Stridigheter bryter ut mellan hövdingen Ragnar Lothbrok och Jarl Borg som har fått oväntad hjälp av Ragnars bror Rollo som bytt sida efter att ha känt sig åsidosatt av sin nu mäktige bror.
Ragnar funderar också på nya äventyr till England där han vill skapa bosättningar.
I den här andra säsongen så har intrigerna tagit över den lilla byn Kattegatt.
Bror vänder sig mot bror, tidigare vänner är numera svårt att lita på och kvinnor slåss om att få ta plats vid sidan om mäktiga män.
Det är inte lika oborstat och rått som i den första säsongen men likväl spännande, våldsamt vackert och fascinerande intressant.
Den professionella brottaren Randy "The Ram" Robinson haltar sig fram på ålderns höst på små arenor långt ifrån dom stora galorna han tjugo år tidigare var huvudnumret i och för att kunna betala hyran för den husvagn han bor i så jobbar han deltid på ett livsmedelslager.
Efter en match så drabbas han av en hjärtattack och hans läkare säger att han måste sluta brottas om han vill leva.
Randy som nu måste börja fundera på andra saker i livet kontaktar sin vuxna dotter som han inte sett eller pratat med på många år.
Regissören Darren Aronofsky har gjort en helt fantastisk film där Mickey Rourke är helt outstanding som den gamle brottaren Randy "The Ram" Robinson som är full av ärr, inte bara på kroppen utan i hela själen.
Han är verkligen The Ram i varje svettdroppe på kroppen.
Vi får följa hans liv i ringen, hemma i husvagnen, på sitt lagerjobb och på den strippklubb där han tillbringar en hel del tid och där han har sin enda sociala kontakt utanför ringen i form av strippan Cassidy som strålande spelas av
Marisa Tomei.
Allt detta genom ett kameraarbete av Maryse Alberti som nästan känns dokumentärt.
Det är oerhört sorgligt och tragiskt när Randy försöker anpassa sig till ett liv utan brottningen och där han försöker få kontakt med en dotter som han inte sett på många år och man sitter verkligen och hoppas på att denne snälle ärrade jätte ska lyckas att få ihop allting.
Det är en tragisk historia som verkligen tar tag och ruskar om en med fantastiskt skådespeleri och där det är svårt att hålla tillbaka tårarna.
Titel: Bonusfamiljen 2 År: 2018 Land: Sverige Genre: Komedi, Drama Längd: 10 avsnitt
Lisa och Patrik fortsätter att kämpa för att få ihop det med barn, styvbarn, exman och exfru och deras nya relationer samtidigt som dom går i terapi för att deras eget förhållande inte ska krascha mitt i allt.
Där den första säsongen av denna serie hade komiken längst fram och det allvarliga dramat strax där bakom så har det ändrats i denna andra säsong.
Här har dramat tagit klivet fram och låter komiken stå där strax bakom axeln.
Det är lite gråare och mörkare, tragiskt dramatiskt och ledsamt men sen så finns ju även dom där enastående komiska höjdpunkterna med pinsamheter som gör att man skrattar med en sån där nästan obehaglig känsla i kroppen.
Skådespelarna med bla Vera Vitali, Erik Johansson, Fredrik Hallgren och Petra Mede har här växt in i karaktärerna ordentligt och är enastående bra och manuset av bla Felix Herngren och hans fru Clara och syster Moa är ju komiskt och dramatiskt skruvat så det räcker och blir över.
För sexton år sedan på den lilla orten Haddonfield så mördade den då 10-årige Michael Myers sin styvfar,
äldre syster och hennes pojkvän, dom enda som klarade sig i familjen var hans mor och yngre syster.
Nu har han precis rymt från det mentalsjukhus han suttit inspärrad på sen dess och är på väg hem.
Det är vågat att ge sig på att göra en nyinspelning av en riktig filmklassiker men regissören och manusförfattaren Rob Zombie hade det modet och spelade in en remake av den första Halloweenfilmen från 1978. Hade den här filmen kommit utan att dom andra i serien om Michael Myers hade funnits så hade man nog tyckte detta var en bra, obehaglig och skrämmande film men nu går det inte att släppa originalet, man gör jämförelser hela tiden och det blir ju inte lättare av att Zombie använder sig av musik från originalfilmen och även några scener och repliker som är exakta kopior. Dom första 35 minuterna så får man också följa Myers som liten och hans tragiska uppväxt i en riktigt trasig familj, som utstött och mobbad i skolan och det känns som om Rob Zombie med det vill visa varför Myers blev som han blev. Tyvärr så är detta inte bra för historien för en av dom detaljer som gjorde stämningen i originalfilmen så obehagligt diffus var ju att man inte hade en aning om varför Myers betedde sig som han gjorde. Dialogen här är också rätt torr och skådespelarna med Malcolm McDowell som Dr Loomis och Scout Taylor-Compton som Michael Myers syster Laurie Strode är lite för själlösa för att ge nytt liv åt dom karaktärerna. Näe, förutom en och annan scen så fungerade detta inte riktigt trots allt blod och våld, nakenscener och hemsk musik.
Ett antal år har gått sedan dom fruktansvärda händelserna vid Camp Arawak.
Angela Baker har suttit inlåst, genomgått timmar av terapi, elchocker och dessutom en könsoperation från man till kvinna.
Nu är hon ute i samhället igen och har fått arbete som ungdomsledare på sommarlägret Camp Rolling Hills och som ungdomarna där snart kommer att märka så har hon lite speciella idéer om hur ett läger ska skötas.
Här behöver man ju inte sitta och gnugga sina hjärnceller speciellt många minuter innan mördaren presenterar sig själv i närbild och helt utan maskering så resten av filmen är ju egentligen bara en transportsträcka där hon fimpar ungdomarna på lägret en efter en med motorsåg, kniv, strypsnara, syra och så några till bestialiska metoder på det. Jag vet inte vad regissören Michael A Simpson och manusförfattaren Fritz Gordon tänkt när dom mojsat ihop den här filmen och jag tror inte att dom själva vet det heller.
Dom har ju försökt blanda in lite humor i allt mördande men dom glömde ju en väsentlig detalj och det är ju att ska det fungera så måste man ju ha humor.
Tonårssystrarna Brigitte och Ginger är två ganska mörka personligheter som har ett fanatiskt intresse för döden vilket gör att dom anses lite underliga av sina jämnåriga i skolan och lärarna.
I området där dom bor med sina föräldrar så har en hel del hundar den senaste tiden hittats dödade och det misstänks vara någon form av rovdjur.
En kväll när systrarna är ute så blir dom attackerade av någonting som först verkar vara en enorm varg.
En riktigt bra och fräsch skräckfilm där regissören och manusförfattaren John Fawcett använder sig av alla klichéer när det handlar om tonåringar och skola men gör det på ett så utstuderat med-glimten-i-ögat sätt att det passar in i historien perfekt.
Emily Perkins och Katharine Isabelle som spelar dom två goth-systrarna Brigitte och Ginger är mycket bra i sina karaktärer och deras mor Pamela som spelas av den rutinerade Mimi Rogers är en så vriden karaktär att hon verkar ha kläder på sig sydda av svart humor.
Det är en grå deprimerande omgivning dom inblandade bor och lever i.
Det ser ut som en klassisk engelsk liten arbetarstad som fotografen Thom Best visar oss,
det är lugnt och stillsamt ända tills helvetet bryter ut då snabba klipp, nästan med dokumentär känsla får det att bli riktigt obehagligt.
Det är spännande, obehagligt blodigt och våldsamt och det är det egentligen ända tills i slutet då man tyvärr får se för mycket av monstret som gör att det blir lite löjligt för där har dom inte lyckats riktigt.
Det som skulle se ut som en fruktansvärd best ser mera ut som ET efter ett par ronder mot Mike Tyson.
Den unga Moana som är dotter till hövdingen Tui bor med sin familj och folk på en söderhavsö där fisket börjar sina och grödorna ruttnar.
Av sin farmor Tala får hon veta att det beror på att halvguden Maui stulit hjärtat från gudinnan Te Fiti och bringat mörker över söderhavet och det enda som kan göra allting bra igen är att hitta Maui och tvinga honom att ge tillbaka hjärtat.
Trots att hennes far förbjudit alla på hans ö att bege sig utanför revet så smiter Moana iväg en natt för att finna halvguden Maui och ställa allt tillrätta igen.
En riktigt färgsprakande och varm äventyrsfilm där animeringen är enastående,
jag var speciellt imponerad av vattnet som gjorde att man bara ville hoppa in i TV:n för ett dopp.
Såg den med svenska röster och jag har ingenting att klaga på där,
det som drar ner lite är ju att det ska sjungas i tid och otid vilket jag inte riktigt gillar och dessutom så tyckte jag att sångerna var tråkiga.
Animeringen är som sagt fantastiskt och det är vackert så det räcker och blir över, lite spännande och gulligt och så finns det givetvis en rolig sidekick till huvudpersonen Moana, här i form av en tupp som nog är bland det dummaste man sett i en Disney produktion.
