Silverapostlarna - Jan Mårtenson (2016)

Antikhandlaren Johan Kristian Homan får en dag besök i sin butik i Gamla Stan av en råbarkad figur som erbjuder honom skydd, givetvis till en ansenlig månadskostnad.

Polisen tar först inte Homan på allvar tills två andra antikhandlare som fått utstå samma hot hittas mördade.

I samma veva får Homan ett erbjudande av den ofantligt rike affärsmannen Jan Bergerius om att inreda hans nyinköpta slottsliknande villa i 1700-tals stil, en chans som Homan givetvis inte kan stå emot.

Det är dock någonting som är skumt med Bergerius och det visar sig att han har bekanta som verkar ha någonting med hoten mot antikhandlare i Stockholm att göra.

Detta är den 45:e romanen i ordningen om antikhandlaren Homan som i varje historia snubblar över lik och där konst, mat, dryck och antikviteter är viktiga ingredienser.

Jag har personligen läst några stycken av dessa med blandat gillande, denna föll mig inte i smaken.

Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det var som jag inte tyckte om med boken men den känns tråkigt omodern.

Homan själv ska ju vara runt 50 år gammal men här känns han mer som 74, vilket ju också är åldern på författaren Jan Mårtenson och det tror jag inte är en slump.

Det är nog väldigt mycket Mårtenson i Homan och denne på alla sätt sympatiske antikhandlare har nog mot sin vilja blivit lite äldre än han ska vara.

Det är skrivet i grått och brunt, någon spänning infinner sig aldrig, karaktärerna är trista och författaren själv verkar inte riktigt haft klart för sig hur han skulle sy ihop slutet.

Näe, det här var som att se Morden i Midsomer utan ljud i slowmotion.

Titel:  Silverapostlarna

Författare:  Jan Mårtenson

År:  2016

Land:  Sverige

Genre:  Deckare

Clockers (1995)

Strike är en ung kille boende i ett område kallat The Project i Brooklyn. Han tillbringar dagarna med att sälja droger åt den lokala gangstern Rodney Little och hänga med polare i parken vid bostadshusen.

En natt så skjuts en arbetsledare på ett nattöppet hamburgehak ihjäl och Strike's bror Victor erkänner dådet men polisen Rocco Klein tror att han tagit på sig dådet för att skydda någon annan och börjar pressa Strike.

Filmen inleds med en smäktande bluesig soullåt samtidigt som man får se väldigt blodiga och realistiska bilder från olika brottsplatser, det är som om regissören Spike Lee här vill säga vad vi kommer att få se dom närmaste två timmarna.
Resten av filmen är dock inte riktigt så hård och rå som inledningen vill lova, det handlar mest om att sitta och snacka och bli trakasserade av polisen i området.
I början av historien så koncentreras ju allting omkring Strike som väldigt bra gestaltas av Mekhi Pheifer som här gjorde sin debut men efterhand så är det polisen Rocco som mer och mer ta plats och blir en intressantare personlighet att lära känna.
Harvey Keitel är enastående bra i den rollen även om det känns som om han gjort ett antal liknande karaktärer förut, tyvärr så tar ju filmen slut innan man lärt känna hans poliskommissarie som har en hård kostym men med ett stort och mänskligt hjärta där innanför.

Fotot av Malik Hassan Sayeed är helt strålande snyggt och lekfullt men det man retar upp sig lite på är att musiken till och från inte alls synkas så bra med det visuella.

Det var tänkt att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen men när han var för upptagen med filmen Casino så gick uppdraget till Spike Lee istället som då skrev filmmanuset tillsammans med Richard Price som skrivit romanen som filmen bygger på.
Historien är väl bra och filmens skådespelare likaså men tyvärr så har Spike Lee av någon anledning gjort ett slut som är så typiskt amerikanskt och väloljat så att det nästan blir patetiskt.
Detta kunde ha blivit riktigt bra men blev bara sisådär. 

Titel:  Clockers

År:  1995

Land:  USA

Genre:  Drama

Längd:  2 tim, 8 min

Regi:  Spike Lee

Manus:  Spike Lee & Richard Price

(Efter en roman av Richard Price)

Foto:  Malik Hassan Sayeed

Musik:  Terence Blanchard

Klippning:  Sam Pollard

Skådespelare:

Mekhi Pheifer, Harvey Keitel,

John Turturro, Delroy Lindo, Isaiah Washington,

Keith David, Pee Wee Love, Regina Taylor,

Tom Byrd, Sticky Fingaz, Lisa Arrindell,

Steve White

Bron III (2015)

Det har gått en tid sedan sist.

I en övergiven industrilokal så hittas en mördad kvinna sittandes vid ett bord tillsammans med tre skyltdockor, allihopa med ett stort leende i ansiktet målat med läppstift.

Saga från Malmöpolisen blir inkopplad på fallet men eftersom Martin Rohde på Köpenhamnspolisen nu avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för det mord han begick på sin sons mördare så får hon arbeta tillsammans med Henrik för att försöka få ihop dom spår som verkar tyda på hatbrott och som leder fram och tillbaka över gränsen mellan Sverige och Danmark.

Jag måste ju säga att man var lite besviken när säsong tre inleddes och man insåg att Kim Bodnia som Martin inte längre skulle vara en del av handlingen men det tog faktiskt inte lång stund innan man tog Thure Lindharts karaktär Henrik till sitt hjärta och hans tragiska livsöde som tillsammans med Sagas sociala handikapp gav serien en helt ny dimension.
Fotot är underbart mörkt, historien mer skruvad än någonsin och det fanns inte mycket kvar av naglarna när det sista avsnittet var över och sen så innehåller denna säsong också mycket mer humor än dom tidigare och tragik som faktiskt funkar i en riktigt mustig mix.
Skådespelarna är helt enastående med bla Sofia Helin, Thure Lindhart, Dan Malmberg och Sarah Boberg. 

Titel:  Bron

År:  2015

Land:  Sverige, Danmark, Tyskland

Genre:  Kriminaldrama, Thriller

Längd:  10 avsnitt

Regi:  Rumle Hammerich & Henrik Georgsson

Manus:  Hans Rosenfeldt, Camilla Ahlgren, Erik Ahrnbom, Måns Mårlind,

Nikolaj Scherfig, Björn Stein & Astrid Öye

Foto:  Carl Sundberg & Lars Reinholdt

Musik:  Patrik Andrén, Uno Helmersson & Johan Söderqvist

Klippning:  Patrik Austen, Sofia Lindgren, Sebastian Amundsen & Emil Stenberg

Skådespelare:

Sofia Helin, Thure Lindhardt,

Sarah Boberg, Dag Malmberg, Maria Kulle,

Gabriel Flores Jair, Henrik Lundström, Julie Carlsen,

Sarah-Sofie Boussnina, Nicolas Bro, Adam Pålsson,

Michael Slebsager, Louise Peterhoff, Reuben Salmander,

Anna Björk, Olaf Johannessen, Ann Petrén,

Anton Lundqvist, Sonja Richter,

Asbjörn Krogh Nissen, Peter Hald,

Melinda Kinnaman, Joakim Gräns, Gunnel Fred,

Lil Tersélius, Christopher Laessö, Ida Engvoll,

Boris Glibusic, Björn Granath, Catherine Hansson,

Signe Dahlkvist

Sjukt Oklar (2018)

Ellen har levt med ett stort problem hela livet, hon klarar inte av att slutföra saker.

Vare sig det handlar om skola, privatliv eller arbete så kan hon inte sluta det hon påbörjat.

Efter att ha hoppat av skolan dagen innan studenten och dragit iväg utomlands så träffade hon och inledde ett förhållande med Vera, en relation som hon givetvis smet ifrån när det började bli allvar.

Efter några år, nu som 24-åring är hon nu tillbaka i Sverige och beslutar sig för att avsluta skolan. Hon ber sin kompis som jobbar på skolan att ändra hennes personuppgifter så att hon nu kan plugga som 16-åring igen.

Allt verkar att flyta på bra tills den nya lärarinnan presenterar sig och det visar sig vara Vera som hon lämnat på ett hotell i ett sydligare land en tid innan.

Läste en del halvdålig kritik om den här serien, att den helt enkelt inte var rolig och att Clara Henry som gör rollen som Ellen mer spelade sig själv än den rollfigur hon borde ha iklätt sig.
Personligen så håller jag inte med om detta, jag har ingen tidigare erfarenhet av Clara Henry och vad hon medverkat i så jag har inga referenser där och sen så tyckte jag att detta faktiskt var skitroligt.
Pinsamheterna bokstavligen staplas på varandra, den ena värre än den andra och däremellan så firar den torra mimiklösa humorn triumfer.
Skådespelarna är bra i sina roller, fotot av Nea Asphäll riktigt snyggt och coolt och så är det som sagt riktigt kul.

Titel:  Sjukt Oklar

År:  2018

Land:  Sverige

Genre:  Komedi

Längd:  8 avsnitt

Regi:  Christoffer Sandler

Manus:

Christoffer Sandler, Lina Åström, Linn Mannheimer & Karin Aspenström

Foto:  Nea Asphäll

Musik:  Epidemic Sound 

Skådespelare:

Clara Henry, Madeleine Martin,

Anton Forsdik, Christoffer Nordenrot, Lolita Zackow,

Tina Pour Davoy, David Nzinga, Elsa Forsberg,

Jonatan Bökman, Siri Fagerudd, Linda Källgren,

Nikoletta Norrby, Mimmi Siegel, Arvin Kananian

Beck: Vita Nätter (1997)

Under ett knarktillslag så skjuts den unge knarksmugglaren Micke Sjögren ihjäl av sina egna medbrottslingar.

Micke visar sig vara son till Martin Beck, en son som han fick i ett tidigt förhållande, inte haft någon kontakt med och som levt på fel sida om lagen en längre tid.

Beck gömmer sig undan och bestämmer sig för att sluta inom polisen tills det visar sig att det mordfall som Gunvald Larsson och 

Lena Klingström håller på med har med dödsskjutningen av hans son att göra.

I den här tredje filmen med Peter Haber som Beck så är det Kjell Sundvall som stått för regin och det märks som en rejäl ansiktslyftning i produktionen.

Skådespelarna känns här riktigt bekväma i sina karaktärer och historien har ett annat djup än dom tidigare två.

Ett groteskt restaurangmord och knarksmuggling från Polen är någonting som här ligger i bakgrunden till förmån för Martin Becks inre kris som han brottas med sen hans son skjutits ihjäl.

Filmen inleds också med en riktigt snyggt filmad scen med en ung kvinna som går balansgång på en bro över ett tunnelbanespår som egentligen inte har någonting med historien i sig att göra men som ändå smälter in bra och som får oss tittare att kippa lite efter andan så där strax innan allting börjar.

Titel:  Beck - Vita Nätter

År:  1998

Land:  Sverige

Genre:  Kriminaldrama

Längd:  1 tim, 25 min

Regi:  Kjell Sundvall

Manus:  Rolf Börjlind

Foto:  Olof Johnson

Musik:  Ulf Dageby

Klippning:  Tomas Täng

Skådespelare:

Peter Haber, Mikael Persbrandt, Stina Rautelin,

Per Morberg, Ingvar Hirdwall, Lennart Hjulström,

Michael Nyqvist, Rebecka Hemse, Fredrik Ultvedt,

Anna Ulrika Ericsson, Peter Hüttner, Katarina Ewerlöf,

Bosse Höglund, Jan von Melen, Emil Forselius,

Robert Pukitis, Dubrilla Ekerlund, Douglas Johansson,

Tytte Johnsson, Jonas Uddenmyr, Torsten Wahlund 

Calvary (2014)

James är en småstadspräst på Irland som en dag får en lokal men okänd besökare i bikten som berättar att han som ung utnyttjades sexuellt flera år av en katolsk präst. Han avtalar ett möte med James på stranden om en vecka och berättar att han då ska döda honom som en principhandling för det som drabbade honom som ung.

En helt igenom enastående film skriven och regisserad av John Michael McDonagh där vi får följa den katolska prästen James fantastiskt spelad av Brendan Gleeson som i bikten får veta av en okänd församlingsmedlem att han har en vecka på sig att leva.
Han tror sig veta vem personen som hotat honom är men vi tittare får hålla oss till tåls ända tills slutet och det är få ledtrådar som presenteras som gör att vi skulle kunna gissa svaret.
James vandrar nu runt bland ortens invånare och får ta del av deras liv, mest det mörka som verkar genomsyra hela området och som om inte det var nog så får han även ta tag i lite egna demoner som nu vaknat till liv också.

Det är en mörk, nästan helt igenom svart historia med underbara dialoger, fantastiskt foto av en vackert belägen bygd men som mår allt annat än bra, enastående skådespelare och så finns där också en del humor i all bedrövelse bland dom udda karaktärer bland befolkningen.

Dramatisk, spännande och tragisk. Vacker, rolig och en historia som tar ett stadigt grepp om en som tittare.

Titel:  Calvary

År:  2014

Land:  Irland, England

Genre:  Drama

Längd:  1 tim, 42 min

Regi:  John Michael McDonagh

Manus:  John Michael McDonagh

Foto:  Larry Smith

Musik:  Patrick Cassidy

Skådespelare:

Brendan Gleeson, Kelly Reilly,

Chris O'Dowd, Aidan Gillen, Dylan Moran,

Isaach de Bankolé, M. Emmet Walsh,

Marie-Josée Croze, Domhnall Gleeson,

David Wilmot, Gary Lydon, Pat Shortt,

Orla O'Rourke, Owen Sharpe, 

David McSavage, Mícheál Og Lane

Sveriges Regenter - Från Forntid till Nutid av Lars O. Lagerqvist (1996)

I denna rikt illustrerade historiska bok så berättar Lars O. Lagerqvist om vårt lands Kungar och Drottningar från dom mytomspunna regenterna innan vårt land ens var ett land till vår nuvarande Kung Carl XVI Gustaf.

Från och med Gustaf Wasa så fungerar boken som ett uppslagsverk där varje regent tilldelats ett kapitel och där det är lätt att slå upp en viss Kung eller Drottning om man behöver.

Författaren är inte bara detaljrik i sina berättelser om våra härskare och allting runtomkring dom, han har också kryddat historierna med en hel del personlighet och humor vilket gjorde dessa levnadsbeskrivningar ännu mer levande.