Silent House (2011)

https://youtu.be/VD88EFBFuos?si=ZJJzhya28C_Ay1Qv

Sarah (Elisabeth Olsen), hennes far (Adam Trese) och fabror (Eric Sheffer) håller på med att städa ur det stora huset på landet där Sarah tillbringat sin barndom. Huset ska nu säljas.

Det ringer på dörren och utanför står en kvinna som säger sig vara Sarah's barndomsvän. Sarah minns henne inte men bestämmer ändå ett möte senare på kvällen.

Efter detta så börjar hon höra konstiga ljud i huset, hon känner sig iakttagen och hennes far försvinner helt plötsligt.

Fotot av Igor Martinovic är superbt, det är som om man som åskådare är en bergodalbanevagn och sen bara åker med, man kastas hit och dit, från skarpa skrämmande närbilder till coola zoomningar från ljus till totalt mörker.

Ljus och ljudteknikerna är också några som gjort ett oustanding arbete.

Men det som sätter sig fast är ändå Elisabeth Olsen i huvudrollen som Sarah.

Hon gör en av dom absolut bästa skådespelarprestationerna jag sett på mycket länge, så fort hon är i bild så blir man tagen och det spelar ingen roll om hon har några repliker eller inte.

Hon äger bilden och använder sina stunder framför kamerna på ett helt fantastiskt sätt.

Dom andra skådespelarna håller inte riktigt och skulle det inte vara för Olsen så skulle nog den här filmen försvinna i DVD hyllan som en av alla andra rysare.

Manuset (den här filmen är faktiskt en remake på den Urugayanska filmen "La Casa Muda" från 2010 som i sin tur bygger på verkliga händelser som ägde rum i Uruguay på 1940-talet) är väl egentligen inte speciellt originellt men den skiljer sig ju lite från dom filmer som brukar handla om skrämmande hus med tanke på att det här handlar om människor som faktiskt ska flytta ut från stället och inte in.

Sen så har den en twist som är oväntad och gör att slutet blir både skrämmande och väldigt obekväm.

Midnight in Paris (2011)

https://youtu.be/FAfR8omt-CY?si=dgNnPXBdAf_aiwq7

Owen Wilson i den ledande rollen i en film av Woody Allen?

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam, inte för att jag har något emot Wilson men dom filmer han vanligtvis dyker upp i brukar vara åt det lite mer lättsmälta hållet.

Min tveksamhet hade lyckligtvis ingen som helst grund.

Som vanligt så har ju Woody Allen haft fingertoppskänsla när det har kommit till att välja ut aktörer till sin film och Owen Wilson är perfekt i rollen som författaren Gil Pender som skriver ytliga filmmanus i Hollywood och som nu kommit till Paris för en weekend med sin kommande fru Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar.

Gil har en dröm om att skriva seriösa romaner och flytta till Paris som sina stora förebilder men hans realistiskt kalla fästmö förstår inte alls vad han pratar om och drar istället runt med vänner och föräldrarna i staden och lämnar Gil vandrandes runt i sina egna tankar.

Ensam i den Parisiska natten förflyttas plötsligt Gil tillbaka till 1920-talet och får träffa alla sina stora idoler: Hemmingway, Picasso, Dalí, Bunuel och Fitzgerald.

Men händer allt det här verkligen eller är det bara hans fantasier som spelar honom ett spratt?

Medans hans förhållande till Inez blir alltmer ansträngt så fascineras Gil bara mer och mer av den spännande dåtiden och speciellt Picassos mystiska älskarinna, den undersköna Adriane (Marion Cotillard).

Woody Allen har skapat en enastående fantasifull historia där det tidiga 1900-talets stora konstnärer och författare dyker upp i tid och otid.

Man har fantastiskt roligt tillsammans med Gil när han på nätterna umgås och festar tillsammans med alla dessa klassiska kulturpersonligheter.

Skådespelarna är superba ända ner till minsta biroll och fotot är fantastiskt fläskande färglatt och paris har väl knappast varit mer förföriskt än just här.

Gil har ju den inställningen att allting var mycket bättre förr men när han sen befinner sig på 20-talet så upptäcker han att dom som lever där säger precis samma sak. Dom pratar om slutet på 1800-talet som guldåldern och att det minsann var bättre förr.

Har man lite koll på kulturhistoria så är det ett plus men man har riktigt roligt ändå. Det är en otroligt varm och fantasieggande film och som dessutom innehåller mycket skratt.

A Perfect World (1993)

Året är 1963 och den förhärdade brottslingen Butch (Kevin Costner)rymmer från fängelset tillsammans med en annan intern.

När dom på utsidan försöker att få tag i en bil så kidnappar dom den 10-åriga Phillip (T.J. Lowther).

En människojakt över hela Texas inleds nu i ledning av Sheriffen Red Garnett (Clint Eastwood).

Filmen innehåller en rymning, ett gisslandrama, en jakt genom Texas och mord men handlar egentligen inte om något utav detta..

Historien är mycket större än så..

En 10-årig pojkes längtan efter en far och en grov brottsling som helt oplanerat iklär sig den rollen..

Phillip börjar ju som rymmarnas gisslan men slutar som en sorts adoptivson till Butch och tidigt så inser han vilken utav dom två brottslingarna som det går att lita på..

Clint Eastwood har här regisserat ett enastående gripande drama om Butch, en rånare och mördare men med ett stort hjärta och fasta principer och som spelas helt outstanding av Kevin Costner och så den lille Phillip som är uppfödd utan far och vars liv helt har varit styrd av mammans starka religion..

Man tror att man vet vart den här historien skall leda men man blir överraskad ett par gånger utmed vägen och den följer verkligen inte gängse Hollywoodramar..

Ett enastående gripande drama och en stor liten film.

Abduction (2011)

https://youtu.be/CEVkp5Je7m0?si=Ed4OPK_F0NzVPoTY

Nathan (Taylor Lautner) lever ett bra liv med sina föräldrar och skola men har alltid haft en känsla inombords av att han liksom inte passar in.

En dag så sitter han och hans klasskompis Karen (Lily Collins) och tittar på en sida på nätet som tar upp försvunna barn i USA när han ser ett foto på sig själv som liten.

Den här filmen är någon form av Tonårs-Jason Bourne där Taylor Lautner spelar Nathan som samtidigt som han söker sin egen identitet jagas av både CIA och den Serbiska maffian.

En ganska bra historia som tyvärr slarvats bort av regissören John Singleton och bra skådespelare som Alfred Molina och Sigourney Weaver ser mest oengagerade ut.

Filmen går mest på tomgång och hade det inte varit för några sjysta fightingscener och Michael Nyqvist som den Serbiska maffialedaren Kozlow så hade man glömt bort den så fort sluttexterna börjat rulla.

Stone (2010)

Jack Mabry (Robert De Niro) jobbar med överklaganden och har nu bara några veckor kvar innan han ska gå i pension.

Han försöker nu att ordna upp alla sina uppdrag innan den aktuella dagen men fastnar hos mordbrännaren Gerald "Stone" Creeson som han inte blir riktigt klok på.

Är han det oskyldiga offer han säger att han är eller är det en ulv i fårakläder och när Stones fru kontaktar Jack så ser han sig plötsligt inblandad i något han inte vet hur han ska ta sig ur.

Acceptera sitt liv som det är eller våga bryta sig loss och följa sitt hjärta är en röd tråd i detta tunga sydstatsdrama.

Robert De Niro och Frances Conroy spelar ett äldre par som lever i ett kärlekslöst äktenskap som dom helst av allt skulle vilja fly ifrån men ingen utav dom vågar bryta dom invanda rutinerna, dessutom så bär dom båda på en hemlighet som inte gör detta lättare.

När sen De Niros rollfigur Jack Mabry konfronteras med Stone som spelas utomordentligt bra av Edward Norton så ställs allting i hans liv på ända. Han möter Stone's fru Lucetta och helt plötsligt så befinner han sig i ett tillstånd han både fruktar och lockas av.

Milla Jovovich som här spelar Lucetta är man ju mest van att se i Action/Skräck/Sci-Fi filmerna Resident Evil men här visar hon minsann att hon även är att räkna med i dramatiska roller.

Historien är tät och intressant när den håller sig till förhållandet mellan dom två paren och det förmodade dubbelspelet som man aldrig riktigt blir klar över men i slutet så blandas det in en del religiöst tänkande och funderingar som inte riktigt passar och som gör att man tappar intresset, dessutom så får man aldrig någon riktig klarhet i dessa vinklingar så slutet blir lite utav ett antiklimax.

Skådespelarna lyfter dock denna produktion ordentligt och räddar den i slutändan.

Orphan (2009)

https://youtu.be/nhziUAHlQf8?si=0UcyGeQiMJGlnovT

Kate (Vera Farmiga) och John Coleman (Peter Sarsgaard) håller på att renovera sitt lite trasiga äktenskap efter att Kates alkoholmissbruk nära splittrat familjen.

Nu har hon varit nykter i ett år och dom har precis beslutat att adoptera ett barn.

På St Marina´s Orphanage så möter dom den ryska föräldralösa flickan Esther (Isabelle Fuhrman) och blir helt bedårade.

Deras son är mycket tveksam till den nya familjemedlemmen men deras dövstumma dotter Max tar henne till sitt hjärta på en gång.

Stämningen i den nu lyckliga familjen ändras dock snabbt och Kate börjar misstänka att Esther kanske inte är den hon trodde från början, givetvis så tror hennes man bara att hon inbillar sig men Kate ger sig inte.

Det här var en mästerligt regisserad thriller. Det finns ju många filmer med onda barn i huvudrollen men det är inte många som håller måttet, denna gör det och mer därtill.

Isabelle Fuhrman som Esther är helt strålande, fotot och stämningen i filmen är mörkt deprimerande vacker..

Detta är också en sån där film där man sitter och funderar på gåtans lösning men till skillnad från många andra historier så blir upplösningen här helt överraskande.
Manusförfattarna har här verkligen lyckats med att pussla ihop en enastående klurig historia.

Det här var bland det bästa och mest nervpirrande jag sett på länge.

Silent Hill (2006)

https://youtu.be/1mfnhu8sO5k?si=mvaTH_GwfHUp-vYQ

Sharon (Radha Mitchell) och Christophers (Sean Bean) adoptivdotter lider av svåra mardrömmar där hon hela tiden kommer tillbaka till en plats som heter Silent Hill.

För att om möjligt få ett slut på detta så tar Sharon med sin dotter på en bilresa till denna plats som existerar i verkligheten och som  numera är en övergiven stad och där någonting hemskt hände för flera år sedan.

Den här filmen bygger ju på ett antal spel och jag har fått mig berättat att det är en stor fördel om man spelat dessa innan man ser filmen.

Nu hade ju jag inte gjort detta och kanske förlorade lite på det så jag skriver ju här vad jag tyckte om den som ren film helt enkelt utan referenser till spelen.

Som film så kunde denna ha blivit riktigt bra, det fanns alla möjligheter.

Visuellt så är den helt fantastisk, fotot är bland det bästa jag sett på länge och effekterna är strålande så hade jag nöjt mig med det så hade den fått en 5:a i betyg men tyvärr så krävs det ju en samling skådespelare också som helst ska föra handlingen framåt och det är här denna produktion faller ihop totalt.

Radha Mitchell i huvudrollen är skitdålig och det finns inte en skådespelare runtomkring henne som heller gör någon glad och detta förstör faktiskt hela historien för det är så pass att man sitter och retar upp sig på varje stelbent replik som dessa torftigt agerande aktörer slänger ur sig.

Det finns en hel del oklarheter i historien, man får aldrig någon riktigt förklaring till vad det är för sorts varelser som befinner sig i den här spökstaden Silent Hill och vad deras syfte är men det är kanske något man skulle vetat om man satt sig in i spelen.

Trots tråkigt agerande så är den visuellt underhållande i alla fall.