Mr. Beans Holiday (2007)

I en lokal välgörenhetstävling anordnad av kyrkan så vinner Mr. Bean (Rowan Atkinson) en resa till Frankrike + en videokamera för att kunna dokumentera äventyret.

Förväntansfull och spänd kliver han på tåget men det dröjer givetvis inte länge förrän problemen kastas över honom.

Han missar tåg, har problem med språket, råkar i slagsmål och blir dessutom efterlyst i hela Europa misstänkt för kidnappning.

Den förra filmen om den allt annat än normale figuren Mr. Bean som kom 1997 hade undertiteln "Den totala katastroffilmen", det namnet skulle passa bättre till den här produktionen för denna var så pass dålig.

Jag tror att jag rörde på smilbanden, en kanske två gånger men just nu kommer jag inte ihåg var och varför.

Rowan Atkinson som ju kan den här karaktären utan och innan borde kunna vara rolig även om han bara går på rutin men här är han totalt vilse.

Den tidigare genialiska tajmingen i hans kroppsspråk är som bortblåst, manuset är bland det töntigaste jag varit med om och skådespelarna runtomkring Atkinson verkar inte alls ha någon koll på vad dom ska göra.

Efter den här illasmakande soppan så är det nog dags att fundera på en pension av den gode men åldrade Mr. Bean så att vi istället kan se tillbaka på 90-talet när han fortfarande var enastående rolig.

King Kong (1933)

Regissören Carl Denham behöver avsluta sin senaste film och hittar den perfekta platsen på den mystiska ön Skull Island. Nu behöver han bara en vacker kvinna i den ledande rollen och då hittar han den fattige Ann Darrow som verkligen behöver pengarna hon blir lovad.

Ett mästerverk inom genren monsterfilmer och en produktion som betytt oerhört mycket för specialeffekter i branschen.

Historien är ju den klassiska Skönheten och Odjuret.

Odjuret här i form av en jättelik gorilla som blir kär i den undersköna Ann Darrow spelad av Fay Wray som på ett härligt 30-tals manér skriker, tar sig för pannan och svimmar i parti och minut alltmedan svartmålade vita statister i infödingskostymer springer omkring och utstöter allehanda ljud och där råbarkade sjömän jagar genom den livsfarliga djungeln i jakt på den monstruösa apan med sin blonda fångst i händerna.

Miljöerna är fantastiska och den Stop-Motionteknik som använts i scenerierna med King Kong och dom andra jättelika förhistoriska djuren på ön är ju enastående filmkonst.

Det enda minuset jag ser i denna film är att karaktärerna runtomkring King Kong och Ann Darrow är rätt tråkiga.

En monsterfilm som utvecklas till ett tragiskt kärleksdrama och en film som givetvis ska ses innan dom nyinspelningarna som kommit under senare tid.

Green Zone (2010)

Året är 2003 och platsen Bagdad i Irak.

Kapten Roy Miller leder en enhet som söker efter massförstörelsevapen i staden men alla tips dom får från Washington leder ingen vart och han börjar att misstänka att allt inte står rätt till och när han börjar att intressera sig för saken och ställa frågor så blir det liv och rörelse bland både politiker och CIA.

Som åskådare så får man inte en chans till att sätta sig in i historien lugnt och sansat, här smäller det på en gång och sen är det fullt ös hela vägen.

Ibland känns det som om man själv sitter i ryggsäcken på Roy Miller när han rusar genom gatorna, ruinerna, in och ut ur lägenheter och i trånga gränder med vapnet i högsta hugg men det blir ändå aldrig svårt att hänga med i vad som händer.

Trots alla politiska förvecklingar så är historien berättad på ett rakt och okomplicerat sätt och den genomsyras av en svidande kritik mot USA:s invasion av Irak och anledningen till varför dom egentligen gjorde detta.

Matt Damon är som vanligt strålande och Brendan Gleeson som CIA agenten Martin Brown likaså.

Fotot är superbt och regin riktigt tajt i det här politiska krigsdramat där det finns en hel del små saker att fundera över.

The Mist (2007)

Efter en kraftig storm i en liten kuststad i Maine så beger sig konstnären David Drayton (Thomas Jane) tillsammans med sin son Billy in till centrum för att handla lite förnödenheter.

Framme vid köpcentrat så överraskas dom av en dimma som visar sig innehålla något oförklarligt och livsfarligt.

Människorna inne i affären barrikaderar sig för att om möjligt undkomma, vad det nu är som lurar i dimman.

Regissören Frank Darabont som nu börjar bli ganska rutinerad av att göra film på Stephen King-manus har här återuppväckt den gamla klassiska skräckhistorien och satt ihop ett fängslande klaustrofobiskt skräck-drama som höjer sig högt över dom vanliga filmerna i den här genren.

Det handlar här inte så mycket om dom monster som gömmer sig i dimman utan om dom monster som finns innanför butikens väggar.

Dom här människornas civiliserade yttre visar sig, i den pressade situation dom befinner sig i, vara av ett ganska tunt lager och det dyker upp monster där man minst anar det.

Även om det finns lite blod och lite våld så är det psykologiska spelet mellan dessa instängda människor det grundläggande i historien och det känns som om detta drama med lätthet skulle kunna överföras till en teaterscen.

Det är ypperligt regisserat, bra foto och strålande skådespeleri och det oamerikanska avgrundsdjupa slutet är ju som ett knä i skrevet och gör att filmen lämnar spår en bra stund efteråt.

Dom monster som verkligen gömmer sig inuti dimman är ju av underordnad betydelse och hade kanske inte behövt visats så mycket och det här med militärens hemliga experiment känns kanske lite fånigt men förutom det så är detta ett tajt och svettigt skräck-drama.

Bean - Den Totala Katastroffilmen (1997)

Mr Bean som i den här filmversionen av serien självklart spelas av Rowan Atkinson arbetar som vaktmästare på National Gallery i London.

Styrelsen vill inget hellre än att avskeda honom men ordföranden som har ett gott öga till den något udda figuren håller honom bakom ryggen.

När den ofantligt rike Amerikanen Newton (Burt Reynolds) genom Grierson Gallery i Los Angeles köper en känd målning av konstnären Whistler från Musée D'orsay i Paris så vänder sig galleriet till London och ber dom skicka sin absolut bästa konstexpert.

Styrelsen ser sin chans att en gång för alla bli av med vaktmästaren och skickar Bean.

När det gäller den här filmen så har man inte totat ihop ett manus först utan tagit en samling gamla sketcher som man redan sett om man följt Bean i TV-serien och skrivit ett manus runtomkring dom.

Det gör ju att manuset är den svaga länken i hela produktionen och det minst intressanta.

Rowan Atkinson är ju Mr Bean från hårfästet ner till fotsulorna och det kommer ju alltid vara svårt att förknippa honom med någonting annat och även om man sett dom flesta dråpliga småsketcherna förut i andra sammanhang så är vissa hysteriskt roliga och smärtsamt pinsamma.

Skådespelarna runt Atkinson är bara statister, dom betyder egentligen ingenting för själva filmen, det är Mr Bean som är navet i det här hjulet och som får det att snurra och hålla.

Egentligen så är väl inte idéerna så många och bra att det håller för en långfilm men det har ändå blivit underhållande och ibland enastående roligt.

Jurassic Park III (2001)

 

Dr Alan Grant (Sam Neill) lever ett stilla liv som paleontolog, han gräver upp lite ben och föreläser en del och är nu noga med att påpeka för sin omgivning att han minsann aldrig tänker återvända till öarna utanför Costa Rica.
Men men...Han får ett erbjudande att följa med på en flygning över öarna som guide tillsammans med paret Paul (William H. Macy) och Amanda Kirby (Téa Leoni) och med tanke på dom pengar som erbjuds så kan han inte stå över.

Den förra filmen föll inte mig direkt i smaken så den här, regisserad av Joe Johnston var faktiskt ett steg uppåt igen men är man ute efter ett nyskapande actionäventyr så hittar man det inte här.

Manuset är ju ganska löjligt men det är ett gott hantverk, specialeffekterna är liksom i dom två tidigare filmerna enastående och Sam Neill är ju som alltid bra, det är spännande och effektfullt, visuellt vackert och storslaget och så finns det givetvis en sån där irriterande figur i sällskapet som man bara önskar kunde bli uppäten så fort som möjligt, här i form av Téa Leones hysteriska mamma Amanda Kirby som irrar omkring gapandes och skrikandes så det inte finns en ödla på hela ön som inte vet var gruppen befinner sig.

Det är ett matinéliknande äventyr som fungerar som mycket god underhållning för stunden.

The Whisperer in Darkness (2011)

Professor Albert Wilmarth (Matt Foyer) är av den uppfattningen att alla övernaturliga legender och myter har en vetenskaplig förklaring.

Han kommer i kontakt med farmaren Henry Akeley (Barry Lynch) i Vermonts bergstrakter som hävdar att det finns krabbliknande varelser i området som smyger runt gården om nätterna.

Wilmarth får se nytagna bilder av fotavtryck och någon form av rituell plats och ser ingen annan utväg än att besöka Vermont för att  bringa klarhet i saken.

Filmen bygger på en berättelse som skrevs 1930 av den då nyskapande författaren H.P. Lovecraft och även om jag personligen inte själv läst boken så känns det som att filmen ligger väldigt nära förlagan,

Lovecraft's hela väsen ligger över produktionen som en tung skräckfylld dimma.

Historien är filmad i svartvitt vilket var ett genialiskt drag för det förhöjer hela stämningen enormt och fotot av David Robertson är också strålande.

Inledningsvis så byggs stämningen upp enormt skickligt och regissören skapar stora förväntningar i början men som tyvärr inte hålls.

Skådespelarna försöker på något sätt anamma en stil från 40-talet och det fungerar inte speciellt bra utan känns bara ansträngt och överspelat.

Slutet blir riktigt fånigt och produktionen hade faktiskt tjänat på om dom låtit bli att visa dom här varelserna fullt ut.

Andra halvan av filmen drar, som sagt ned betyget men intentionerna var ju ändå goda och hyfsat underhållande är det.