Gycklarnas Afton (1953)

Cirkus Alberti under ledning av cirkusdirektören Albert Johansson (Åke Grönberg) reser genom Sverige och slår upp sina tält vid varje liten stad dom kommer till.

Dom kommer till staden där Alberts hustru bor och hans två söner som han inte sett på flera år samtidigt som hans älskarinna, den förföriska cirkusryttarinnan Anne (Harriet Andersson) stöter på stans skådespelande charmör Frans (Hasse Ekman).

Stoppet i den här stan blir ett crossroad för hela sällskapet som kan äventyra både cirkusens och deras egen framtid.

Om man inte sett någon film förut av Bergman så är det här dramat en bra introducering, den är till skillnad från många av hans filmer väldigt lättillgänglig och dessutom mycket bra.

Skådespelarna är fantastiska med Åke Grönberg som cirkusdirektören Albert i spetsen.

Fotot av Sven Nykvist är enastående och man förstår varför han blivit en sån stor förebild för så många filmfotografer.

Inledningen av filmen är helt strålande vacker när man får följa hela cirkuskaravanen som en siluett en tidig morgon på väg genom landskapet.

Det är dramatiskt, det är erotiskt hett och uppgörelsen i slutet mellan Albert och Frans var för den tiden en av dom blodigaste slagsmålscenerna som gjorts och i den återblick man får se i början när clownen Frost (Anders Ek) kommer på sin fru Alma (Gudrun Brost) badandes naken med en samling soldater är fantastisk i all sin bisarrhet.

En mycket bra historia som blivit en enastående film.

Taken (2009)

Den pensionerade agenten Bryan Mills (Liam Neeson) har i många år försakat familjen för fosterlandet och det har kostat honom ett äktenskap.
Nu försöker han att återskapa kontakten med sin dotter, den 17-åriga Kim (Maggie Grace).
När hon vill åka till Paris med en kompis över sommaren så vägrar han först eftersom han anser att det är alldeles för osäkert för två ovana tonårstjejer där men ger sig till slut efter dotterns tjat.
Väl i Paris så träffar dom en ung kille som lockar med en fest på kvällen men tjejerna kommer snart att bli varse att det är något helt annat än en fest som han har i tankarna.

Det här är en sån där film som många pratat sig varma om och jag förstår detta för här trycker dom skickliga filmmakarna på dom exakt rätta knapparna för att lura med sig åskådarna.

Det är en allt igenom helylle farsa som ägnar sitt liv åt att bygga upp en relation till sin dotter som han genom arbetet försummat i så många år, han varnar och förmanar om livets alla farligheter något som dottern då givetvis tar med en klackspark och sen när hon då väl kommer iväg på sin första resa utomlands så hinner hon knappt sätta ner foten på Fransk mark förrän grymma svartmuskiga Albaner kidnappar henne för att sälja vidare till rika Araber utan skrupler.

Klyschorna staplas på varandra så det nästan blir pinsamt..

Liam Neeson som nu är heligt förbannad reser givetvis direkt till Paris för att ta tillbaka sin dotter med alla medel..
Och nu går han bärsärkagång genom staden och det som fascinerade mig mest var han otroliga slutledningsförmåga och kunskaper att leta upp Paris alla gangsters och skummisar på nolltid.
Om polisen i verkligheten ägde denna skicklighet så skulle brottsligheten vara utrotad på några dagar.

Näe, det här var en ganska taffligt ihopsatt historia där kvinnorna är sockersöta offer som utnyttjas av miljonärer utan samveten.
Männen är antingen skurkar eller hårda hämnare, det finns inget däremellan och när filmen väl är slut så kommer man faktiskt inte ihåg en enda skådespelare förutom herr Neeson själv.

Det är ett högt tempo och actionscenerna är väl sjysst gjorda men den här filmen kunde lika gärna hetat "Rambo i Paris" som något annat och att Luc Besson skrivit både manus och har producerat denna känns lite besvärande.
Han borde nog ta sig en funderare på sin cineastiska framtid nu.

Barneys Många Liv (2010)

Original titel: Barney's Version

I en icke kronologisk ordning så får vi följa Barney Panofsky (Paul Giamatti) från en ung man som lever för dagen med sina vänner i Italien, genom tre äktenskap med helt olika kvinnor till en gammal alzheimer sjuk och bitter gubbe.

Paul Giamatti är helt enastående som den odräglige men mycket charmige Barney Panofsky.

Mannen som inte bryr sig ett dyft om vad andra tänker och tycker utan agerar helt efter sitt hjärta i varje tänkbar situation. Detta är ju hans stora fördel men också hans stora minus som person och som gör att han längs livets väg sårar och förlorar människor som han älskar.

Skådespelarna i det här komiska dramat är riktigt bra och Dustin Hoffman som Barney's far, den pensionerade polisen och kvinnokarlen Izzy Panofsky är hysteriskt rolig.

Fotot är helt strålande, musiken likaså och regissören Richard J. Lewis har verkligen lyckats pussla ihop den här historien till en näst intill perfekt film i alla små beståndsdelar.

Jag njöt av varje sekund..

The Bunny Game (2010)

Bunny (Rodleen Getsic) är en prostituerad kvinna som planlöst vandrar runt i Los Angeles.

I jakten på droger så ställer hon upp på vad som helst och det är duschens renande vatten på något billigt motellrum som är hennes enda andningshål i livet.

Hon möter långtradarchauffören Hog (Jeff F. Renfro) som hon tror är en vanlig kund men som det ska visa sig har helt andra planer för henne.

Det här måste vara en av dom mest utmanande filmer som gjorts. En psykisk och fysisk helvetesfärd ner i människans absoluta mörkaste delar.
Inget är fejkat, inga specialeffekter har använts, allt du ser är på riktigt och i en scen så har till och med Rodleen Getsic gått med på att brännmärkas.
Detta faktum träffar också en som åskådare som ett knä i skrevet.

Historien bygger på Rodleen Getsics egna upplevelser och hon har sagt att det var en sorts terapi för henne att göra den här filmen.

Det är en oerhörd obekväm och obehaglig film och man mår dåligt av den.

Men trots all förnedring i fysiskt och psykiskt våld och sex som man blir bjuden på så finns det cineastiska höjdpunkter. Adam Rehmeiers foto i svart/vitt är ju strålande och skådespelarna som ju är amatörer imponerar verkligen.

Det är ju dock lite svårt att veta vad man ska tycka i slutändan..

Finns det en djupare mening med den här historien eller är den helt enkelt gjord enbart för att chockera åskådaren?

Tyvärr så tror jag att många kommer att se den här filmen av fel orsaker och det finns ju också en hel del underliga människor därute som går igång på sånt här..

Intressant, annorlunda och chockerande är det i alla fall.

Immortals (2011)

Theseus (Henry Cavill) är en vanlig bondson i Grekland men som guden Zeus har sett något alldeles speciellt i.

När Kung Hyperion (Mickey Rourke) ger sig ut i krig mot hela mänskligheten i jakten på ett massförstörelsevapen i form av en pilbåge så hamnar Theseus i hans väg. Han är nu människornas enda hopp för att överleva Hyperions arméer.

Manusförfattarna återberättar här den antika Grekiska sagan om Theseus men dom har givetvis lagt till en hel del och dragit ifrån lite annat, allt för att det ska passa en modern kräsen film tittare.

Det är magnifika scenerier som man bjuds på, fotot är strålande och actionscenerna väl koreograferade och rått våldsamma.

Tyvärr så är Henry Cavill i rollen som Theseus alldeles för träig för att han ska räcka till, det är istället Mickey Rourke som den grymt skoningslöse Kung Hyperion som är den som håller historien uppe.

Våldsam underhållning som är hyfsat intressant men tyvärr lite stelt och tråkigt emellanåt.

Arena (2011)

Rugbyspelaren David Lord (Kellan Lutz) har förlorat sin gravida fru i en bilolycka och lever nu ett depressivt liv med alkohol på billiga Mexikanska barer.

Han blir kidnappad av en grupp människor ledda av Logan (Samuel L. Jackson) som sysslar med moderna gladiatorspel som direktsänds över nätet världen över.

Nu får David Lord slåss för sitt liv men frågan är nu inte bara om han ska överleva utan också om han verkligen är den han utger sig för att vara.

Jag vet inte vad man ska säga om det här köttiga spektaklet egentligen förutom att den var dålig rätt igenom.

Och om man som Samuel L. Jackson gör 5-6 filmer varje år så är väl såna här bottennapp oundvikliga antar jag.

Skådespeleriet är dåligt, regin känns amatörmässig och den enda ljuspunkten är väl att det finns en och annan scen som är rätt coolt filmad men dom ögonblicken är så få och snabba så man glömmer dom rätt fort.

Det är rått och våldsamt, blodigt och köttigt och historien fungerade bättre som sömnmedel än som underhållning.

14 Blades (2010)

Original titel: Jin Yi Wei

Qinglong (Donnie Yen) tillhör Jinyi Wei, ett specialförband direkt underordnat kejsaren.

I jakten på ett hemligt sigill så förråds Qinglong och han är nu tvungen att fly sina forna bundsförvanter.

Han träffar den undersköne Qiao Hua (Wei Shao) och äventyraren Xuan Wu (Yuwu Qi) som blir hans nya vänner i kampen mot dom onda lönnmördarna.

Jag måste direkt ta upp fotot i den här filmen som ju är helt strålande.

Filmfotografen Tony Cheung är den här historiens riktiga konstnär. Det är vackert, svulstigt, färgglatt och magnifikt fotat och det finns mängder med sjysta vinklar och kameraåkningar att luta sig tillbaka och bara njuta av.

Själva historien kunde lika gärna ha varit i en westernfilm för det är mycket åt det hållet.

Donnie Yen som ju inte kanske är den största av karaktärsskådespelare har ju här en roll som passar honom alldeles utmärkt. Han behöver inte säga så mycket och hans ansiktsuttryck är ungefär 2 stycken till antalet.

Actionscenerna är vackra och mycket bra iscensatta och i slutändan så är det just det visuella man kommer ihåg. Det är stilfullt och mycket snyggt.

Handlingen är dock rätt fånig och skådespelarna överlag ganska tråkiga.