The Cry of The Owl (2009)

Paddy Considine spelar den gråa, triste och lite deprimerade industridesignern Robert Forrester som ligger i skilsmässa och precis flyttat till en lite mindre stad för att börja om på nytt.

Han har fått en vana att kvällstid smyga iväg till ett ödsligt beläget hus och stå och titta på en kvinna i köksfönstret när hon håller på med sina bestyr.
Detta har ingen sexuell anledning utan han tycker bara att kvinnan verkar så rofylld och lycklig så att det smittar av sig på honom själv.

En kväll så blir han upptäckt och han tror givetvis att hon ska ringa polisen men allting tar en annorlunda vändning när han blir inbjuden på kaffe.
Nu börjar den här kvinnan, Jenny Thierolf (Julia Stiles) istället att förfölja Robert.
Hon dyker upp i affären där han handlar, på hans arbete och på natten där han bor och dessutom så gör hon slut med sin nuvarande pojkvän.

En väldigt annorlunda thriller med en massa twistar och överraskningar som man inte väntar sig.
Fotot är grått och höstlikt och bidrar strålande till dom ganska dystra personligheterna som vi får följa här.

Skådespelarna är mycket bra och det var länge sedan jag såg en film där jag inte hade en aning om vad som skulle hända härnäst.

Gasland (2010)

En dokumentär av Josh Fox om USA:s desperata jakt på naturgas och hur dom stora gasföretagen med staten i ryggen kör över landet och dess invånare för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Att människor blir sjuka och naturen förstörs är ingenting som stoppar dom.

Fox började intressera sig för detta för några år sedan när han blev erbjuden en massa pengar om ett företag fick börja borra efter naturgas på hans mark, han vägrade sälja sig men många av dom som får detta erbjudande tar pengarna utan att veta vad dom egentligen gjort.

Det är en deprimerande film och man blir förbannad när man hör dessa överlägsna företagsledare och köpta politiker som inte bryr sig ett dugg om den värld dom lever i utan enbart har sin egen plånbok i åtanke när dom tar beslut.

In The Electric Mist (2009)

Polisen och tillika nyktre alkoholisten Dave Robicheaux, spelad eminent av Tommy Lee Jones leder en mordutredning där det handlar om en död prostituerad i den lilla staden New Iberia / Louisiana.
Hans misstankar drar sig mot den rike fetlagde affärsmannen Julie "Baby Feet" Balboni (John Goodman) som för tillfället producerar inspelningen av en krigsfilm i området.

Under inspelningen i dom lokala träskmarkerna så hittas ett nytt lik men detta är över 30 år gammalt.
Dave blir dock intresserad även av detta gamla fall och det visar sig ju givetvis att det finns kopplingar till nutiden.

Som vanligt så är ju Tommy Lee Jones strålande bra när han i dom svettiga bluesiga omgivningarna i Louisiana åker runt och försöker luska ut sanningar som folk hållit inne med i decennier.
John Goodman har väl aldrig varit svinigare eller fetare än i rollen som Baby Feet Balboni och den där pyrande dynamiten mellan honom och Dave är het.

Dave's nattliga och drömlika samtal med den för länge sedan avlidna Sydstatsgeneralen John Bell Hood är ju lite flummiga och passade kanske bättre i bokform än i filmen men det fungerar ändå hyfsat.

Det är hett, det är spännande och det är en bra historia även om slutet känns lite avhugget.

Fear of The Dark (2003)

Efter en händelse i familjens källare när Ryan (Jesse James) var liten så har han ständigt varit rädd för mörkret.
Varje natt ligger han under täcket med ficklampor för att hålla alla varelser han tror finns borta.
Hans föräldrar och hans bror Dale (Kevin Zegers) tror dock att all den här rädslan bara är inbillning och att det kommer att gå över.

Det är lite 80-tals känsla över den här filmen där det ju var populärt att låta barn råka ut för allehanda monster och skräckupplevelser.

Regissören skäms inte här för att använda sig av alla skräckfilmsklichéer han kan hitta, tyvärr så lyckas han inte göra detta speciellt läskigt.
Det händer egentligen ingenting förrän precis i slutet och då blir det nästan bara fånigt och så är filmen över.

När föräldrarna ska på fest och lämnar dom två bröderna hemma ensamma så hinner dom ju knappt stänga dörren förrän ett åskväder bryter ut och strömmen går och sen får fotografen leka lite med ljus och skugga för att få till lite läskigheter i allt knak, knirr och blixtnedslag.

En oblodig spökhistoria som inte skrämmer speciellt.

Almighty Thor (2011)

Jag tvekade faktiskt in i det sista om jag ens skulle ge den här filmen en överstruken ölsejdel men nu blev det så i alla fall.

Detta var nog bland det absolut sämsta jag sett i filmväg och hade jag varit en utav dom som legat bakom denna produktion så skulle jag aldrig sätta mitt riktiga namn på den.

Det är stridigheter i Valhalla och Loke, som spelas av Richard Grieco som faktiskt var rätt lovande på 80-talet men som verkar ha lämnat talangerna där, är ute efter oövervinnlighetens hammare som Oden bär på.
För att inte Loke ska kunna lägga vantarna på den så skickar Oden iväg den genom en tidsportal så att den hamnar i det moderna Los Angeles.
Thor (Cody Deal) beger sig dit med Loke hack i häl och så fortsätter kampen på Los Angeles bakgator.

Skådespelarna är riktigt usla och jag hade nog själv kunnat filma häftigare action med en stillbildskamera, dataanimeringarna är beklämmande dåliga och vilken dataintresserad 13 åring som helst kan nog göra det bättre än så här.

Han som skött om kostymerna verkar ha inhandlat allt på ÖB och vapnen på Butterick's och inspelningsplatserna i Los Angeles är begränsade till parkeringsplatser och sunkiga industriområden, allt för att spara pengar antar jag.

Att någon tjänar pengar på detta skräp förresten, är ju bara ännu en tanke som gör en förbannad.

The Strangers (2008)

James Hoyt (Scott Speedman) och Kristen McKay (Liv Tyler) har precis varit på en väns bröllop och nu lånat ett ödsligt beläget hus för några dagar.
Att allt inte riktigt står rätt till mellan dom två blir man varse rätt snart, det är lite problem med förhållandet.

Nu knackar det på dörren innan dom två hinner att diskutera sitt kärleksliv och utanför står en ung kvinna som inte riktigt vet var hon är.
Dom skickar iväg henne men det dröjer inte länge förrän hon kommer tillbaka och nu är hon inte ensam längre.

Det är två vanliga människor med vanliga problem som man får följa här och det gör det hela lite läskigare faktiskt än om det hade varit någon blåst blond bimbo med stora tuttar som vanligtvis springer runt i såna här produktioner och barbröstat skriker.

Och läskigt är det minsann.
Det här var en av dom otäckaste filmer jag sett på länge och det utan att det spills alltför mycket blod.
Det är en fruktansvärd tät och intensiv spänning rakt igenom och man lider verkligen med dom två huvudpersonerna.

Regidebuterande Bryan Berting har lånat mycket från 70-tals skräckisar men har gjort det på ett eget och mycket bra sätt och dom filmklichéer som råkar passera har han pusslat in på ett enastående sätt.

Skådespelarna är mycket bra och även om man kanske ska ta påståendet om att detta bygger på en verklig händelse med en nypa salt så är det olidligt spännande och rysligt otäckt.

Walled In (2009)

En thriller där arkitektur står i centrum.
Mischa Barton spelar den precis nyutexaminerade ingenjören Sam som ska gå i sin faders och bröders fotspår och stolt föra vidare familjeföretaget som sysslar med demolering av gamla och stora byggnader.

Hennes första uppdrag blir att gå igenom ett gammalt hyreshus ute på landsbygden som ritats och konstruerats av den kände arkitekten Malestrazza.
Hon möter Mary (Deborah Kara Unger) som är den som sköter om huset och dess få boende som finns kvar, bland annat hennes son som verkar både fascinerad och besvärad över Sam's besök.

Det visar sig ju givetvis efter en stund att den här designade betongklumpen bär på en hel del otäcka hemligheter och Mary som kyligt spelas av Deborah Kara Unger och hennes son vet mer om detta än vad dom vill påstå.

Själva historien är rätt platt och filmen i sig är lika stel och tråkig som den byggnaden som ju egentligen har huvudrollen här.
Skådespelarna är trista och oengagerade och det är faktiskt fotografen Karim Hussain's förtjänst att det finns något som håller den lite läskiga stämningen uppe.