En 6-årig
flicka hittas mördad, upphängd i skogen med en skolväska på ryggen och en
handskriven lapp på magen: Jag Reser Ensam.
Kriminalkommissarie Holger Munch får hand om fallet och beger sig till en enslig ö utanför Norges
kust för att försöka övertala sin fd kollega Mia Krüger som
gömmer sig från världen därute att återvända till polisen, om inte för alltid
så åtminstone för detta fall.
Detta är en
tung kriminalhistoria med obehagliga och bisarra ingredienser, det är en
samling intressanta och skarpt uthuggna karaktärer som vi får följa i jakten på
en mördare som hela tiden ligger ett par steg före polisen.
Det blir
kanske lite väl mycket och rörigt på slutet när allting ska knytas ihop men
annars så är detta riktigt spännande och bra.
Den 13e december 1983 så sker ett
rån på ett postkontor vid Odenplan i Stockholm.
Spanarna Bo Jarnebring och Lars Martin Johansson som befinner sig
i närheten är först på plats och tar upp jakten på den flyende rånaren som
lyckas smita in i en närbelägen skola och försvinna.
Efter
ett tag så sker två mord som visar sig ha kopplingar till rånet och spåret
efter rånaren och mördaren leder rätt in i polishuset.
Den här filmen regisserad av Bo Widerberg bygger på Leif GW Perssons roman Grisfesten och
den följer boken rätt bra med vissa smärre ändringar.
Det
är en enastående bra kriminalhistoria där skådespelarna med Sven Wollter, Thomas von Brömssen, Håkan Serner och Ernst Güntheri dom ledande rollerna är en fröjd att se.
Regin
av Widerbergär imponerande säker vare sig det är actionscener
ute på stan eller enbart dialoger inne på polishuset.
Spännande,
realistiskt dramatiskt och en ganska tragisk bild av korruption på hög politisk
nivå.
Sam Witwicky har blivit lovad av sin far att om han kan skramla ihop 2000 dollar och får tre A:n i skolan så ska han
få en egen bil.
Nu har dagen kommit då
han kommer hem med en gul Camaro, lite sliten men ändå..
När han får en chans
att skjutsa hem sin drömtjej Mikaela Banes(som å knappt vet vem Sam är) så märker han att bilen verkar leva ett eget liv
och kan tänka själv.
I samma veva så
attackeras ett amerikanskt förband i Qatar av okända robotar och landets
försvarsminister John Keller samlar nu all expertis för att om
möjligt ta reda på vilket hot dom står inför.
Regissören Michael Bay brukar kritiseras för att han verkar sätta skådespelare och manus
i andra hand och istället lägger ner mest energi på specialeffekter och just
effekter finns det ju i denna film så att det räcker och blir över men jag
tycker ändå att skådespelarna är valda med omsorg för dom passar allihopa
utmärkta i sina olika karaktärer. Shia LaBeouf som spelar den unge Sam som tack
vare sin Farfarsfars fynd som upptäcksresande kastas rätt in i detta
högteknologiska krig är strålande och han samsas med både rutinerade rävar
som Jon Voight, Kevin Dunn och John Turturro och yngre förmågor.
Historien
är väl inte så mycket att orda om men det gör ingenting för detta är explosivt
och underhållande, det är maffigt häftigt, roligt och snyggt och vore det inte
så att det kanske blir lite väl mycket av det goda så hade jag gett filmen en
fyra i betyg.
Ingenting
nytt under solen brukar man ju säga när allt är som det alltid har varit och
lite så är det ju med den här actionhistorien regisserad och skriven av James
Watkins som tidigare faktiskt mest sysslat med skräckfilm.
Richard
Maddenspelar amerikanen Michael Mason som efter att ha lämnat sitt
småbrottsliga liv i USA försörjer sig som ficktjuv i Paris.
En kväll så
ser han en ung kvinna sittandes på en trappa med en intressant väska bredvid
sig, en väska som han givetvis måste ha men som sen gör honom besviken när
innehållet enbart visar sig vara en mobil och en nallebjörn.
Samtidigt
som Michael slänger ifrån sig väskan med nallebjörnen så har CIA precis
installerat agenten Sean Briar i staden som spelas stenhårt av Idris Elba och som direkt får ett uppdrag när den bomb som fanns inuti den
nallebjörn som Michael Mason lämnat på ett torg exploderar och dödar två
förbipasserande.
Nu inleds
ju en jakt på Michael som CIA fått på bild av en övervakningskamera men när han
väl är infångad efter en riktigt bra filmad jakt uppe på Paris takåsar så inser
Briar ganska snart att det inte är den unge Amerikanen som är skyldig till dådet.
Nu måste
dom två tillsammans få tag på kvinnan som hade väskan men hon jagas också av
dom riktiga fulingarna som vill få tag i henne.
Som sagt så
är detta ingen film full av överraskningar, man vet ungefär vad som kommer att
hända och vem som står bakom nästa gatuhörn men det är ändå till och från
hyfsat underhållande, Idris Elba är tung som den där CIA-agenten som retar
gallfeber på sina chefer eftersom han har svårt att hålla sig till regelverket
och Richard Madden klarar sig bra som den nervöse men skicklige ficktjuven som
får blodad tand av allt som händer och gärna vill bli CIA-agent i framtiden.
Några
kritiker har påpekat att den här filmen kom lite väl tajt inpå terrorattackerna
i just Paris eftersom den är lite och tafsar på det ämnet men man får se den
som en fiktiv actionhistoria utan kopplingar till verkligheten och då funkar
den som en stunds underhållning utan att man behöver ha dåligt samvete.
Samspelet
mellan dom två helt olika karaktärerna, Briar och Mason är bra, ibland riktigt
roligt och actioninslagen snyggt filmade även om historien är ganska fånig och
slutet lite väl krystat.
I ett icke namngivet asiatiskt land
så kommer en dag en man fram till Amerikanska ambassaden med en hårddisk.
Mannen
visar sig vara polis och säger att det finns uppgifter på hårddisken var någonstans ett
stulet livsfarligt ämne finns och att dom ska få koden till disken
bara dom tar honom ut ur landet och till USA.
Agenten James Silva och hans hemliga grupp kallas in för att föra polisen Li Noor till ett väntande plan 22 miles från ambassaden men det är många
som givetvis tänker se till att dom inte kommer dit.
Om man enbart är ute efter hård
tung action så får man väl en hel del av sånt här men vill man ha någonting mer
så, njaeeee..
I
början av filmen så får man en liten presentation av Mark Wahlbergs karaktär James Silva och då får man ju intrycket av att han
är någon form av superhjälte men sen när man får följa honom så visar han sig
mera vara en statsanställd psykopat som inte bryr sig om någonting förutom sig
själv och det uppdrag han för stunden har.
Han
är otrevlig mot sin chef, dom han jobbar med, ja faktiskt varenda en som kommer
i hans närhet.
Själva historien med att föra en person från en plats till en annan medans
allsköns busar försöker hindra transporten är ju inte ny, den har man sett
massor med gånger förut i olika varianter och det är ju inga nya fräscha
detaljer som serveras här direkt.
Några
tunga actioninslag bjuds man väl på men klippningen är hafsig och rörig sen så
är det ju en rätt cool knorr mot slutet men den förstörs av att filmen abrupt
avslutas så att man sitter där och undrar vad tusan som hände nu.
Man
undrar ju om det är en fortsättning planerad.
Regissören Peter Berg och Mark Wahlberg har gjort en del filmer tillsammans och den här var nog enligt mig en av dom tråkigare.
Den här nionde säsongen är uppdelad
i två delar där det är ett hopp på ett par år däremellan där den första delen
tar upp problemen som alla står inför nu när det råder fred och det gäller att samlas och besluta
saker gemensamt samtidigt som alla gör allt för att just sitt samhälle ska ha
det så bra och säkert som möjligt. En avgörande händelse som påverkar alla blir
slutet på den första delen där vi som tittare sen kastas fram några år då ett
nytt fruktansvärt och dödligt hot närmar sig.
Det är fortfarande lika intensivt spännande och där man som tittare inte har en
aning om vilka som kommer att överleva från avsnitt till avsnitt. Våldsamt
dramatiskt och obehagligt nervpirrande är det men det är tyvärr den första säsongen som känns lite stressigt ihopsatt, den har inte riktigt samma flyt som dom tidigare utan blir lite krystad.
Den grymma dödliga kampen mellan Rick och Negan fortsätter och vem som har fördel i det våldsamma spelet böljar hela tiden fram och tillbaka. Alla samhällen i regionen är nu delaktiga och ett fullskaligt krig närmar sig.
Den här åttonde säsongen är ett psykiskt laddat krigsspel där strategi för en gångs skull är viktigare än våld och där dom två kämparna hela tiden försöker ligga ett steg före den andre. Den som är god behöver inte vara helt genomsnäll och ondskan kan här avslöja ett varmt hjärta innanför den grymma ytan. Som tittare så kastas man hela tiden mellan hopp och förtvivlan och när det sista avsnittet var slut så kändes det nästan som ett avslut men nu vet jag ju att det inte är det.
Intensivt spännande är det fortfarande och karaktärerna känns ju numera nästan som familjemedlemmar på både gott och ont.