The Bourne Supremacy (2004)

Jason Bourne (Matt Damon) gömmer sig tillsammans med Marie (Franka Potente) i Indien där han fortfarande försöker pussla ihop sitt liv och få en hum om vem han är och vad han egentligen sysslat med. Ett dubbelmord sker i Berlin där sen Jason's fingeravtryck hittas på platsen samtidigt som en lönnmördare överraskar honom och Marie där dom bor i Indien. Jason Bourne's förflutna har än en gång hunnit ikapp honom.

Den här andra historien om Jason Bourne som även här har Matt Damon i huvudrollen är kanske inte lika skarp och gjord med samma fingertoppskänsla som den första. Regissören Paul Greengrass spänner här istället musklerna ordentligt och trycker ner gaspedalen till max och det är nästan så att man är lite svettig när slutet kommer. Det är lite mörkare, lite hårdare och om biljakten genom Paris i den första filmen var häftig så var det bara en liten förrätt till det plåtskrammel som sker genom Moskvas stadskärna i den här filmen.

Skådespelarna är bra även om dom kanske inte behöver anstränga sig så mycket, regin är riktigt tajt och fotot likaså. Det är intensiv action på absolut högsta nivå.

The Bourne Identity (2002)

En fiskebåt plockar upp en livlös man (Matt Damon) i havet utanför den franska staden Marseille. Han visar sig vara skjuten med två skott i ryggen. Han har skottsäker väst på sig och överlever men lider av minnesförlust och har ingen aning om vem han är och varför han hamnat i vattnet. Det visar sig att han har ett kontonummer till en bank i Zürich under huden och när han lyckas ta sig dit och öppnar bankfacket visar det sig innehålla tusentals dollar, vapen och sex pass med olika namn men det verkar som om hans namn är Jason Bourne och boende i Paris. Efter besöket i banken så händer något, helt plötsligt verkar alla vara ute efter att döda honom och han får hjälp med att ta sig till Paris av den unga tyskan Marie (Franka Potente) som nu också blir inblandad i flykten från mördare och sökandet efter vem Jason verkligen är.

Visst har man sett det här upplägget förut och senare också men inte många filmer är så tajta och explosiva som den här filmen regisserad av Doug Liman. Det är nagelbitande intensivt spännande från den första scenen i havet tills den sista, actionscenerna är strålande med en riktigt cool biljakt genom Paris som är riktigt svettig, Matt Damon är enastående som mannen utan minne och han fungerar strålande ihop med Franka Potente som helt plötsligt ser sig vara jagad av allsköns lönnmördare och sen så har vi en Chris Cooper och Brian Cox som två chefer för den hemliga avdelningen Treadstone inom CIA som bokstavligen går över lik för att se till att hemligheter hålls hemliga.

Aliens: Återkomsten (1986)

Original titel: Aliens

https://youtu.be/oSeQQlaCZgU?si=Ec54yOlc8fVENZzF

Ellen Ripley (Sigourney Weaver), den enda överlevande från rymdskeppet Nostromo hittas efter att ha legat i hypersömn i 57 år.

Samtidigt som Ripley försöker återhämta sig och återgå till ett normalt liv så får Jorden varningssignaler för att sen tappa kontakten helt med den av människor bebodda planeten LV-426.

Tillsammans med en pluton marinsoldater så skickas Ripley tillbaka upp i rymden för att ta reda på vad som hänt.

Regissören James Cameron älskade den första Alien-filmen som regisserades av Ridley Scott men ville inte göra en film som skulle kännas som en återupprepning så helt medvetet så skapade han en historia som mer var en krigsfilm som utspelar sig i rymden.

Även om det finns moment i historien som är rätt läskiga så är det action/krig som är grundstenarna i det här bygget och det är ett par rejäla grundstenar för det här är en film som man kan beskriva som en av dom bästa krigsfilmerna, en av dom bästa actionfilmerna, en av dom bästa skräckfilmerna och samtidigt en av dom bästa Sci-Fi filmerna.

Visst är det så att Cameron gjort allting mera i denna uppföljare, det smäller mer, det händer mer, fler dör och det skjuts mycket mer och explosionerna avlöser varandra men det är så rasande skickligt gjort och skådespelarna är så tajta i sina karaktärer så det blir inget annat än riktigt jävla tungt och bra.

En Gång Mord av Ruth Rendell (1972)

Original Titel: Murder Being Once Done

Poliskommissarie Wexford vistas en tid i London efter en tids sjukdom för att vila upp sig hos sin systerson som också är polis.

Trots att Wexford av sin läkare fått order om att hålla sig borta från allt vad arbete heter så blir han snart ändå inblandad i ett mordfall.

På en kuslig gammal kyrkogård i närheten finns ett enormt mausoleum och där mellan två sarkofager så hittas en ung kvinna död, till synes mördad.

Som vanligt när det handlar om den dryck och matglade Kommissarie Wexford så är det riktigt roligt skrivet, speciellt förhållandet mellan den äldre kommissarien och den yngre polisen som ju till en början inte är så förtjust i att lagens väktare från landet lägger sig i stadspolisens arbete.

En klurig historia där slutet egentligen inte är så viktig, det är resan dit som är underhållande.

Slottets Väktare - Säsong 1 (2017)

Original Titel: Cuvar Dvorca

  

Året är 1985, Boris Biscan (Ivo Gregurevic) har i många år jobbat på den Jugoslaviska säkerhetstjänsten UDBA och har ansvaret för att ta hand om politiska dissidenter i exil, vilket i klarspråk helt enkelt betyder att likvidera dessa och han har alltid använt sig av den nu till åren komna yrkesmördaren Marin Dragicevic (Vinko Kraljevic).

Nu börjar det dock komma krav uppifrån att det måste till en förnyelse i organisationen samtidigt som Biscan får uppdraget att döda Jure Dozet (Filip Nola), en Jugoslav som gömmer sig i Tyskland.

En serie i fyra delar med en hel del verklighet som grund till historien och där regissören Lukas Nola verkligen inte haft bråttom utan på ett lugnt nästan sövligt sätt flyttar berättelsen framåt.

Fotot av Mirko Pivcevic är enastående och kameran tar lika god tid på sig när Biscan ska dricka sitt dagliga glas med mjölk och äta sin korvmacka som när någon ska dö.

Det är Jugoslaviskt 80-tal i varenda liten detalj och det blir nästan komik av att det på nästan varje hotell, kontor eller restaurang är fler städtanter med dammsugare än andra människor.

Det är våldsamt på ett väldigt lugnt och stillsamt sätt, spännande, dramatiskt, tragiskt och riktigt bra.

Gråt i Mörker av Björn Hellberg (1981)

I den lilla staden på östkusten där poliskommissarie Sten Wall arbetar och lever så sker en kväll ett brutalt mord på en ung kvinna.

Hon har precis kommit hem efter en kväll ute på stan och blir knivhuggen i sitt eget hem.

Det dröjer bara fem dagar innan nästa mord och även här handlar det om en kvinna som nu mister livet i stadens park på väg hem efter en kvällskurs.

Människorna på den lilla orten lever i skräck och polisen har inga som helst ledtrådar.

Det här är Björn Hellbergs debutroman och det är en intensivt känslosam och dramatisk historia där frågan ställs om händelser i barndomen kan forma en människa till att bli en grym och känslokall mördare.

Barndomsskildringen i berättelsen är skriven med otrolig känsla och är nästan grymmare än själva morden, människorna på den lilla orten är karvade med detaljrik precision och det är ett rent nöje att se hur Hellberg behandlar det svenska språket.

Spännande, dramatiskt grymt och riktigt bra.

Alien (1979)

https://youtu.be/jQ5lPt9edzQ?si=owe_BpQGUJI13Gzf

Fraktskeppet Nostromo med en besättning på 7 personer är på väg hem till Jorden med en last på 20 miljoner ton malm.

Skeppets dator, kallad Mother tar emot en nödsignal från en måne som kretsar kring en närliggande planet och det får besättningen att vakna ur sin kryosömn.

Dom landar för att undersöka saken. Kaptenen Dallas (Tom Skerritt) tar med sig Kane (John Hurt) och navigatören Lambert (Veronica Cartwright) och beger sig ut där dom hittar en gammal och till synes övergiven farkost.

Inuti finns en mängd ägg, varav ett av dessa kläcks och en krabbliknande varelse äter sig igenom Kanes hjälm och sätter sig fast i hans ansikte.

Nu måste dom snabbt tillbaka till skeppet där piloten Ripley (Sigourney Weaver), mekanikerna Brett (Harry Dean Stanton), Parker (Yaphet Kotto) samt Androiden Ash (Ian Holm) väntar.

Regissören Ridley Scott som innan denna produktion bara gjort en långfilm lyckades här pussla ihop en av historiens hittills bästa och läskigaste skräckfilmer.

Skådespelarna är enastående bra, karaktärerna knivskarpt utskurna, omgivningarna är mörka, fuktiga och klaustrofobiskt trånga och man har hela tiden en obehaglig känsla när besättningen rör sig genom skeppets alla utrymmen och våningar.

Kampen mot det inkräktande monstret är ju till en början en laginsats men förvandlas efter ett tag till en enmansshow där Sigourney Weaver som Ripley själv står för den skräckinjagande underhållningen.

Det utomjordiga genombisarra monstret designades av konstnären H.R. Giger, den mäktiga musiken komponerades av Jerry Goldsmith och Derek Vanlint stod för det fantastiska kamera arbetet.

Det är oerhört spännande, läskigt obehagligt och enastående bra i alla större och mindre detaljer.

En högtidsstund för alla som älskar film och inte bara skräckfilmsentusiaster.