Det som Göms i Snö: Säsong 1 (2018)

Poliskommissarie Peter Wendel (Robert Gustavsson) har precis återvänt till arbetet efter en längre tids sjukskrivning på grund av depression.

Nu blir han chef för en nystartad Kalla-Fall grupp inom Stockholmspolisen där han och hans team av mer eller mindre annorlunda medarbetare tar sig an ett fall som visar sig ha förgreningar långt in i maktens korridorer.

Jag hörde en del kritiska röster som menade på att den här serien var alldeles för långsam och seg men personligen så tycker jag att det just är det som är dess styrka.

Det är på nåt sätt tystnaden som för historien framåt och Robert Gustavsson som är helt enastående som Peter Wendel behöver inte prata så mycket, hans minimala minspel och ansiktsuttryck berättar mer än vad man behöver veta.

Det här är nog bland det bästa han gjort och det känns som om hans inre demoner kryper in under skinnet på en som tittare.

Visst snurras historien till ordentligt mot slutet och blir kanske lite orealistisk men regin av Kjell-Åke Andersson och Lisa Farzaneh är så tajt och skådespelarna så fantastiskt bra så en sådan liten detalj stör inte det minsta.

Manuset är skrivet av Hans Jörnlind och Aron Levander och bygger på en idé av Leif GW Persson. Det är ju inte sagt hur mycket GW har pusslat med historien men faktum är att hans ande finns med överallt.

Sahara (2017)

Två klaner av ormar lever i Saharas öken, dom vackra gröna ormarna som lever sitt liv i en skyddad oas och dom giftiga ormarna som har sitt ute i öknen.

En av dom giftiga ormarna Ajar och hans kompis, skorpionen Pitt mobbas av dom andra ormarna och beslutar sig för att bege sig från öknen och in i den förbjudna oasen.

Man är ju i och för sig lite bortskämd när det kommer till animerade filmer men jag tyckte inte alls att detta var bra.

Det är väl inga större fel på historien men animeringen är stel och kantig och det finns ingen själ och hjärta i humorn.

Jag såg versionen med Svenska röster och det var väl inga fel på den dubbningen men den detaljen räckte ju definitivt inte för att rädda den här mediokra filmen.

Jamestown: Säsong 2 (2018)

Livet fortsätter i den Engelska kolonin Jamestown där ett skepp med slavar anlänt för att dom växande tobaksplantagerna ska kunna skötas ordentligt. Jocelyn (Naomi Battrick)Verity (Niamh Walsh) och Alice (Sophie Rundle) är tre kvinnor med stor makt även om guvernören Yeardlley (Jason Flemyng) och hans hårdföra män tror tvärtom samtidigt som konflikterna med områdets indianer verkar tillta.

I den första säsongen så låg ju koncentrationen i berättelsen mest på Silas & Alice och deras vedermödor men i den här andra säsongen så har egentligen alla inblandade i Jamestown fått samma utrymme och det tjänar serien verkligen på.

Intrigerna fyller historien och det är kvinnorna som i bakgrunden sköter det mesta av just detta och ser till att komplicera saker och ting för dom styrande männen som mer och mer förlorar mark.

Det är dramatiskt och våldsamt med bra skådespelare och realistiska omgivningar.

Solsidan (2017)

Alex och Anna ska skilja sig och det här är en jobbig situation, inte bara för dom två utan även deras vänner Fredde och Mickan.

Ove och Anette vill skaffa ett barn till när det visar sig att Ove inte kan producera tillräckligt med pigga spermier samtidigt som Freddes pappa som han knappt har någon kontakt med vill att hela familjen ska komma ner och hälsa på honom i Torekov.

Känslan när man tittade på den här filmen som ju är en ganska direkt fortsättning på säsong 5 av TV-serien är ju just det att man tittar på TV-serien. Det enda som skiljer sig är väl att man här får följa hela gänget när dom under en helg lämnar Stockholm för Skåne.

Nu spelade det ingen som helst roll att det kändes som om man sträcktittade på ett par avsnitt av serien för regissörerna Måns & Felix Herngren har pusslat ihop allting så rasande skickligt att varje detalj sitter som en smäck oavsett om det handlar om ren och skär humor eller allvarligare dramatik.

Skådespelarna är utmärkta i sina karaktärer och det enda minuset som väl egentligen är ett frågetecken är just varför man gjorde filmen när detta lika gärna kunde vara 3-4 avsnitt av serien.

Poltergeist II: The Other Side (1986)

Familjen Freeling har tillfälligt flyttat in hos Dianes mamma för att försöka återhämta sig efter dom fruktansvärda händelserna i deras förra hus då spökerier höll på att krossa hela familjen.

Det dröjer dock inte länge förrän mystiska saker ånyo börjar hända samtidigt som en indian vid namn Taylor dyker upp utanför dörren och säger att deras mardröm ännu inte är över.

Den här filmen som är regisserad av Brian Gibson är ju en direkt uppföljare till Poltergeist från 1982 och den börjar faktiskt ganska bra, man får känslan av att detta nog för en gångs skull kanske är en sjysst andra del. Tyvärr så grusas den känslan efter halva filmen och slutet är faktiskt pinsamt uselt.

Skådespelarna som i början sköter sig bra verkar dom sista 30 minuterna helt glömt bort vad agerande framför en kamera är. Det som såg och kändes så lovande ut i början blev till slut bara en ballong som tappat all luft.

Poltergeist (1982)

Titel:  Poltergeist

Regi:  Tobe Hooper

Land:  USA

År:  1982

Genre:  Skräck

Längd:  1 tim, 54 min

Steve & Diane Freeling och deras tre barn har precis flyttat in i ett nytt hus i ett till synes lugnt och fridsamt område.

Det dröjer dock inte länge förrän dom märker att det är någonting onormalt dom delar utrymmet med och när saker och ting börjar flytta på sig i huset och flyga omkring så kontaktar dom professionell hjälp.

Dom ledande rollerna i den här skräckthrillern som spelas av Jo-Beth Williams, Craig T Nelson, Heather O'Rourke och Oliver Robins är så pass tajta att man verkligen tror på dom som en verklig familj vilket ju faktiskt är lite ovanligt i den här genren.

Officiellt så är det ju Tobe (Motorsågsmassakern) Hooper som regisserat filmen men i efterhand så har det ju kommit fram att Steven Spielberg kanske var den som styrde det mesta ändå och om det var så det gick till så märks det ganska väl, det vilar en Spielbergsk känsla över hela produktionen.

Filmen är nästintill en fulländad skräckthriller med en hel del banbrytande specialeffekter och den håller riktigt bra fortfarande.

Förbjuden Värld (1956)

Org Titel:  Forbidden Planet

Vi befinner oss i början av det 23:e århundradet där rymdskeppet C-57D med befälhavaren Adams och hans besättning har skickats till planeten Altair IV för att undersöka vad som hänt kolonisatörerna som bosatte sig där 20 år tidigare.

Innan dom kommer fram får dom kontakt med en av invånarna, Dr Edward Morbius som varnar dom för att landa på planeten.

Denna film regisserad av Fred McLeod Wilcox är en riktig klassiker i Sci-Fi genren som belönades med Oscars för specialeffekterna och där musiken av Louis & Bebe Barron var banbrytande och första gången som ren elektronisk musik användes inom filmen.

Manuset bygger på William Shakespeares pjäs Stormen och i rollerna ser vi bland annat Leslie Nielsen som Befälhavare Adams, Walter Pidgeon som den mystiske Dr Morbius och Anne Francis som Altaira, dotter till Doktorn och en kvinna som är upphov till en del problem eftersom hon aldrig förut sett en man förutom sin far och männen på skeppet inte sett en kvinna på nästan 1 år.

Det är stilistiskt snyggt och bra foto av George J. Folsey och även om skådespelarna ibland känns lite stela i sina slätstrukna rymdkostymer så är det en bra historia i en produktion som fortfarande håller förvånansvärt bra.