Bron III (2015)

Det har gått en tid sedan sist.

I en övergiven industrilokal så hittas en mördad kvinna sittandes vid ett bord tillsammans med tre skyltdockor, allihopa med ett stort leende i ansiktet målat med läppstift.

Saga från Malmöpolisen blir inkopplad på fallet men eftersom Martin Rohde på Köpenhamnspolisen nu avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för det mord han begick på sin sons mördare så får hon arbeta tillsammans med Henrik för att försöka få ihop dom spår som verkar tyda på hatbrott och som leder fram och tillbaka över gränsen mellan Sverige och Danmark.

Jag måste ju säga att man var lite besviken när säsong tre inleddes och man insåg att Kim Bodnia som Martin inte längre skulle vara en del av handlingen men det tog faktiskt inte lång stund innan man tog Thure Lindharts karaktär Henrik till sitt hjärta och hans tragiska livsöde som tillsammans med Sagas sociala handikapp gav serien en helt ny dimension.
Fotot är underbart mörkt, historien mer skruvad än någonsin och det fanns inte mycket kvar av naglarna när det sista avsnittet var över och sen så innehåller denna säsong också mycket mer humor än dom tidigare och tragik som faktiskt funkar i en riktigt mustig mix.
Skådespelarna är helt enastående med bla Sofia Helin, Thure Lindhart, Dan Malmberg och Sarah Boberg. 

Titel:  Bron

År:  2015

Land:  Sverige, Danmark, Tyskland

Genre:  Kriminaldrama, Thriller

Längd:  10 avsnitt

Regi:  Rumle Hammerich & Henrik Georgsson

Manus:  Hans Rosenfeldt, Camilla Ahlgren, Erik Ahrnbom, Måns Mårlind,

Nikolaj Scherfig, Björn Stein & Astrid Öye

Foto:  Carl Sundberg & Lars Reinholdt

Musik:  Patrik Andrén, Uno Helmersson & Johan Söderqvist

Klippning:  Patrik Austen, Sofia Lindgren, Sebastian Amundsen & Emil Stenberg

Skådespelare:

Sofia Helin, Thure Lindhardt,

Sarah Boberg, Dag Malmberg, Maria Kulle,

Gabriel Flores Jair, Henrik Lundström, Julie Carlsen,

Sarah-Sofie Boussnina, Nicolas Bro, Adam Pålsson,

Michael Slebsager, Louise Peterhoff, Reuben Salmander,

Anna Björk, Olaf Johannessen, Ann Petrén,

Anton Lundqvist, Sonja Richter,

Asbjörn Krogh Nissen, Peter Hald,

Melinda Kinnaman, Joakim Gräns, Gunnel Fred,

Lil Tersélius, Christopher Laessö, Ida Engvoll,

Boris Glibusic, Björn Granath, Catherine Hansson,

Signe Dahlkvist

Sjukt Oklar (2018)

Ellen har levt med ett stort problem hela livet, hon klarar inte av att slutföra saker.

Vare sig det handlar om skola, privatliv eller arbete så kan hon inte sluta det hon påbörjat.

Efter att ha hoppat av skolan dagen innan studenten och dragit iväg utomlands så träffade hon och inledde ett förhållande med Vera, en relation som hon givetvis smet ifrån när det började bli allvar.

Efter några år, nu som 24-åring är hon nu tillbaka i Sverige och beslutar sig för att avsluta skolan. Hon ber sin kompis som jobbar på skolan att ändra hennes personuppgifter så att hon nu kan plugga som 16-åring igen.

Allt verkar att flyta på bra tills den nya lärarinnan presenterar sig och det visar sig vara Vera som hon lämnat på ett hotell i ett sydligare land en tid innan.

Läste en del halvdålig kritik om den här serien, att den helt enkelt inte var rolig och att Clara Henry som gör rollen som Ellen mer spelade sig själv än den rollfigur hon borde ha iklätt sig.
Personligen så håller jag inte med om detta, jag har ingen tidigare erfarenhet av Clara Henry och vad hon medverkat i så jag har inga referenser där och sen så tyckte jag att detta faktiskt var skitroligt.
Pinsamheterna bokstavligen staplas på varandra, den ena värre än den andra och däremellan så firar den torra mimiklösa humorn triumfer.
Skådespelarna är bra i sina roller, fotot av Nea Asphäll riktigt snyggt och coolt och så är det som sagt riktigt kul.

Titel:  Sjukt Oklar

År:  2018

Land:  Sverige

Genre:  Komedi

Längd:  8 avsnitt

Regi:  Christoffer Sandler

Manus:

Christoffer Sandler, Lina Åström, Linn Mannheimer & Karin Aspenström

Foto:  Nea Asphäll

Musik:  Epidemic Sound 

Skådespelare:

Clara Henry, Madeleine Martin,

Anton Forsdik, Christoffer Nordenrot, Lolita Zackow,

Tina Pour Davoy, David Nzinga, Elsa Forsberg,

Jonatan Bökman, Siri Fagerudd, Linda Källgren,

Nikoletta Norrby, Mimmi Siegel, Arvin Kananian

Beck: Vita Nätter (1997)

Under ett knarktillslag så skjuts den unge knarksmugglaren Micke Sjögren ihjäl av sina egna medbrottslingar.

Micke visar sig vara son till Martin Beck, en son som han fick i ett tidigt förhållande, inte haft någon kontakt med och som levt på fel sida om lagen en längre tid.

Beck gömmer sig undan och bestämmer sig för att sluta inom polisen tills det visar sig att det mordfall som Gunvald Larsson och 

Lena Klingström håller på med har med dödsskjutningen av hans son att göra.

I den här tredje filmen med Peter Haber som Beck så är det Kjell Sundvall som stått för regin och det märks som en rejäl ansiktslyftning i produktionen.

Skådespelarna känns här riktigt bekväma i sina karaktärer och historien har ett annat djup än dom tidigare två.

Ett groteskt restaurangmord och knarksmuggling från Polen är någonting som här ligger i bakgrunden till förmån för Martin Becks inre kris som han brottas med sen hans son skjutits ihjäl.

Filmen inleds också med en riktigt snyggt filmad scen med en ung kvinna som går balansgång på en bro över ett tunnelbanespår som egentligen inte har någonting med historien i sig att göra men som ändå smälter in bra och som får oss tittare att kippa lite efter andan så där strax innan allting börjar.

Titel:  Beck - Vita Nätter

År:  1998

Land:  Sverige

Genre:  Kriminaldrama

Längd:  1 tim, 25 min

Regi:  Kjell Sundvall

Manus:  Rolf Börjlind

Foto:  Olof Johnson

Musik:  Ulf Dageby

Klippning:  Tomas Täng

Skådespelare:

Peter Haber, Mikael Persbrandt, Stina Rautelin,

Per Morberg, Ingvar Hirdwall, Lennart Hjulström,

Michael Nyqvist, Rebecka Hemse, Fredrik Ultvedt,

Anna Ulrika Ericsson, Peter Hüttner, Katarina Ewerlöf,

Bosse Höglund, Jan von Melen, Emil Forselius,

Robert Pukitis, Dubrilla Ekerlund, Douglas Johansson,

Tytte Johnsson, Jonas Uddenmyr, Torsten Wahlund 

Calvary (2014)

James är en småstadspräst på Irland som en dag får en lokal men okänd besökare i bikten som berättar att han som ung utnyttjades sexuellt flera år av en katolsk präst. Han avtalar ett möte med James på stranden om en vecka och berättar att han då ska döda honom som en principhandling för det som drabbade honom som ung.

En helt igenom enastående film skriven och regisserad av John Michael McDonagh där vi får följa den katolska prästen James fantastiskt spelad av Brendan Gleeson som i bikten får veta av en okänd församlingsmedlem att han har en vecka på sig att leva.
Han tror sig veta vem personen som hotat honom är men vi tittare får hålla oss till tåls ända tills slutet och det är få ledtrådar som presenteras som gör att vi skulle kunna gissa svaret.
James vandrar nu runt bland ortens invånare och får ta del av deras liv, mest det mörka som verkar genomsyra hela området och som om inte det var nog så får han även ta tag i lite egna demoner som nu vaknat till liv också.

Det är en mörk, nästan helt igenom svart historia med underbara dialoger, fantastiskt foto av en vackert belägen bygd men som mår allt annat än bra, enastående skådespelare och så finns där också en del humor i all bedrövelse bland dom udda karaktärer bland befolkningen.

Dramatisk, spännande och tragisk. Vacker, rolig och en historia som tar ett stadigt grepp om en som tittare.

Titel:  Calvary

År:  2014

Land:  Irland, England

Genre:  Drama

Längd:  1 tim, 42 min

Regi:  John Michael McDonagh

Manus:  John Michael McDonagh

Foto:  Larry Smith

Musik:  Patrick Cassidy

Skådespelare:

Brendan Gleeson, Kelly Reilly,

Chris O'Dowd, Aidan Gillen, Dylan Moran,

Isaach de Bankolé, M. Emmet Walsh,

Marie-Josée Croze, Domhnall Gleeson,

David Wilmot, Gary Lydon, Pat Shortt,

Orla O'Rourke, Owen Sharpe, 

David McSavage, Mícheál Og Lane

Sveriges Regenter - Från Forntid till Nutid av Lars O. Lagerqvist (1996)

I denna rikt illustrerade historiska bok så berättar Lars O. Lagerqvist om vårt lands Kungar och Drottningar från dom mytomspunna regenterna innan vårt land ens var ett land till vår nuvarande Kung Carl XVI Gustaf.

Från och med Gustaf Wasa så fungerar boken som ett uppslagsverk där varje regent tilldelats ett kapitel och där det är lätt att slå upp en viss Kung eller Drottning om man behöver.

Författaren är inte bara detaljrik i sina berättelser om våra härskare och allting runtomkring dom, han har också kryddat historierna med en hel del personlighet och humor vilket gjorde dessa levnadsbeskrivningar ännu mer levande.

Cleopatra (1963)

Efter slaget vid Farsalos år 48 F.kr. så förföljer Julius Caesar den besegrade Pompejus till Egypten bara för att där finna honom mördad av Faraonen Ptolemaios.

Caesar möter Ptolemaios syster Cleopatra och faller direkt för hennes skönhet. Han förvisar Ptolemaios och placerar Cleopatra på hans tron för att regera över Egypten.

Julius Caesar och Cleopatra gifter sig och får en son som får namnet Caesarion vilket inte ses med blida ögon i Rom där det pyr av ilska i senaten.

Den här filmen regisserad av 
Joseph L. Mankiewicz är en av dom dyraste filmerna som producerats och det var på håret att filmbolaget Twentieth Century Fox gick i konkurs på grund av den.
Det blev förseningar av inspelningarna, produktionsfolk och skådespelare sa upp sig och fick bytas ut, inspelningsplatser flyttades och kulisserna som byggdes för dom maffiga scenerna kostade mängder med pengar för att inte tala om dom tusentals statister som medverkade och som om inte det räckte så inledde ju också Elisabeth Taylor och 
Richard Burton ett förhållande som blev en stor skandal eftersom dom båda vid den tiden redan var gifta på varsitt håll.
Förutsättningarna innan premiären var ju alltså inte dom bästa men filmen blev nominerad till nio Oscars, vann fyra, blev en publik framgång och spelade in alla pengar.
Slutet gott allting gott.

Omgivningarna, kostymerna och dom maffiga scenerierna är storslagna, Rex Harrison som Julius Caesar och Richard Burton som Marcus Antonius är enastående bra men tyvärr så känns det som om Elisabeth Taylor mer spelar just Elisabeth Taylor än Cleopatra så den där mystiken man vill ha runt den mytomspunna drottningen infinner sig aldrig trots att Taylor ju är bedårande vacker varenda sekund hon är i bild.

Mustigt och svulstigt är det, skimrande visuellt om än lite tråkigt till och från.

Titel:  Cleopatra

År:  1963

Land:  USA, England, Schweiz

Genre:  Drama, Äventyr

Längd:  3 tim, 52 min

Regi:  Joseph L. Mankiewicz

Manus:  Joseph L. Mankiewicz, Ranald McDougall & Sidney Buchman

Foto:  Leon Shamroy & Jack Hildyard

Musik:  Alex North

Skådespelare:

Elisabeth Taylor, Richard Burton, Rex Harrison,

George Cole, Hume Cronyn, Cesare Danova, Kenneth Haigh,

Andrew Keir, Martin Landau, Roddy McDowall,

John Cairney, Pamela Brown, Francesca Annis,

Gregoire Aslan, Martin Benson, Jacqui Chan,

Isabelle Cooley, John Doucette, Andrew Faulds,

Michael Gwynn, Michael Hordern, John Hoyt,

Marne Maitland, Carroll O'Connor, 

Richard O'Sullivan, Gwen Watford, 

Douglas Wilmer

Den Gemensamma Nämnaren av David Baldacci (2003)

Original titel: Split Second

Under en valkampanj på ett hotell så skjuts presidentkandidaten Clyde Ritter till döds av collegeprofessorn Arnold Ramsey.

Attentatet sker under Secret Service agenten Sean Kings pass och det slutar med att han får skulden och tvingas ta avsked.

Åtta år senare så kidnappas presidentkandidaten John Bruno när han besöker en gammal väns begravning och agenten Michelle Maxwell som ansvarar för säkerheten hamnar ute i kylan precis som King åtta år tidigare.

Maxwell som ser en hel del liknelser mellan dom två händelserna kontaktar King som nu driver en advokatbyrå på en mindre ort.

Visst är det här spännande, Baldacci vet hur han ska hålla fast läsaren i ett järngrepp och det är svårt att lägga den här berättelsen ifrån sig. Karaktärerna är intressanta och historien har en hel del löst hängande trådar som man ju blir nyfiken på hur dom ska kunna fästas ihop på slutet.

Tyvärr så är det just slutet som är historiens svaga punkt.

Upplösningen är alldeles för långsökt och man blir besviken eftersom det varit en sån intensiv spänning på vägen dit, man känner sig lite lurad.

Välskrivet och spännande är det med ett, tyvärr lite fånigt slut.