The Lost World: Jurassic Park (1997)

Ian Malcolm (Jeff Goldblum) blir kontaktad av företaget InGens exentriske ägare John Hammond (Richard Attenborough) som vill att han med ett team åter ska bege sig till öarna utanför Costa Rica där nu dinosaurierna härjar fritt efter att InGen övergivit parken.

Malcolm vägrar men när han får veta att hans flickvän med fotograf redan befinner sig på plats så packar han ned tandborsten och drar iväg.

Väl på ön så upptäcker han att det finns andra människor på plats som också vill åt dinosaurierna men av en helt annan anledning och dom är beväpnade till tänderna.

När jag såg den här filmen så gick ju tankarna direkt till filmerna Aliens och King Kong.

En av huvudpersonerna i den första berättelsen, matematikern Ian Malcolm som för övrigt spelas mycket bra av Jeff Goldblum åker motvilligt tillbaka till dinosaurieparken för att där mötas av ett gäng militanta jägare som är där för att avreagera sig på allehanda sätt och sen så ska givetvis några tillfångatagna urtidsjättar tas med till USA för att visas upp på parker där men ingenting går ju givetvis som planerat och helt plötsligt så springer jätteödlorna omkring i storstaden och terroriserar vanliga oskyldiga skattebetalare.

Steven Spielberg som även regisserat denna uppföljare har inte alls tagit lika god tid på sig för att skapa en tajt stämning, här är det mera rock n roll på direkten utan krumelurer som gäller och så en massa vapenskrammel och action i parti och minut.

Tyvärr så känns hela produktionen lite slarvig och okänslig trots att det är jädrans välgjort och snyggt och även om Goldblum och Pete Postlethwaite är bra så känns resten av aktörerna rätt trötta.

Man ser Spielbergs ojämnhet i den här filmen i två scener, en när våra hjältar sitter fast i en buss som är på väg över en klippkant som är något av det svettigaste man kan se men sen så finns det en scen när Malcolms dotter, jagad av en dinosaurie visar upp sina gymnastikkunskaper i en övergiven byggnad som är rent pinsam.

Underhållande och häftigt dock ojämnt med fler djupa dalar än höga toppar.

Pulp Fiction (1994)

Ett antal kriminalhistorier ihopsatta i någon form av ett ordnat kronologiskt trassel där den gemensamma nämnaren är Vincent Vega (John Travolta) och Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) som vandrar ut och in i scenerierna, fram och tillbaka i tiden och alltid med ena fingret på avtryckaren.

Den här filmen kommer alltid att räknas som en av dom stora cineastiska klassikerna och att göra en sån här film i början av sin karriär är ju att sätta en otrolig press på sitt fortsatta filmskapande.
Tarrantino har ju fortsatt göra intressanta saker men ännu ingenting i närheten av denna.

För en filmälskare så är den här historien rena himmelriket, i varje scen och dialog så finns det anspelningar på andra filmer, TV-serier och allehanda kända personligheter och alla skådespelare i produktionen är enastående bra i sina stora eller mindre karaktärer.

Fotot är undebart, musiken cool och manuset är ju absolut outstanding.
Det är våldsamt, roligt och häftigt, en filmupplevelse utöver det vanliga.

Cirque du Freak: The Vampire's Assistant (2009)

Darren Shan (Chris Massoglia) är en ung kille, duktig i skolan och med ett stort intresse för spindlar.
Hans bästa vän Steve (Josh Hutcherson) är hans raka motsats, han struntar i skolan och ställer bara till otyg.
Eftersom han dras åt det mörkare hållet så tar han en kväll med Darren till en kringresande Freak-Show som tillfälligt besöker staden.
Darrens intresse för spindlar och mötet med vampyren Crepsley (John C. Riley) kommer att förändra båda vännernas liv för alltid.

Den här filmen är en form av familjevänlig skräck även om den innehåller bisarra varelser och ond bråd död.
Det är ett roligt och klurigt manus, effekterna är strålande, fotot riktigt bra och det är egentligen bara dom två skådespelarna Chris Massoglia och Josh Hutcherson som spelar kompisarna Darren och Steve som drar ner kvalitén, dom är ganska torra.

Det är aktörerna runtomkring dom som håller uppe hela showen, John C. Riley som vampyren Crepsley är underbar, Salma Hayek som skäggiga damen likaså och så har vi figuren Gayner Purl som på ett enastående överspelande sätt gestaltas av Willem Dafoe.

Trots att dialogen emellanåt är lite stel så är det riktigt underhållande och det är befriande att se vampyrer med lite självdistans i dessa tider när Twilight-filmerna regerar världen över.

Spiderman 3 (2007)

Livet leker för Peter Parker (Tobey Maguire) och till skillnad från tidigare så är det ingen tvekan om att han nu är en hjälte för folket, det är egentligen bara tidningsredaktören J. Jonah Jameson (J.K. Simmons) som fortfarande hatar denna väggkrypare och som gör allt i sin makt för att på något vis sätta dit honom.
Parker har dock blivit en ganska självgod ung man som flickvännen Mary Jane (Kirsten Dunst) inte direkt är förtjust i.

En mystisk besökare från yttre rymden sprider ett gift som får Parkers dåliga sidor att expandera ordentligt, hans vän Harry Osborn har tagit över sin fars roll som Goblin samtidigt som en förrymd fånge som genom en olycka förvandlas till The Sandman sprider skräck i staden. En konkurrent om hans jobb på tidningen som fotograf gör att han får sparken och hans förhållande till Mary Jane blir alltmer ansträngt.

Låter detta lite rörigt så är det precis vad det är.
Om man ska använda den gamla klyschan "Att ta sig vatten över huvudet" så är det precis vad regissören Sam Raimi har gjort i den här filmen.
Om den förra historien var en av dom absolut bästa i genren jag sett så känns det som om dom brände allt krut där. Dom har försökt knyta ihop hela historien här men inte lyckats alls.

Ingredienserna är alldeles för många och skulle väl egentligen kunna ha blivit två filmer, det blir för rörigt och för mycket av allting och Tobey Maguire som ju varit den perfekte Spiderman i dom tidigare två filmerna gör här ett ganska blekt intryck och när han dessutom försöker att spela cool med The Venom i kroppen så blir det bara fånigt.

Effekterna är superba och skådespelarna runtomkring gör sina karaktärer bra men helhetsintrycket är en stor besvikelse och inte ett värdigt avslut på den här trilogin.

The Twilight Saga - Breaking Dawn Part 1 (2011)

Bella (Kristen Stewart) gifter sig med vampyren Edward (Robert Pattinson) och det är ju något som vargmannen Jacob (Taylor Lautner) inte är speciellt förtjust i.
Under smekmånaden på en öde ö utanför Brasilien så upptäcker det nygifta paret att Bella är gravid och att fostret utvecklas i rasande fart.
Bella vill föda barnet trots att det innebär en stor risk för hennes och andras liv i den lilla staden Forks.
                     ...................................................................

Den första delen i den avslutande filmen om triangeldramat mellan människan Bella, vampyren Edward och vargmannen Jacob är nog den sämsta hittills jag sett.
Skådespelarna borde ju vid det här laget ha växt in ordentligt i sina karaktärer men dom verkar bara ha blivit tröttare ju längre historien har gått.
Historien förresten, som i den första filmen var en rätt hyfsad blandning av äventyr, skräck, fantasy och romantik har nu enbart förvandlats till en utdragen och deprimerande kärlekshistoria där huvudpersonerna bara går omkring och ser bedrövade ut.

Fotot kan man ju inte klaga på, inte heller musiken men regin är torftigt stel, skådespelarna oinspirerat sega och manuset oerhört tråkigt.

http://youtu.be/PQNLfo-SOR4

Tyrannosaur (2011)

Joseph (Peter Mullen) är en man, tärd av vrede, våld och hat.
Efter ett av sina raserieutbrott så hamnar han i en secondhand butik som ägs av Hannah (Olivia Colman).
Dom två dras motvilligt till varandra och Joseph inser att han inte är ensam om att släpa på smärtsamma och tunga bördor.

En mörk nästan svart film om destruktivitet och smärta.
Peter Mullen och Olivia Colman är så fruktansvärt bra i huvudrollerna att det gör ont att se vissa scener och varje tillstymmelse till ett litet leende blir man nästan gråtfärdig av.

Man känner så oerhört starkt för den vandrande krutdurken Joseph och den av sin man sexuellt utnyttjade och misshandlade Hannah så att man nästan i sig själv lever med i dessa trasiga människors sinnesstämning.

Regissören Paddy Considine har pusslat ihop ett oerhört starkt, tungt och gripande drama och det var länge sen som jag blev så tagen och omskakad av en filmad historia som denna.
Något av det bästa jag någonsin sett i film och skådespelarväg faktiskt.

Blackaria (2010)

En kvinna har problem med nyinflyttade grannar som ger ifrån sig underliga ljud om nätterna.
När hon till slut konfronterar dom så visar det sig att det utspelar sig sataniska orgier i lägenheten bredvid.

Regissörerna har försökt göra en Giallo-film i Italiensk anda. 
Stilmässigt elegant, våldsamt och med en hel del naket.
Tyvärr så har dom inte kommit ens i närheten av någonting som kan kallas kvalitet, allting har bara blivit en skrattretande soppa med skådespelarinsatser som är utomjordiskt usla.

Våld, vackra kvinnor och en massa nakna bröst räcker inte någonstans här.