatiskt och intressant trots att jag skulle vilja haft mer.
Juristen Jonathan Harker har sökt skydd i ett nunnekloster och där han för Syster Agatha berättar en smått otrolig historia om att han flytt efter att ha varit fången på ett slott i Transsylvanien som ägs och bebos av en mystiskt blodsugande Greve vid namn Dracula. Det här är en miniserie i tre delar men eftersom varje avsnitt är 90 minuter så blir den lite längre än vad den först verkar. Det märks att skaparna Mark Gatiss och Steven Moffat har haft Bram Stokers roman från 1897 som underlag för det vilar klassisk gotisk skräck över hela produktionen, i alla fall i dom två första avsnitten som är riktigt bra. Som tittare så verkar nunnorna till en början inte tro på den stackars Harker som mera ser ut som ett lik än någon levande varelse men ganska snart så inser man att Syster Agatha mycket väl vet vem Greve Dracula är och att hon befinner sig på just det klostret av en anledning. Dansken Claes Bang som spelar den blodtörstige greven ser ut som tagen direkt från 1930-talets Hollywood och är alldeles strålande trots lite teatraliskt överspel i början men man tar honom snabbt till sitt hjärta där han glider fram och slänger ur sig den ena efter den andra av hysteriskt roliga och coola kommentarer som när han får frågan om varför han lämnade Transsylvanien och svarar att befolkningen där inte har någon smak. Samspelet mellan honom och Dolly Wells som spelar Syster Agatha är magnifikt och det är dom två som håller upp den här serien trots att John Heffernan som Jonathan Harker också är väldigt bra. Dom första två avsnitten tycker jag är riktigt bra men tyvärr så håller inte den sista delen samma tempo och sen så finns inte den där mystiskt laddade känslan av skräck kvar heller och slutet känns lite för framstressat. Det är blodigt, det är spännande och roligt och visuellt jädrigt snyggt i alla fall tre timmar.
Josephine Bornebusch har både skrivit och regisserat den här serien i sex delar om en varm men dock rätt trasig familj som inte synkar speciellt bra med just kärleken. Mamman i familjen har efter en lång tids sjukdom precis gått bort och pappan som enastående bra spelas av Johan Ulveson vet nu inte vilket ben han ska luta sig emot, ska han sjunka ner i ensamhet och depression eller börja leva. Äldsta dottern Clara (Josephine Bornebusch) är lyckad i arbetslivet där hon är läkare men totalt misslyckad i dejtingvärlden och sonen Aron (Gustav Lindh) lever i någon form av inbillad värld där han tror att han har det perfekta förhållandet och vägrar se någonting annat.
Den här serien är strålande bra, det är komik på högsta nivå blandat med tragik och drama. Skådespelarna är suveräna i alla sina mindre och större karaktärer och det var inte svårt att sträck-titta på dessa sex avsnitt.
Innan den här filmen satte igång så trodde jag att detta skulle vara en enkel dussinfilm där man inte behövde anstränga hjärnan speciellt mycket utan bara luta sig tillbaka i fåtöljen men ändå kanske få lite action och humorfylld underhållning i 90 minuter. Jag hade inte fel men jag hade inte rätt heller.
Visst, jag behövde inte använda någon del av hjärnan för att följa med i handlingen men den var tyvärr också sämre än vad jag anat, den gör ett försök att vara lite rolig och misslyckas totalt och Mark Wahlberg som i såna här filmer ändå brukar funka rätt bra ser i denna bara trött ut.
Han spelar här Spenser, en polis som efter att ha misshandlat en korrumperad kollega precis kommit ut efter fem år bakom lås och bom och tänker lämna stan bakom sig för att börja ett nytt liv men givetvis så händer det saker som har med det förflutna att göra och som han då känner sig tvingad att ta itu med.
Till hjälp har han den rutinerade räven Alan Arkin som gestaltar hans äldre vän Henry och Hawk, en ny rumskamrat i storlek XXL vars muskler är ett bra tillskott när man ska ta hand om allehanda bus. Spensers fd flickvän är också med på ett hörn och är tänkt att vara en tuff och rolig sidekick men som bara blir gapigt fånig och som inte tillför historien någonting positivt vilken den hade behövt.
Näe, den här filmen har jag nog helt glömt bort om några timmar.
