Poltergeist III (1988)

Carol Anne har efter dom fruktansvärda händelserna för två år sedan skickats iväg till sina släktingar Bruce och Patricia och deras dotter Donna i Chicago.

Dom bor i en skyskrapa mitt i stan och det dröjer inte länge förrän det visar sig att den ondskefulla prästen Kane återvänt från den andra sidan för att ännu en gång ge sig på Carol Anne.

Ett dåligt försök att suga ut så mycket pengar det bara går ur ett säljande namn, det är väl en bra beskrivning av denna skräckfilm som är skriven och regisserad av Gary Sherman och som är den tredje filmen i serien om den där elaka döingen Henry Kane som har gett sig tusan på att han ska ha hjälp av Carol Anne för att kunna ta sig och de sina in i ljuset, varför han envisas just med henne det får man aldrig någon vettig förklaring till.

Jag läste att namnet Carol Anne ropas 121 gånger i filmen och jag tröttnade faktiskt efter den 10:e.

Visst, en och annan effekt håller väl hyfsat men skådespelarna är så tråkiga och historien så kass att det inte räcker för att detta ska bli underhållande på något sätt.

Johan Falk - Operation Näktergal (2009)

GSI arbetar med att kartlägga importen av unga kvinnor från Polen när en av deras kontakter bland dom prostituerade hittas brutalt mördad i en container där spåren leder till ett svenskt transportföretag i Göteborgsområdet.

En film i Johan Falk-serien som faktiskt mest handlar om spaning och som till och från blir lite seg och så en kärlekshistoria som inte riktigt passerar tönttröskeln. Det är först mot slutet som det börjar hetta till och bli lite intensivt men då är det något sent för att rädda allting.

Den minst intressanta filmen hittills i denna serie.

Beasts of The Southern Wild (2012)

6-åriga Hushpuppy bor med sin far Wink i en fattig del i Louisiana kallad The Bathtub.

Samtidigt som en fruktansvärd storm drar in och översvämmar området som dom och deras grannar bor i så blir Wink allvarligt sjuk och Hushpuppy inser snart att hennes liv nu kommer att förändras drastiskt.

Visst kan det vara lite svårt att riktigt få tag i den löst vajande röda tråden i detta drama men det gör ingenting eftersom man ändå blir så infernaliskt tagen av det man får se.
Vi får följa med på en resa in i en värld som för en annan lika gärna kunde vara på en annan planet.
Här i Louisianas träskmarker så har människorna byggt sina hus av delar och bitar dom hittat i området, dom lever av det dom fiskar, dom djur dom föder upp och äter med fingrarna i sina med våra ögon sett ruckel och ändå så har dom ingen önskan att byta ut det livet mot en lägenhet i stan.

Historien blandar drömmar med verklighet och vi får följa allting genom den 6-åriga Hushpuppys ögon och det är väl därför det är en del frågetecken som aldrig klarnar, vi som tittare får stå lika undrande som hon gör vid vissa saker.
Quvenzhané Wallis som spelar Hushpuppy är enastående bra och likaså Dwight Henry som hennes far som på ytan verkar hård men som innerligt älskar sitt barn och som enbart försöker förbereda henne på det hårda livet i The Bathtub den dagen han inte finns längre.

Den här filmen var regissören Benh Zeitlins debut och alla medverkande var amatörer när inspelningen ägde rum.

Dramatiskt, kärleksfullt och gripande och till och från riktigt roligt.

Valerian and The City of a Thousand Planets (2017)

Valerian och Laureline är två unga specialagenter i det 28:e århundradet.

Här blir dom skickade på ett uppdrag till den enorma svävande staden Alpha där varelser från hela rymden i hundratals år levt tillsammans men där säkerhetspolisen fått indikationer på att det är något som inte stämmer.

Det här är ju helt klart det maffigaste och mest färgsprakande som regissören Luc Besson gjort sen 1997 då han gjorde Det Femte Elementet. Visuellt så är det här bland det snyggaste och häftigaste jag sett, effektmässigt så är allting enastående, omgivningar, miljöer och allehanda varelser är perfekta in i minsta detalj.

Filmen bygger ju på den gamla franska tecknade serien Valerian & Laureline och Luc Besson har i alla år närt en dröm om att få göra film på dom historierna.

Men vad är det då som gör att jag ändå kände mig lite besviken? Jo, skådespelarna håller tyvärr inte måttet, dom är alldeles för karaktärslösa och tråkiga för att kunna bära upp allt det häftiga runtomkring så till slut så struntar man i dom och historien och egentligen enbart sitter och njuter av effekterna och det fantastiska fotot av Thierry Arbogast.

Night of The Living Dead (1968)

Syskonen Barbra och Johnny besöker deras fars grav när dom helt utan förvarning på kyrkogården attackeras av en till synes förruttnad man.

Barbra lyckas undkomma och söker skydd i ett hus en bit därifrån där hon snart får sällskap av Ben som stannat till utanför sökandes efter bensin. Dom två ser sig snart omringade av levande döda och barrikaderar sig så gott det går i huset.

George A. Romero skrev, regisserade och skötte kameraarbetet i denna klassiska skräckfilm som räknas som den första moderna zombiefilmen trots att ordet zombie aldrig förekommer i den.

Att den är svartvit gör den bara läskigare, det ligger en domedagsfilt över hela produktionen och även innan attacken på kyrkogården i början av filmen så känner man ett obehag och att någonting mörkt är på väg.
Filmen blev mycket uppmärksammad för våldet och scenerna med kannibalism och dessutom för att det var den första amerikanska film där en färgad skådespelare hade den ledande rollen som här då var Duane Jones som spelade Ben.

Våldsammare och råare filmer har ju gjorts sen denna hade premiär men det finns en obehaglig läskig stämning i denna som är svåröverträffad.

Kingsman: The Golden Circle (2017)

Spionorganisationen Kingsman utsätts för attentat där nästan alla deras agenter dödas. Eggsy och Merlin som överlevt upptäcker att dom har en systerorganisation i USA vid namn Statesman som dom nu måste samarbeta med när en mäktig knarkdrottning håller en stor del av mänskligheten gisslan.

Tre år har gått sen regissören Matthew Vaughn gjorde den första filmen om Kingsman och här har han ju försökt att göra ungefär samma sak men att lägga i en växel till.

Tyvärr så har han glömt bort att det krävs lite själ och hjärta också för att det ska hålla hela vägen, det räcker inte riktigt med att enbart förlita sig på coola kameraåkningar och häftiga actionscenerier hur mycket av den varan filmen än innehåller.

Ytan är ju som sagt målad i färgen coolt men insidan är rätt grå och tom tyvärr och det spelar ingen roll om man har såna bra skådespelare med som Julianne Moore, Colin Firth, Halle Berry och Jeff Bridges när dom verkar rätt uttråkade.

Kul att se Björn Granath och Lena Endre som det svenska kungaparet men Elton John som spelar sig själv känns mest som någon form av utfyllnad som tyvärr inte fyller ut någonting.

Jag tycker inte att filmen var dålig, det är ju som sagt en hel del häftig action men det är så förutsägbart i denna film där den förra istället innehöll en hel massa överraskningar och det komiska som i föregångaren lockade till skratt blir här bara småleenden.

Tjejen som Föll Överbord (1987)

Org titel:  Overboard

Den ofantligt rike Joanna anlitar snickaren Dean för att bygga om hennes garderob på lyxyachten. Dom två hamnar dock snart på kollisionskurs med varandra och det hela slutar med att Dean hamnar i vattnet utan att ha fått betalt för jobbet.

Ett dygn senare så hamnar Joanna på sjukhus efter att också hon trillat överbord och när Dean får veta att hon drabbats av minnesförlust så tänker han ge igen.

Först så tänkte jag skriva att den här komedin regisserad av Garry Marshall inte riktigt åldrats med välbehag men med närmare eftertanke så tyckte jag nog inte att den var så mycket bättre första gången jag såg den i slutet av 1980-talet.

Inledningen håller, Goldie Hawn är där mycket bra som den svinrike översittartypen och Kurt Russell likaså som snickaren som blir föremål för hennes förakt men sen efter en sisådär 20 minuter när hon drabbats av minnesförlust och hans hämnd börjar ta vid så planar allting ut och blir egentligen bara rätt tråkigt och förutsägbart.

På 80-talet så accepterade man ju ändå att alla filmer där Goldie Hawn var med i började med: Tjejen som..i filmtiteln men nu när man egentligen bara översätter titeln till barnfilmer så känns detta rätt sunkigt.

Det dyker upp en och annan scen där man rör lite på munnen och då och då någon kommentar man fnissar åt men i det stora hela så blir allt bara sådär men med en rolig inledning och med glad uppiggande musik av Alan Sivestri.